Jag har inte dött, jag har bara varit i New York och träffat min mor i fem dagar. Och sedan jag kom hem i måndags morse har jag knappt spenderat någon tid i min lägenhet, förrän nu, onsdag eftermiddag. New York var spännande och ungefär som man tänker sig att New York är. Två av resans höjdpunkter rent humormässigt:

- När jag klev av planet i New York kom piloten ut från cockpiten och fick syn på mig. Han sa: “Oh wow, I didn’t know Katy Perry was on board.” Jag trodde, naturligtvis, att han skämtade, så jag skrattade lite artigt och fortsatte gå. Då kom piloten springande efter mig och ropade: “I have some of your songs on my i-pod, they’re really good.” Där någonstans förstod jag att han var allvarlig, och kläckte ur mig ett “I think you’re mistaking me for someone else.” Vilket väl förmodligen är ungefär vad den riktiga Katy Perry också hade sagt.

- Vi tog tunnelbanan till Coney Island, en halvö söder om Brooklyn, känd som orboksdefinitionen av “tacky”. Stränder, freakshows och antika tivoliattraktioner för hela slanten, med andra ord. Väl där kom en man, som jobbade på ett av nöjesfälten, fram och frågade om det var jag som var den tatuerade damen, hon verkade nämligen inte ha dykt upp. När jag nekade försökte han erbjuda mig jobb: “You’re hired, just go talk to Sandy over there!” Hur lockande det än var att hoppa av skolan, säga upp lägenheten samt eventuella framtidsdrömmar och flytta till östkusten för att ta anställning på en freakshow, fick jag artigt avböja.

Idag, onsdag, har jag tagit körkort. Igen. Fast amerikanskt då, alltså. Jag var lite orolig över hur det skulle gå, eftersom man kör upp i sin egen bil här och min gick ju som bekant sönder förra veckan. Men i sista sekunden ställde M upp och lånade ut sin manuellt växlade Jetta, och eftersom jag inte hade kört manuellt på nästan ett år blev jag nervös i ett ögonblick, men utan anledning, det hela gick ju hur bra som helst.

Som utlovat:



Vad mer? Kom just hem från independentbiografen i Hillcrest där jag och M såg Sin Nombre, en gripande film om centralamerikanskt gängliv och längtan efter något bättre. Huvudrollsinnehavaren Edgar Flores var dessutom inte helt oangenäm att vila blicken på. Det är något med tatueringar i ansiktet som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Även om det bara är på låtsas.

Idag har jag hunnit bli bjuden på frukost av M och lunch av C (leva snålt, yey!) samt leka fotomodell för superfina Two Roses Barbershop. Jag borde få några testbilder snart, det kan hända att någon åker upp på bloggen.

Dagens baksida är att min bil, efter en mycket långdragen sjukdomsprocess, idag drog sin sista suck. Därmed är alla mina möjligheter att ta mig utanför North Park extremt begränsade för ett tag framöver – med några futtiga dollar på kontot är det liksom inte läge att ringa en mekaniker. Men jaha. Det här med mobilitet var ju kul så länge det varade.

Söndagskvällar är den absolut värsta tiden på veckan att befinna sig i min lägenhet. Min roomie, som ALDRIG är hemma annars, har fått för sig att söndagskvällar är en bra tid att slänga på standardiserad gitarrpop på högsta volym i vardagsrummet medan hon städar köket. Och med högsta volym menar jag all the way to 11. Min funktionsduglighet upphör totalt att existera när den här typen av musik (tänk er typ den där vedervärdiga “I wish I was a punkrocker with flowers in my hair”-låten, jag orkar inte ens googla vem det är som har gjort den, så fruktansvärd är den) spelas på konsertvolym precis utanför mitt rum, klockan 22 en söndagskväll. Just nu sitter jag alltså här med hörlurar och Devotchkas på ohälsosamt hög volym och väntar på att M ska komma hem från jobbet så jag kan fly fältet ett tag. Samma sak varje vecka.

För övrigt var det just en jordbävning i San Diego, tydligen. Jag kände då ingenting.

Jag skriver aldrig om musik. Varför skriver jag aldrig om musik? Med detta i åtanke tänkte jag skriva något om musik. Rent teoretiskt borde det här vara hur bra som helst. Sångaren i The Briggs, ett av mina favoritband, gör solokarriär med akustisk folkpunk influerad av bland andra Bright Eyes, ytterligare ett av mina favoritband (jo, det är sant, jag erkänner härmed, officiellt i bloggen, att jag har ett inre 14-årigt popsnöre som får fjärilar i magen av Conor Oberst, så, då var det sagt, då kan vi gå vidare), och influensen hörs tydligt. Men varför funkar det inte i praktiken? Har jag för höga förväntningar nu igen? “37 cents” är en helt okej låt, men jag blir frustrerad av hur mycket de andra låtarna suger. Hela projektet har ju – återigen, rent teoretiskt – oändlig höjdarpotential. AGH!

