Åh just det, ett par tillägg till föregående inlägg.

Som om inte allt det andra vore nog (1) så råkade jag, när jag svimmade, ut för någon sorts whiplasheffekt innan läkarna hann fånga upp mig, och kunde till följd av detta inte lyfta huvudet själv på flera timmar. Som något jäkla spädbarn. Nacken gör fortfarande ont, och jag kan inte riktigt vrida huvudet i sidled, men det känns åtminstone bättre efter ett varmt bad, massage och en kuddlös nattsömn.

Och som om inte allt det andra vore nog (2) regnade det när de förde mig från läkaren till ambulansen och från ambulansen till sjukhuset. Jag vill påminna om att jag befinner mig i södra Kalifornien, och det var förmodligen det första regnet i år. Resten av dagen var det strålande solsken, hela skuren kom alltså när jag låg fastspänd och hjälplös på en bår med ansiktet mot himlen. Är det detta som kallas karma?

Här har ni lite bildbevis också, känsliga läsare (mamma!) kan ju blunda.

Som om inte helgen sög nog som det var; igår svimmade jag i väntrummet hos husläkaren och blev ambulansskjutsad till akuten på Sharp Memorial Hospital. Där fick jag spendera resten av dagen, halvt avsvimmad, med dropp i ena armen och en massa oförklarade tester i den andra. Svimningen förklarades väl till slut av uttorkning, kanske framför allt för att jag inte hade lyckats äta något på flera dagar. Så går det när en enkel akt som att svälja är lika smärtfull som, tänker jag mig, sjätte kretsen i Dantes inferno. De skickade i alla fall hem mig med en massa mediciner, som redan har gjort att svullnaden i halsen har lagt sig. På ena sidan. Den andra sidan hurts like hell, fortfarande. Får försöka äta vänsterorienterat den närmaste tiden.

Nu är klockan 7 på morgonen hemma hos M och jag kan inte sova. Istället sitter jag här och klipper och klistrar in å:n, ä:n och ö:n i bloggen manuellt. Dumma amerikanska tangentbord.

Okej, det här suger verkligen. Idag är det söndag, jag har knappt lämnat min säng sen i fredags. Jag misstänker att jag har halsfluss. Jag har feber, frossa, kan knappt svälja, och har ingen ork till något annat än att sova. Till saken hör också att jag befinner mig i det enda landet i västvärlden utan gratis sjukvård (i alla fall enligt Michael Moore) och jag har ingen försäkring. Och även om jag hade haft försäkring är jag ändå på tok för orkeslös för att klara av att ta mig till läkaren. Under andra omständigheter hade jag skrivit något längre om Willy Kyrklunds bortgång, men alla krafter jag kunde uppbåda för tillfället gick åt till detta tycka-synd-om-mig-själv-inlägg. Det ska bli intressant att flytta om två dagar när jag inte ens kan ta mig upp ur sängen.

“När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.”

Vila i frid.

Okej, snabbuppdatering av det allra viktigaste – jag är bara hemma och vänder. Den 1 juli flyttar jag in i ett fantastiskt hus i City Heights, som gränsar till North Park. En 7 minuters bilväg från där jag bor nu, ungefär. Huset bebos just nu av ett lesbiskt par och en kille som jobbar som tatuerare, samt katten Pumpkin. Vi har en mysig veranda och en gigantisk trädgård med planer för krydd- och grönsaksodling. Pepp! Nu ska jag iväg och försöka hitta en outfit eller två som lämpar sig för eventuella arbetsintervjuer, hej så länge.

Just ja, inte nog med allt annat som händer – skolavslut, bilköp, jobbsök – så måste jag dessutom hitta en ny lägenhet. Eller måste och måste, det är ju ganska självvalt, jag orkar inte bo med kattungen från helvetet längre – det är liksom inte logiskt att något som är så litet ska kunna påverka ens liv negativt i så hög grad. Första juli ska jag vara ute, och bostadssituationen i San Diego går ju tack och lov inte att jämföra med den i Stockholm, så att hitta något nytt borde inte vara några större problem. Ska kolla på en lägenhet imorgon, as a matter of fact.

Jag tog just ett långt varmt bad med en god bok. Så här känns det alltså, friheten. För första gången på fyra år kan jag oförställt slappna av utan att ha den där gnagande känslan i bakhuvudet av att jag egentligen borde plugga.

