Jag har inte dött, jag har bara varit i New York och träffat min mor i fem dagar. Och sedan jag kom hem i måndags morse har jag knappt spenderat någon tid i min lägenhet, förrän nu, onsdag eftermiddag. New York var spännande och ungefär som man tänker sig att New York är. Två av resans höjdpunkter rent humormässigt:

– När jag klev av planet i New York kom piloten ut från cockpiten och fick syn på mig. Han sa: “Oh wow, I didn’t know Katy Perry was on board.” Jag trodde, naturligtvis, att han skämtade, så jag skrattade lite artigt och fortsatte gå. Då kom piloten springande efter mig och ropade: “I have some of your songs on my i-pod, they’re really good.” Där någonstans förstod jag att han var allvarlig, och kläckte ur mig ett “I think you’re mistaking me for someone else.” Vilket väl förmodligen är ungefär vad den riktiga Katy Perry också hade sagt.

– Vi tog tunnelbanan till Coney Island, en halvö söder om Brooklyn, känd som orboksdefinitionen av “tacky”. Stränder, freakshows och antika tivoliattraktioner för hela slanten, med andra ord. Väl där kom en man, som jobbade på ett av nöjesfälten, fram och frågade om det var jag som var den tatuerade damen, hon verkade nämligen inte ha dykt upp. När jag nekade försökte han erbjuda mig jobb: “You’re hired, just go talk to Sandy over there!” Hur lockande det än var att hoppa av skolan, säga upp lägenheten samt eventuella framtidsdrömmar och flytta till östkusten för att ta anställning på en freakshow, fick jag artigt avböja.

Idag, onsdag, har jag tagit körkort. Igen. Fast amerikanskt då, alltså. Jag var lite orolig över hur det skulle gå, eftersom man kör upp i sin egen bil här och min gick ju som bekant sönder förra veckan. Men i sista sekunden ställde M upp och lånade ut sin manuellt växlade Jetta, och eftersom jag inte hade kört manuellt på nästan ett år blev jag nervös i ett ögonblick, men utan anledning, det hela gick ju hur bra som helst.