Nog för att det är fruktansvärt och oförsvarbart på alla sätt och vis att mörda en förälder eller nära släkting, men straffet står åtminstone ofta i förhållande till brottet. I antikens Rom, däremot, straffades parricidium, som brottet kom att betecknas, med följande: den dömde fick sitt ansikte täckt med skinnet från ett varghuvud, och fötterna iklädda skor av trä. Därefter syddes han in naken i en säck, tillsammans med en hund, en apa, en tupp och en orm – alla levande – och slängdes i floden för att drunkna. Tänk er. Att försöka simma inuti en säck. Medan fyra djur slåss för sina liv inuti säcken, där man befinner sig, jag måste upprepa det, naken, iförd ett varghuvud och träskor. Sånt här lär vi oss i mytologikursen jag läser nu. Det hela är mycket inspirerande.

Förtydligande till föregående inlägg: Inte för att det direkt går några snygga killar på San Diego State heller, amerikaner är i regel fula som stryk. Men allt är ju relativt.

Den nya upptäckten att UCSD har ett gym med gratis tillgång för studenterna har redan gjort mitt liv betydligt mer aktivt än det varit på länge. Idag var jag och tränade för andra kvällen i rad. Gymmet är beläget på en balkong ovanför en inomhusbasketplan, så medan man står och trampar i cardiomaskinerna kan man roa sig med att betrakta collegekillar som spelar basket. Det är tyvärr inte lika upphetsande som det låter – alla snygga killar går på mer partyorienterade San Diego State, medan vi på UCSD får nöja oss med de smarta killarna. Och vi vet ju alla vad det innebär när det gäller fysiska drag, personlig hygien och allmän stilkänsla. Jag kollar helst inte in killar med t-shirttryck i stil med “Will work for anime” och “I kill n00bs” annat än för ett gott skratt. Och den (förfärligt understimulerade) lilla punkten i min hjärna som styr social kompetens säger att ett gott skratt helt enkelt inte lämpar sig på offentliga gym.

För en stund sen hittade min roomie vad vi misstänker vara en halv (!) kackerlacka i köket. Enligt Kirsten kan kackerlackor klara sig i en månad bara på ett frimärksslick, och med tanke på hur dåliga (läs: ointresserade) vi båda är på att städa är vår lägenhet en guldgruva för de mest kräsmagade av skadedjur. Vi har spenderat söndagskvällen med att skrubba köket rent, och hålla tummarna för att den halva kackerlacksbäbisen bara var en tillfällighet. Vill helst slippa ringa skadedjursjouren. Nu överväger vi till och med att köpa en dammsugare.

Jag har fått klagomål på att det är för lite bilder i bloggen, så här kommer lite blandat från 2009 so far.

Palmer och solsken i La Jolla.

Punk Rock Bowling i Las Vegas med Diana, Maya och Anna.

Första ölen i Mexico med Sarah.

Ovanför Mexikanska gränsen med Kenny, Jade, Vivi och Sarah.

Valentine’s day i Hollywood med Krizia, Sarah och Kiddo.

I bilen med Stephanie och Dianna.

Katten i påsen.

Jag insåg just att jag missar årets bokrea. För första gången någonsin sedan jag lärde mig betala för mina egna böcker. Nog för att paperbacks är ett storsäljande format i det här landet, men inte motsvarar priserna den svenska pocketboken. Och utan den där personalrabatten på Akademibokhandeln jag dessutom hann vänja mig vid blir det inte många böcker köpta här. Till råga på allt finns alltså inte ens en februari-rea som sista utväg. Lite deprimerande är det, faktiskt – jag saknar mina välfyllda bokhyllor. Tur i alla fall att jag bor två kvarter från ett välsorterat bibliotek.

I övrigt råder det sjukstuga på 30th Street idag; min roomie har vattkoppor och jag är, ja, ganska rejält dagen efter. Boten: avocadomackor och säsong 3 av South Park.

Ni får hålla till godo med det här så länge:

Imorgon ska jag på träningskonsultation på lokala gymmet. Den välkända amerikanska fetman smyger sig på; det märks visserligen ingenting ännu, men jag anar att det bara är en tidsfråga. Jag har absolut inte råd att börja träna, men går man på konsultationen får man gratis tillträde till gymmet i en vecka. Jag tänker mig att hittar man tillräckligt många gym med liknande introduktionserbjudanden kan man träna gratis i säkert åtminstone en månad. Det här med att leva snålt kräver en viss finess, men hittills har det faktiskt gått över förväntan. Och om allt annat misslyckas finns ju alltid typ det här att falla tillbaka på.

Vad ska jag skriva om dåååå?

Två saker jag förtränger just nu:

- Att kattungen har bajsat på mattan i badrummet. Jag tänker inte städa upp det. I don’t do poop. Ytterligare en anledning till varför jag aldrig borde skaffa barn. I alla fall. Tur att jag har en roomie.

