Efter bara två dagar på mitt voluntärjobb har jag blivit befordrad. Jag råkade nämna att jag kan Photoshop, så nu är jag plötsligt grafisk design-ansvarig. Har redan tre flyers och ett tröjtryck att sätta ihop, kan ju bli intressant. Men om jag någonsin vill satsa på en karriär som AD är det ju aldrig fel med en portfolio. Synd bara att jag inte får en krona för besväret. Nåväl, på måndag ska jag på arbetsintervju för ett riktigt jobb. Håll tummarna!

Den senaste veckan har för övrigt varit den mest sociala någonsin. Fredag: spelning med Claudia, Stephanie och Ricardo. Lördag: bilshow med Sarah, Johnny och Wendy. Söndag: parkhäng med Freddie. Måndag: tatuering med Dustin. Tisdag: modevisning med Stephanie och Gauge. Onsdag: öl med Gauge. Torsdag: bilmeck med Brian, filmkväll med Mark. Fredag: stranden med Freddie. Och imorgon är det pysseldag med Claudia. Dessutom har fredagkvällen bara börjat. Om inte annat är det ibland bra att bli påmind om vilka fina vänner man har.

Bilshow med Johnny och Sarah

De senaste åren har varit så konstant fullspäckade med åtaganden och att göra-listor att jag liksom har glömt hur man slappnar av. Att vara ledig har kommit att bli förknippat med att ha tråkigt, och tristess är en av mina största rädslor. Om jag inte har pluggat så har jag jobbat, och oftast har det varit både plugg och jobb parallellt. Och kanske till och med dubbla utbildningar kombinerat med en halvtidstjänst.

För första gången i mitt liv (!) är jag nu helt färdig med studierna. Den sommarkurs i Kreativt Skrivande jag läste för att få CSN har precis avslutats, och det känns nästan lite sorgligt. Det var visserligen en väldigt grundläggande kurs, men ändå inspirationsfrämjande. I brist på bättre sysselsättning har jag nu alltså börjat utföra allmänna kontors- och datorrelaterade arbetsuppgifter för Volunteer San Diego. Det betalar inte hyran, men det ser bra ut i CV:t, det upprätthåller min visumstatus och det får tiden att gå. Det är verkligen ingen myt att den amerikanska ekonomin, och i synnerhet den kaliforniska, är den sämsta sen andra världskriget – det finns liksom inga jobb att söka.

Jag har i alla fall fått ett rekommendationsbrev från min studiekoordinator på UCSD, och nog för att det är hennes plikt att få mig att verka så bra som möjligt, det är ändå inte utan att jag blev lite stolt (läs: självgod) när jag läste brevet. Ett litet utdrag:
“Ms. Boman’s diligence and performance were truly exeptional. I have had few students who were able to maintain nearly a 4.0 grade point average every quarter as Ms. Boman did. Her clear intelligence, strong motivation, great personality, and consistent dedication to learning and improving her skills and meeting the course requirements resulted in her being at the top of her class every quarter.” Och: “In short, I believe that this talented applicant is extremely well qualified, as evidenced by her strong academic record, her work ethic, and ability to easily adjust to new environments and cultures.”

Alltså, låter inte det här som den perfekta personen att anställa? Om det ändå bara fanns arbetsplatser som faktiskt anställde. Damn you, economy!

Det har varit ett par upptagna dagar på sistone, därav det bristande bloggengagemanget. Idag har jag jobbat som bartender på ett poolparty i en lyxvilla hos ett minst sagt välbärgat lesbiskt par (HEL’s som mina roomies kallar dem, high-end lesbians). Mitt jobb gick i princip på att korka upp vinet, hälla upp ölen och fylla på chipsskålarna. Och eftersom det knappt var någon som söp till det stod jag mest och småpratade med gästerna (uteslutande gaykvinnor 40+). För besväret fick jag en check på $160, gratis mat och dryck, samt en och annan potentiellt värdefull kontakt. Win!

Dagens fest var alltså en avslutning på San Diego Pride som har pågått den här helgen. Igår lördag gick jag i paraden tillsammans med rollerderby-laget Renegade Rollergirls. Eller gick var väl att ta i, jag fick åka cykeltaxi hela vägen. Solbrännan efter att ha varit ute i Kalifornien-solen precis hela dagen är inte att leka med idag. För övrigt är det tydligen inte bara New York-piloten som tycker att jag liknar Katy Perry – runt fem personer kom fram till mig under Pride och påpekade samma sak. Men jag fick ett par “omg you look like Bettie Page” också, så det jämnar väl ut sig.

