Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt. Det absolut vanligaste temat är att jag, i drömmen, är tillbaka i Sverige igen, och inte kan ta mig därifrån. Så har det varit i nästan fem månader nu. Jag vaknar kallsvettig minst en gång varje natt. Och jag börjar bli innerligt trött på att inte få sova ostörd en hel natt igenom.

Det är förvånansvärt hur mycket som skiljer sig mellan Sverige och USA när det gäller sociala konventioner. En självklarhet i Sverige är detta: säger en person att han/hon ska höra av sig senare, så hör personen generellt sett av sig senare också. Här är det precis tvärtom. Folk säger att de ska komma förbi om en stund, men dyker aldrig upp. Folk säger “I’ll call you later”, utan att ringa. Folk säger “call me later” och blir förvånade om man faktiskt ringer. Och så vidare. Det är inte personligt menat, och ALLA amerikaner gör det. Det vet jag eftersom alla icke-amerikaner jag har träffat i det här landet har bekräftat det. Och det smittar av sig. Det är ju faktiskt ganska skönt att låta bli att ringa upp någon som man kanske inte alls vill prata med. Och det är lika skönt att kunna säga att man ska dyka upp på en kompis bands spelning, för att vara snäll, och sen inte alls dyka upp, eftersom man inte gillar bandet. Och det bästa av allt är att ingen tar illa upp.

Jag tror att hela grejen är nära förknippad med amerikanernas djupt rotade behov av social ytlighet. När kassörskan på Walmart hälsar med ett “Hi, how are you?” så är hon inte intresserad av hur du faktiskt mår. Hon vill bara ha ett “Hi, how are you?” tillbaka. Om ens det. Det räcker fint med ett “Hi”.

Dagens ord stavas inauguration. Bye bye Bush!

Okej, det känns som att jag borde kommentera dödsskjutningen som nämns i förbigående i gårdagens inlägg lite mer utförligt, kanske framför allt för att den lämnade mig allt annat än oberörd. Spelningen vi var på var en oi-spelning, vilket enligt tradition innebär skinnhuvuden och slagsmål, det går liksom hand i hand. Det visste vi när vi begav oss dit. Att slagsmål i USA inte går till på samma sätt som slagsmål i Sverige kan alla som har minsta kunskap om vapenlagarna i det här landet lista ut i sömnen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det hela är oerhört tröttsamt. Killen som sköt var cholo, det vill säga mexikansk gangster, och killen som blev skjuten var skinhead, och med största sannolikhet INTE nazist. Vilket gör det hela så fruktansvärt onödigt. Hade det varit en nazist som blivit skjuten hade jag förmodligen applåderat. Seriöst. Jordens avskum förtjänar inte mindre än en kula i skallen. Men den här killens sista ord var, enligt mina vänner som befann sig ungefär fem meter från dödsskjutningen när den ägde rum, “I’m not fucking white power” som svar på cholons “Fuck your white power!”. När han vände sig om för att gå därifrån blev han skjuten, i huvudet, bakifrån, till döds.

Det sorgliga med allt det här, ja, förutom allt det uppenbara, är människors förmåga att falla in i negativa stereotyper, göra det som förväntas av dem av ett samhälle präglat av cynism och brist på empati. En mexikansk gängkille som skjuter ihjäl en skinnskalle på grund av förutfattade meningar om dennes politiska tillhörighet, har någon hört den förut eller? Som det vore någon jävla tävling i vem som kan bete sig mest manifest.

Jag är som sagt verkligen inte oberörd. Man man måste ju kunna leva också, trots livets bedrägliga karaktär. Compartmentalize, vad heter det på svenska?

1. Jag har börjat skolan igen, den här terminen kommer bli grym. Hör bara vilka kurser jag läser: Literature of the Law in Ancient Greece and Rome, Youth Culture in the Age of Rock samt Screenwriting. Mina dagar går helt enkelt ut på att läsa grekiska tragedier varvat med det bästa från beatgenerationen (just nu: Aiskylos Orestien och Kerouacs On the road; det är nog 8 år sen jag läste On the road senast, så det är på tiden med en omläsning), samt skriva utkast till filmmanus. Jag kan tänka mig tråkigare sätt att få tiden att gå.

2. Jag, Freddie och Tim har startat ett nytt punkband. Inget bandnamn än så länge, men det lutar åt The Water Tower Drunks. Eftersom vi bor i North Park, känt för sitt vattentorn. Lokal prägel är viktigt om man vill göra sig ett namn snabbt, och det vill vi ju.

3. I fredags var vi på oi-spelning på O’Connells bar och fick bevittna från första parkett hur en kille från spelningen blev skjuten i huvudet och dog. Jag såg bråket som ledde fram till dödsskjutningen, vännerna jag var där med såg själva skottet. Så här är det att bo i Amerika.