Idag åt jag och M frukost på stranden, sen åkte vi bergochdalbana. Jag har även hunnit uträtta en miljon ärenden som har hamnat på efterkälken i och med att jag inte haft någon bil, inklusive att åka till IKEA och köpa knäckebröd. Bra dag, på det hela taget. Nu ska vi fortsätta vårt bröderna Coen-maraton med Blood Simple.

Okej, ja, jag hinner ju inte riktigt med att uppdatera här mellan varven, det är så mycket nu. Idag har jag i alla fall köpt en ny bil, eller ja, inte ny då förstås, men en bil i alla fall. En svart -95 Hyundai Elantra blev det. M var med och prutade ner priset åt mig också, det är alltid bra att ha med sig en storväxt karl med en pistol tatuerad på huvudet när man köper bil. Och eftersom killen som sålde den råkade vara smogtekniker är den redan smoggad och klar. Puh!

Imorgon ska jag förbi UCSD en sista gång och lämna in slutprojektet i min litteraturteorikurs, sen är det över på riktigt. Jag ska fira genom att åka bergochdalbana, bästa examensceremonin någonsin.

Till föregående inlägg kan läggas att jag för några dagar sen tog emot ett Employment Authorization Document som tillåter mig att arbeta lagligt i USA. Ett arbetstillstånd, med andra ord. Jag har dessutom fått ett mycket tjusigt diplom med guldemblem som bekräftar mina studier på UCSD. Om det inte vore för att den amerikanska ekonomin i allmänhet, och den kaliforniska i synnerhet, är den sämsta sedan andra världskriget, och det därmed inte finns några jobb, skulle man nästan kunna inbilla sig att jag hade en hyfsad chans att få en hyfsad position som någon hyfsat respektabelt. Nästan, som sagt.

Idag tar jag en välbehövlig paus från allt vad pluggande heter. Jag avslutade, äntligen, mitt 90-sidiga filmmanus igår och har nu bara två uppsatser kvar innan jag är FRI(!). Jag ska strax lägga mig på sängen och läsa ut Miranda Julys fantastiska novellsamling No One Belongs Here More Than You; efter det blir det till att fira med ett par öl och The Peacocks på Radio Room. Det enda som grämer mig lite just nu är att jag missar VM-kvalmatchen mellan Sverige och Danmark, men man kan ju inte få allt.

Stackars försummade bloggen, det ska det bli ändring på nu. Det händer mycket just nu, är den enkla anledningen till att jag inte har hunnit skriva på sistone. Igår gick jag min sista dag i skolan. Det var den sista dagen på UCSD och därmed min sista dag på college – någonsin. Jag tog ut min examen från Stockholms Universitet för ganska exakt ett år sedan. Det var liksom ingen stor grej, jag fick hem ett papper i brevlådan som bekräftade att jag hade en filosofie kandidatexamen. Här är det totalt annorlunda, kanske framför allt för man i USA pluggar på college i fyra år (möjligen plus minus något år, beroende på om man är lat eller ambitiös), sen tar man examen med pompa och ståt och sen är man vuxen. Att se mina klasskompisar helt lyriska över att ha fått sin cap and gown inför avslutningsceremonin är bara så långt från min erfarenhet av det svenska universitetssystemet man kan komma. Men då har jag pluggat humaniora också, mer känt som det enklaste sättet att slippa försörja sig på hederligt vis, möjligen efter socialbidrag.

I alla fall är det en helt galen befrielse att vara klar, att inte behöva plugga mer. (Borträknat den distanskurs i Kreativt skrivande jag kommer att läsa på Högskolan i Kristianstad i sommar, som ett enkelt sätt att slippa försörja mig på hederligt vis.) Visserligen är det inte slut ännu, jag har fortfarande tre final papers att lämna in innan onsdag nästa vecka. Men sen börjar livet på riktigt, och jag längtar.

Okej, återigen har jag inte dött, utan bara varit i Los Angeles över helgen. Just nu sitter jag i skolan och skjuter upp alla slutprojekt som ska vara inlämnade nästa vecka genom att ignorera dem. Annars är det mycket just nu, jag får återkomma när jag har hunnit samla tankarna en smula.