Jag är friskare men fortfarande på återhämtningsstadiet. Som vanligt är litteraturen den bästa medicinen. Läste just ut Hassan Loo Sattarvandis Still, som jag fick på posten från Sverige häromdagen, och insåg hur mycket jag saknar den där yngre generationen svenska författare som föddes ur typ Biskops-Arnö och Litterär gestaltning på Göteborgs Universitet för kanske 10 år sen och totalt tog över den svenska litteraturscenen rent kvalitetsmässigt. Åtminstone om man frågar mig. Men i alla fall: Still lämnade mig så andfådd som bara drygt 200 sidor hetsig experimentell prosa utan punkter kan. Som en blandning mellan Jerker Virdborgs Landhöjning två centimeter per natt och Alejandro Leiva Wengers Till vår ära tecknar den ett nattsvart porträtt av en kvävande existentiell förortsångest utan hopp om en framtid – det är bara här och nu och vi som gäller. Ångvältslitteratur, jag behöver mer sånt.

Jag behöver även Filologens dröm, som jag just insåg har kommit i pocket.

1. Jag har ständigt huvudet fullt av dina ord, kanske fler av dina än mina egna. “Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma” skrev du i Polyfem förvandlad och så väl det sammanfattar tanken på att skriva något som gör dig rätta. Allt jag vill säga har du redan sagt. Ingen har någonsin betytt mer för mitt förhållande till ord, språk, litteratur, filosofi, läsglädje, inspiration och skrivkramp.
Dina ord var föremål för både min b- och c-uppsats i Litteraturvetenskap, och när handledaren sa att mitt språk passade bra ihop med ditt var det den största komplimangen jag någonsin fått. Jag skäms en smula över höjden på den piedestal jag placerat dig på, när det sista du ville var att bli idoliserad. Men jag får fortfarande gåshud av meningen “o uppgivenhet, jagets förrådda portar” i Solange, och av din underfundighet, din djupa visdom, din ovilja att släppa den svages hand, ditt osannolika sinne för humor, dina stora tankar, din språkliga lekfullhet och dina hjärtskärande vackra formuleringar.

Jag kommer att sörja i en evighet att jag aldrig fick den stora äran att träffa dig. Du var, och förblir, en aldrig sinande källa till inspiration, kunskap och insikt.

Du är saknad.

2. Att läsa & läsa om: (Allt, men framför allt) 8 Variationer, Elpënor, Solange.

3. I brist på närhet till böcker: citaten ovan är ur minnet och inte nödvändigtvis helt korrekt återgivna.

4. Googla “Willy Kyrklund Solange”, klicka “jag har tur”. Läs en hyllning av undertecknad. (Eller tryck här.)

Var hos läkaren idag för tredje gången på en och en halv vecka. Den här verkade i alla fall veta vad han gjorde, så om några dagar bör jag ha nya testresultat som kan förklara vad det egentligen är för fel på mig. Idag har jag även känt mig pigg nog att trotsa sängliggandet för första gången på 12 dagar (!). Jag och M hade en stillsam picknick på gräset i Balboa Park, ända tills någon satte igång sprinklersystemet utan ett uns förvarning och vi fick springa för livet. Eller i alla fall för torrheten. Som taget ur en dålig komedi.

Jag har för övrigt blivit kallad på en jobbintervju nästa vecka, hos det här företaget. En snabb googling av företagsnamnet + “scam” visar dock att det förmodligen rör sig om en pyramidspelsliknande företagsstruktur, och det vet jag inte om jag är speciellt intresserad av att delta i. Som arbetssökande i det här landet lär man sig snabbt att scam-googla alla företag som visar intresse för nyutexaminerade collegestudenter. Det är cyniskt, men effektivt. Jag funderar i alla fall på att gå på intervjun, mest för att det ser bra ut för min visumstatus att visa att jag är aktivt arbetssökande. Damen som ringde mig poängterade att det var “professional appearance” som gällde klädmässigt, och bara det kan ju bli intressant.

Jag skrev ett inlägg här, men raderade det igen eftersom det var så patetiskt. Men sen tänkte jag att fuck it, det är min blogg, jag klagar hur mycket jag vill.

Jag är inne på sjunde sängliggande dagen i rad. Att jag kände mig bättre efter sjukhusvistelsen verkar mest ha varit önsketänkande; halsen tycks ha blivit värre och jag har ingen kraft till någonting. För att orka stå på benen i 20 minuter krävs två timmars uppladdning i sängen, och det kan ju vem som helst räkna ut att det inte är hållbart i längden. M väckte mig inatt, mitt i natten, och var helt förskräckt för att jag hade så hög feber att jag nästan drunknade i svett. Inte konstigt om man blir uttorkad.

På plussidan har jag i alla fall flyttat in i nya, fina huset. Fick hjälp med kånkandet av tre starka karlar, så själva flytten var inte så ansträngande som den kunde ha varit. Mina nya roomies är världens gulligaste. Och jag har gått ner 5 kilo. Man får vara glad över det lilla.