4. Trots de uppenbara nackdelarna med att bo i Amerika vill jag inte flytta härifrån. Och jag har kommit på ett sätt att få stanna i åtminstone ett år utöver mitt visum, förutsatt att jag hittar ett jobb. Så räkna inte med att jag kommer hem till Sverige igen i första taget.

5. På fredag sticker jag om allt går som planerat till Las Vegas på Punk Rock Bowling. Jag är egentligen pank, men i och med att bensinpriset i det här landet just nu är lägre än någonsin (ungefär 4 kronor litern enligt en snabb överslagsräkning) och vi är fyra personer som klämmer in sig i min lilla bensinsnåla Toyota, blir det praktiskt taget en gratisresa.

Okej, ett sista inlägg idag, sen hittar jag på något annat att göra.

Av någon anledning har jag haft svårt att hitta läsro den här vintern, och för ovanlighetens skull har jag därför olästa böcker i bokhyllan – allt från Nathalie Sarraute till Bruno K. Öijer. Julklappsskörden det här året innehöll inte bara en Betsey Johnson-väska och ett $100 presentkort på T.U.K-skor, utan även Carsten Jensens Vi, de drunknade (äntligen i pocket!) samt Air Mail: Brev mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly 1964-1990, vilket innebär att att-läsa-listan har blivit ännu längre. Trots detta finns det ett par böcker jag just nu önskar att jag hade haft med mig från Sverige, böcker som av olika anledningar känns angelägna att läsa om. Topp 4:

- Willy Kyrklunds Solange (alltid)
- Elisabeth Rynells Hohaj (för att den är så vacker att det gör ont)
- Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (för att det är ont om språkfascistisk naziporr på norrländska i Kalifornien)
- Maria Gripes Torddyveln Flyger i Skymningen (för att det var så länge sen)

Jag skulle inte satsa pengar på att North Parks bibliotek har böcker på svenska. Men det kan ju för all del vara värt ett besök ändå.

Mitt nya boende, som jag hittade på Craigslist, USA:s svar på Blocket, har visat sig vara alldeles fantastiskt på många sätt. Min nya rumskamrat har en kandidatexamen i Critical Gender Studies och jobbar på något sorts kvinnohus. Vår lägenhet är en sockerbombsrosa manifestation över kvinnligheten, med feministiska budskap inbakade i allt från väggspeglar till glasunderlägg. I skrivande stund är vardagsrummet fyllt av min roomies osannolikt trevliga kollegor, som är här för en veckoritual de kallar “Spiritual Mondays”. Nu står de utanför mitt rum och diskuterar vibratorer, pelvic massage och lesbiskt sex. Och jag blev just inbjuden till en guidad rundtur med tillhörande vegetarisk buffé på deras jobb, där de sysslar med women empowerment, på fredag. Förstår ni att jag trivs eller?

Jag tänker lägga om mina rutiner något det här året och den här terminen, främst av ekonomiska skäl. Ja, jag är pank. Kronans fall i kombination med höjd terminsavgift har gjort att mina bankkonton skickar tillbaka tomma ekon av hånskratt när jag försöker ta ut pengar från dem. Så jag har slutat försöka. Till följd av detta kommer jag inte ha råd att parkera på campus den här terminen, så jag ska börja åka buss. Idag teståkte jag, för att ha något att beräkna tidsförlusten efter. En och en halv timme tjänar jag på att ta bilen till skolan. Men å andra sidan kan jag vara effektiv och plugga på bussen, det kan jag inte när jag kör.

I alla fall, till poängen med det här inlägget. Jag fick mina betyg från förra terminen idag, i alla fall betygen för två av de tre kurser jag läste, och gissa vad? A i både Stylistics & Grammar och Creative Non-Fiction! Om man som extension-student lyckas med bedriften att få bara A:n och B:n i betyg får man ett speciellt diplom. Jag håller tummarna för att betyget i den sista kursen blir minst ett B. Är det något jag älskar så är det högtravande dokumentation över min egen förträfflighet.

Ledighet har flera effekter på mig, den mest påtagliga är kanske bristen på struktur i vardagen. Men nu ska det bli ändring på det; imorgon börjar en ny termin på UCSD. Det har i alla fall varit ett strålande jullov, med solsken åtminstone halva tiden. Och jag har under de gångna veckorna bland annat hunnit flytta från Ocean Beach till North Park, köpa ny bil, spendera en helg i Los Angeles med fint sällskap och bra musik, starta ytterligare ett nytt band och repa med detta, få besök av familjen, ta mig igenom nästan två säsonger av Alias (vilket är en bedrift, med tanke på vilken skitserie det är), samt få fler och bättre julklappar än jag har förtjänat. 2009 har hittills börjat dramatiskt, med ofrivillig inblandning i intriger som jag inte tänker gå in på här. Fördelen med detta är dock att från och med nu kan det bara bli bättre!