Annars är det här det bästa som har uppstått ur den svenska punkscenen på år och dar. Såklart precis lagom till att jag flydde landet.

Lördagen den 16 maj utnämns härmed till de misslyckade planernas dag. Först var det tänkt att jag, Sarah, Susie och DeeDee skulle åka till Victorville, en liten håla nordöst om Los Angeles, för att se Mad Sin spela. Det blev dock inte av för att Susies bil som skulle ta oss dit fick punktering, och Susie är för gravid för att hantera den typen av stress det innebär att byta ett däck just nu. Eller något liknande. Nåväl, change of plans. Istället skulle jag och Claudia gå på psychobillyspelning i North Park. I skrivande stund börjar dock klockan närma sig midnatt, jag kollar på Vicky Christina Barcelona och Claudia sms:ade just något om en bilolycka, så spelning känns ganska uteslutet. Inte för att jag klagar, egentligen. Sängen känns otroligt mer lockande än krogen just nu.

Det roligaste som hände igår, en i övrigt ganska händelselös dag, var detta. Kattungen kom plötsligt inspringande i mitt rum. Hon stannade ungefär en meter bort och stirrade på mig. Jag hörde ett märkligt surrande ljud från katten, och när hon öppnade munnen flög det ut en livs levande fluga. Sen spenderade hon resten av dagen med att försöka fånga samma fluga igen, utan resultat. Själva scenariot var dock så roligt att jag skrattade i säkert tio minuter efteråt.

Som ett resultat av att jag råkade somna mitt på dagen idag och inte vakna förrän klockan 21 är jag nu klarvaken, klockan fyra en lördagsmorgon. Det är inte bra. Dels för att min dygnsrytm kommer att hamna helt ur fas, och dels för att jag har en tendens att tänka sönder saker mitt i natten.

Jag tänkte att jag skulle försöka plugga, men allt jag försöker skriva just nu kommer ut i form av blodigt Lacan-inspirerade ritualmord i manusform. Det här skulle bli 10 sidor tillämpad litteraturteori, men… ja. Det är svårt att få ihop 10 sidor när alla karaktärerna dör på sidan 2.

Jag har en känsla av att de där omtalade sista tre skolveckorna kommer att susa förbi. Och när de är över är det alltså tänkt att jag ska ta min samlade utbildning (som just nu består av en fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap från JMK/litteraturvetenskap från Stockholms Universitet, Poppius Journalistskolas grundkurs, tre terminer literary writing på UCSD och, för all del, medieprogrammet med inriktning textkommunikation från Mobila Gymnasiet) och skaffa mig ett ordentligt jobb. För att få ett ordentligt jobb bör man, enligt ryktena, ha ett välvårdat yttre. Om tre veckor tänker jag mig alltså att jag ska färga håret i en enhetlig färg, skaffa en ring alternativt ett plåster för att dölja knogtatuering, samt lösa all övrig färgövertäckning med att bära långärmat och byxor. Men fram tills dess tar jag tillfället i akt och lever ut min postpubertala frisyrexhibitionism genom att färga luggen knallröd en sista gång innan VUXENLIVET sätter klorna i mig.

Min inre rebell fnyser föraktfullt när jag skriver sånt här. Med all rätt, antar jag. Men med tanke på hur katastrofal den amerikanska arbetsmarknaden är just nu finns det nog en risk att håret inte håller sig helsvart speciellt länge.

Jag får väl skylla mig själv som bara valde skrivkurser den här terminen, men de kommande veckorna är så fullsmockade med skolarbete att jag liksom inte förstår hur tiden ska räcka till. Det borde vara både fysiskt och psykiskt omöjligt att generera den mängd material som behövs bara för att klara kurserna. Tre skolveckor kvar, och fram tills dess ska jag ha skrivit 90 sidor filmmanus (jag har skrivit 60 hittills, så det är på god väg), 15 sidor litteraturteori samt 12 sidor feature article. Jag ska dessutom hinna med en långweekend i New York och, tänker jag mig, försöka upprätthålla någon sorts socialt liv. Den enda lösning jag kan komma på just nu är att skära ner på sömnen; det är kanske dags att slutligen säga adjö till mina år av 10 timmars nattlig skönhetssömn. Oh, how I’ll miss thee.

Var uppe hela natten och hade filmkväll med M. Kom i säng klockan 6, gick upp klockan 10. Jag lyckades således bara gå på en och en halv av mina tre lektioner idag. I alla fall. Vi såg bland annat Guy Ritchie’s senaste film, RocknRolla, som innehåller vad som förmodligen är en av filmhistoriens bästa sexscener. För er som inte har sett den ännu, enjoy.