- Att det verkligen är hög tid att sätta igång och plugga inför nästa veckas midterms. Jag har skapat en illusion av att jag faktiskt pluggar; jag ligger i sängen med ungefär hundra böcker runt mig. Det hjälper faktiskt, jag är så himla lättlurad när jag lägger manken till.

Jag sitter i skolan, i biblioteket. Klockan är snart 23. Eftersom det är veckan innan mitterminsproven är det ganska fullsmockat här, trots den sena timmen. I en fåtölj bredvid min studiehörna sitter en äldre man och snarkar högljutt. Jag skriver en uppsats till min populärkulturkurs om intersubjektivitet i Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test. Det är en av de märkligaste böcker jag har läst på länge; en new journalism-skildring av gänget kring Ken Kesey (ni vet, han som skrev Gökboet) på 60-talet, då de åkte runt i en hysteriskt målad skolbuss och tog oändliga mängder LSD – detta var alltså innan LSD var olagligt i USA. Det hela är fantastiskt underhållande. Att det är en skyhög Neal Cassady som kör bussen är bara en av många lustiga detaljer.

Okej, jag tog mitt förnuft tillfånga och såg The Reader i alla fall. Egentligen är deprimerande nazipedofilfilmer inte min favoritgenre; den enda jag får ut av två timmar i ett gråbrunt efterkrigstyskland är vanligtvis en klump i magen. Men The Reader var helt okej. I brist på bättre adjektiv. Och den litterära aspekten var fin; jag kan inte ogilla filmer som smörar för litteraturhistorien, vare sig det är motiverat eller ej.

Jag har aldrig varit speciellt filmintresserad, jag väljer en god bok före en god film, anyday. Men screenwritingkursen jag läser nu har om inte annat åtminstone fått mig mer intresserad av själva hantverket. Hur som helst, de senaste två veckorna har jag sett fyra av de fem filmer som är Oscar-nominerade för Bästa Film, mest i studiesyfte.

The Curious Case of Benjamin Button, en längre och sorgligare version av Forrest Gump, känns hittills som den solklara vinnaren. Brad Pitt gör sitt livs roll (enligt Oscar-mått mätt; personligen föredrar jag honom i True Romance, Fight Club och Burn After Reading) och Cate Blanchett är i vanlig ordning gudabenådat vacker. Det vore högst märkligt om inte den kombinationen skulle löna sig.

Frost/Nixon hade jag först inte tänkt att se alls, av den enkla anledningen att Kevin Bacon har en framträdande roll. Kevin Bacon är, tillsammans med Juliette Lewis och Kirsten Dunst, en av få skådespelare jag över huvud taget inte står ut med. Men journalisten inom mig övertygade mig om att jag inte borde missa ett historiskt journalistiskt ögonblick, och det var väl bra, antar jag. Frank Langellas Nixon lämnar inte mycket övrigt att önska, och Michael Sheen gör en David Frost som inte alls påminner om den David Frost jag såg Jon Stewart intervjua för ett par veckor sedan. Intressant!

Milk, åh! Det är väl egentligen självskrivet att kombinationen Sean Penn och Gus Van Sant inte kan gå fel. Penns Harvey Milk är supersympatisk och genialiskt porträtterad. Och det obligatoriska martyr-slutet hjälper nog till att imponera på Oscar-juryn.

Okej, hittills ganska positiva omdömen, men alltså, Slumdog Millionaire, hur fan lyckades den bli nominerad till Bästa Film? Orealistisk (på det dåliga sättet), förutsägbar, fylld av klichéer. Riktig smörja. Men jag antar att den inger den sorts ekonomiskt hopp som folk (amerikaner) behöver just nu.

Den femte och sista filmen i kategorin Best Picture är The Reader. Jag har inte bestämt mig för om jag vill se den eller inte. Att Kate Winslet är med talar för, allt annat talar emot. Någon som har sett den och vet bättre?

Nä hörni, man kanske skulle ta och skriva något i bloggen… Vad vill ni höra om? Livet liksom bara flyter på här, nästa vecka är det midterms och jag kan inte fatta att halva terminen redan har gått. Kattungen blir större och modigare för varje dag, nu vågar hon till och med gå utanför lägenheten. Bara på loftgången än så länge, sen blir hon rädd och jamar och så får man gå ut och bära in henne igen.
I helgen sticker jag till Mexico en liten sväng. Eller ja, Tijuana i alla fall. Jag är i innerligt behov att ett jobb, men eftersom jag inte får jobba utanför campus i det här landet, och alla jobb på campus går till inhemska studenter, är chanserna att hitta något ganska orealistiska. I värsta fall får jag väl sälja min själ för att ha råd med hyran. Kan bli svårt att hitta spekulanter dock, när nu världsekonomin ser ut som den gör. Bokstaven Ä på mitt tangentbord fungerar endast ytterst sporadiskt. Jag undrar om det är en konsekvens av USA-flytten. What else? Jag har egentligen ingenting att skriva.