Jag såg Låt den rätte komma in igår. Jag vet inte om jag gillade den eller inte. Det är så svårt när en bok man verkligen tycker om filmatiseras – hur förvandlar man 400 sidor gripande socialrealistisk vampyrromantik (!) till knappt två timmar svensk film? (Ja, svensk film är en genre; det är något med hur alla svenska skådespelare artikulerar och talar från magen, som om de befann sig på en teaterscen istället för en bioduk.) Jag gillar fotot, hur djupt deprimerande en snöig 70-talsförort kan framställas med så enkla medel som stillastående kamera och välutvecklad klippteknik. Och den ständiga närvaron av den mullrande tunnelbanan. Sen är det det där med att vara uppvuxen i Västerort också, att hela tiden känna igen sig i miljön. Men jag hade nog uppskattat filmen mer om jag inte hade läst boken innan, trots att John Ajvide Lindqvist själv har skrivit manus.

På tal om Lotta Lotass så är hennes Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet en sån bok jag ofta tänker på, trots att jag inte har läst om den efter att den gavs ut för tre år sedan. Det karga ökenlandskapet i Nevada, där boken utspelar sig, är tillräckligt påtagligt även i Kalifornien för att bokens teman ska återaktualiseras med jämna mellanrum. Det är ansiktslösa mördare, förvridna fantasier, stumma ekande röster och nukleära provsprängningsområden i en högst obehaglig kombination. Och, icke att förglömma, en språkhantering som inte är av denna världen.

Jag är av förklarliga skäl lite efter när det gäller svenska kulturnyheter, men att Lotta Lotass har valts in i Akademien är det ju aldrig för sent att fira. Vilket fantastiskt bra val!

Det är något speciellt med frihetskänslan i att kastas fram i 130 km/h på en 6-filig amerikansk highway, omsluten av kolsvart natt, utan en bil i sikte och med stereon på högsta volym.

“And for just a moment I had reached the point of ecstasy that I always wanted to reach, which was the complete step across chronological time into timeless shadows, and wonderment in the bleakness of the mortal realm, and the sensation of death kicking at my heels to move on, with a phantom dogging its own heels, and myself hurrying to a plank where all the angels dove off and flew into the holy void of uncreated emptiness, the potent and inconceivable radiancies shining in bright Mind Essence, innumerable lotus-lands falling open in the magic mothswarm of heaven. I could hear an indescribable seething roar which wasn’t in my ear but everywhere and had nothing to do with sounds. I realized that I had died and been reborn numberless times but just didn’t remember because the transitions from life to death and back are so ghostly easy, a magical action for naught, like falling asleep and waking up again a million times, the utter casualness and deep ignorance of it.” (Jack Kerouac, On the Road)

Det här får mig att känna mig väldigt nöjd över att inte bo i Sverige för tillfället. Herregud, vad är det för fel på folk?

Den här terminen gick så otroligt fort, jag kan inte fatta att det redan är SPRING BREAK. Ja, ni hörde rätt. Nu är det jag som sticker till Miami. Vi ses på MTV!

Nä. Skoja bara.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Dollarn är nu uppe i över 9 kronor. Det är så deprimerande att jag inte ens vet var jag ska börja. För varje dag kronan sjunker i förhållande till dollarn förlorar jag bokstavligen tusentals kronor. Om nu bara de jävla folkpartisterna på utbildningsdepartementet kunde ta sitt förnuft till fånga och höja CSN:s maxbelopp för utlandsstudier i förhållande till kronans fall, så skulle allt vara frid och fröjd. Se detta som en vädjan. Allt jag begär är att ha råd med hyran igen.

Jag ställer aldrig min väckarklocka längre, vilket innebär att jag av någon anledning vaknar exakt klockan 11 varje förmiddag. Det spelar ingen roll när jag går och lägger mig. Det hela är väldigt märkligt, och ganska pinsamt. En vuxen människa som sover till klockan 11 varje dag – vem har hört något så löjligt? Nu får det bli skärpning.

De senaste tre veckorna har jag, i brist på bättre tidsfördriv, tagit mig igenom alla 12 säsonger av South Park. Jag har alltså sett i runda slängar 180 South Park-avsnitt på 21 dagar. Till en början var jag lite orolig över hur detta påverkade min mentala hälsa. Vulgära förolämpningar, pubertala svordomar och allmän idioti invaderade ofrånkomligen min vokabulär på ett icke önskvärt sett. Men likt en nykter alkoholist har jag nu beslutat mig för att använda denna nyfunna, eller snarare återuppväckta, insikt i amerikansk degenerering till min fördel. Mitt final paper i kursen “Youth Culture in the Age of Rock” går härmed under arbetsnamnet “The Modern Fable – Moral Lessons of South Park” och handlar om det den heter.