Alltså, för att plocka upp tråden som jag slängde ut i senaste inlägget. Det går en tjej i min screenwritingkurs som är från London, och pratar engelska med en grov men charmig brittisk accent. För ett tag sen började hon plötsligt prata med mig, på svenska. Det visade sig att hennes mormor är från Sverige. Men det är någonting med att höra en brittisk tjej prata svenska i USA som ger mig total kortslutning i hjärnan. Jag var tvungen att svara henne på engelska, och så var det med det, nu låtsas vi som att vi inte kan prata svenska alls. Att vara flerspråkig är verkligen hemskt förvirrande ibland.

För övrigt händer det mycket just nu, varav en del kan vara potentiellt livsomvälvande. Jag återkommer om detta när saker är mindre osäkra.

Jag var på spelning igår, och blev presenterad för en känd norsk journalist som bor och verkar i Kalifornien. Vi pratade ett tag; det känns ju alltid som en lika bra idé att nätverka när man är uppklädd för att gå på psychobillyspelning (för kort kjol, för höga klackar, för mycket smink, för stort hår, en jacka med en patch som det står “Drunk” på) och ser ut som man är 14 år igen. Men jaha ja. Efter att jag lite diskret smugit in i samtalet att jag skrivit en del för Svenska Dagbladet (till exempel här och här, ni kan ju ha överseende med min gymnasiesvenska) så tog hon i alla fall mitt nummer och lovade att höra av sig. Det märkligaste av alltihop var nog att prata svenska med en norrman i San Diego. Det här med att ständigt växla mellan språken kan bli ruskigt förvirrande.

Jag vaknade klockan 7:30 imorse, av mig själv, och kunde inte somna om. Jag förstår inte. Ska det vara så här nu? I övrigt har jag 50 sidor filmmanus att skriva till på tisdag. Eller ja, 44 i alla fall, jag har skrivit 6 redan. Detta lägger lite grann locket på alla möjligheter till helgplaner. Igår insåg jag dock att jag bara har fyra skolveckor kvar. Sen är jag färdigpluggad, kanske för gott. Så om det är någon gång jag bör lägga manken till och plugga stenhårt är det nu. Man kan ju tycka att det är på tiden.

Annars då? Livet är gott.

Tisdagens solnedgång, La Jolla Beach, California

Paul Austers Man in the dark tog slut på ett litet ögonblick. Jag räknar fortfarande New York-triologin och Orakelnatten till några av mina största läsupplevelser någonsin, men på senare tiden har Auster börjat bli… jag vet inte, gammal? De metalitterära greppen är inte frånvarande i Man in the dark, men de känns pliktskyldiga snarare än lekfulla. Och dialogen… Det Bakhtin kallar heteroglossia har offrats helt till förmån för en röst som låter exakt likadant oavsett vem som talar. Jag har stört mig på dialogen av och till i ganska många av Austers böcker, men här blir det rentav löjligt. Lite som att kolla på ett avsnitt av CSI Miami – jag vill bara skrika: INGEN PRATAR SÅ PÅ RIKTIGT! Men Man in the dark är i alla fall en trevlig liten skrift som trots de negativa aspekterna (som nog beror på mina kroniskt höga förväntningar, mer än något annat) är väl värd att läsa. Jag ger den en stark trea, av fem möjliga.

Här befann jag mig när jag läste boken som är recenserad ovan.

Så här såg jag ut när jag läste boken som är recenserad ovan.

Jag var nyss på biblioteket. Bibliotekarien bakom disken, en liten försynt mexikansk dam i 60-årsåldern, sa något snällt om mina tatueringar. Sen tillade hon viskande och med ett litet fnitter: “Can you believe that I have five tattoos? My husband loves them.” Det var så gulligt att jag kände att jag ville dela med mig av det här. För övrigt fick jag med mig två böcker hem, Paul Austers senaste och – jag tänkte prova något nytt – A.S. Bryants Elementals. Skönt att ha något att läsa igen.

På väg hem från biblioteket gjorde jag dessutom mitt livs fynd. En sprillans ny Betsey Johnson-kjol – med originalprislappen på $158 kvar – i min storlek, för fyra (4!) dollar. Även om jag är så pank att jag räknar om allting i Top Ramen-valuta (4 dollar = 20 paket snabbnudlar), och den här kjolen alltså kostade mig 20 potentiella måltider, var det totalt värt det.

Materiell lycka

Helgen i korta drag:

Fredag: hemmakväll
Lördag: I Love You Man på bio och titta på utsikten över San Diegos skyline by night från Coronado med B
Söndag: flyga drake på stranden, klättra över hängbroar downtown, titta på rosor i Balboa Park och avsluta med solnedgång från hamnen med M

Jag har inte tid att blogga, jag skriver så tangentbordet ryker på annat håll. Ungefär 70 sidor skoluppgifter kvar att skriva under de kommande två veckorna, och när man väl har börjat är det svårt att sluta. Jag återkommer här när det har lugnat ner sig lite.