Jag drömde inatt att Johnny Depp dog, och att jag var första journalist på plats för att stjäla scoopet. Fast sen visade det sig att det inte alls var Johnny Depp som hade dött, utan Ulf Larsson. Antiklimax.

När jag kom hem efter en natt i Los Angeles i helgen hade för övrigt två av mina roomies rivit ut allt innehåll från redskapsboden på tomten och bestämt sig för att bygga en massagestudio där. Eftersom de båda är utbildade massageterapeuter, och eftersom ingen i det här huset har ett inkomstbringade jobb, är ju allt som kan dra in pengar till hushållet välkommet. Även att låta nakna främlingar bli knådade i en liten stuga precis utanför mitt rum. 

Problemet är nu bara att vi inte har någonstans att göra av allt skit som var undangömt i boden.

Klockan är strax över 15 och redan idag har jag hunnit med en massa grejer. Dagen började med en jobbintervju. För ett jobb som jag faktiskt vill ha, men de intervjuar folk hela resten av veckan så oddsen är kanske inte de bästa. Men jag håller tummarna i alla fall. Efter intervjun, som för övrigt gick fint, åkte jag hem och bytte om, lämnade tillbaka en film, lånade om en bok på biblioteket, åkte till IKEA och köpte knäckebröd, tunnbröd och en kanelbulle. Sen Food4Less och köpte mat, och så en sväng förbi en bokhandel eftersom jag har slut på lektyr. På vägen hem lämnade jag även in min bil för ett oljebyte samt för att kolla lufttrycket i däcken. På amerikanska bensinstationer kan man inte kolla lufttrycket själv om man inte har en speciell lufttrycksmätare. Vilket jag inte har. Dumt, eftersom jag inte känner något större behov av att spendera mina surt förvärvade slantar på saker jag rent hypotetiskt lika gärna kan göra själv. 

I alla fall. I bokhandeln köpte jag Tao Lins Shoplifting From American Apparel samt Hawthornes The Scarlet Letter. Den förstnämnda är en helt nyutkommen (juli 2009) bok av en poet/författare som jag har varit sugen på ett ganska bra tag och som helt klart är värd att kolla upp (Lins blogg, notera URL:n). Jag läste ut halva boken i väntan på oljebytet (ja, den är kort) och det hela verkar mycket lovande. Udda. Som jag gillar det. Och The Scarlet Letter eftersom jag försöker komma i kapp i den amerikanska kanon, som ju i vissa nyckelverk skiljer sig från den västeuropeiska. Boken jag lånade om på biblioteket var Milan Kunderas The Unbearable Lightness of Being, som jag läser om i engelsk översättning istället för svensk, och förundras över hur otroligt vacker den är, fortfarande. 

När jag nu ändå håller på och uppdaterar bloggen på litteraturfronten kan jag ju nämna Jens Liljestrand också. Jag fick novellsamlingen Paris-Dakar av mamma på posten, och eftersom jag har väntat på att den ska komma i pocket ända sen den gavs ut i inbundet kastade jag mig över den och läste ut den i ett svep. De första fyra novellerna var helt fantastiska, sådär surrealistiskt vaga med en genomgående obestämbar känsla av obehag, den där känslan som jag bara har hittat i samtida svensk litteratur, av samma författargeneration som jag alltid tjatar om: Jerker Virdborg, Andrzej Tichý, Alejandro Leiva Wenger, och nu senast, Hassan Loo Sattarvandi. De övriga novellerna hade sin behållning de också, men inte samma feberdriv och svarta humor som de inledande fyra. Kontentan av det hela är väl att jag saknar svensk litteratur här borta, så den som känner sig manad att skicka böcker bör göra det snarast! Högst på önskelistan står fortfarande Björn Larssons Filologens Dröm.

Blir lite ledsen av att kolla på den här videon, jag saknar mitt band så himla mycket. Fast jag blir glad också. 

Ännu en sen, händelserik natt. Klockan är snart 2, igen, och jag är nyss hemkommen från en kompisdejt med min nattugglefrände Claudia. Vi skulle egentligen gått på bio, men kom inte iväg hemifrån förrän efter 11 och då var sista föreställningen redan påbörjad. Eftersom att åka hem och lägga sig hade varit alltför mycket av ett antiklimax bestämde vi oss för att åka till det enda ställe som alltid är öppet – Walmart. Shopping är ändå alltid shopping, och man har helt enkelt inte så mycket att välja mellan efter midnatt en onsdagkväll. 

Dagen har dock varit mer produktiv än vanligt. Den började klockan 10:30, då jag blev väckt av telefonen och en dam som hade sett mitt CV och ville att jag skulle komma på jobbintervju. Jag tackade ja. Efter detta gick jag upp, åt frukost, körde ett pilatespass, duschade och åkte till stranden. Låg och stekte och läste den här boken (som väl inte direkt är något litterärt mästerverk, men jag fick den av en vän som skulle bli hemskt besviken om jag inte läste ut den) i ett par timmar. Åkte hem, lagade mat och kollade på en halv säsong av Weeds. Meningslöst blogginlägg men en bra dag på det hela taget. 

Av någon anledning är jag galet produktiv på nätterna, medan jag inte får speciellt mycket gjort på dagarna. Jag vet inte vad det beror på, men så fort min hjärna bara snuddar vid tanken på läggdags säger kroppen bestämt ifrån och kommer på hundra saker som den tycker att jag borde göra mitt i natten istället för att sova.    

Nu är klockan strax efter 2 på natten och jag har just skickat in en examinationsuppgift i min CSS-kurs, som jag helt plötsligt blev motiverad att knåpa ihop trots att det är en vecka kvar till inlämning. Jag har även skickat iväg ett par viktiga mail, lagat och ätit en fantastisk god pastarätt, samt är i skrivande stund i full färd med att… ja, ni vet, uppdatera bloggen. Detta att jämföra med vad jag fick gjort under de ljusa timmarna idag. Jag såg hela säsong 2 av Weeds, samt åkte och köpte fetaost.  

Om några timmar går solen upp. Då är det säsong 3 som gäller.

Att köra västerut på 94:ans motorväg minuterna efter solnedgången med alla rutor nedvevade, att se den osannolika himlen avspegla sig i Downtowns skyskrapor, känna vinden från Stilla Havet i håret och inandas lukten av saltvatten och storstad.

Och att det i verkligheten är så vackert att det knyter sig i magen, och att inga bilder i världen kan göra det rättvisa.

Det här, tänkte jag, ska ge mig ett jobb.

Okej, nu när jag äntligen orkade logga in på Blogger kan jag väl passa på att slänga upp ett inlägg till. En intressant upptäckt häromveckan var att jag numera drömmer på engelska. Tänker på engelska gör jag automatiskt sedan många månader tillbaka, men när folk frågar hur det funkar med drömmarna har jag inte riktigt kunnat ge ett svar. I min dröm för ett par veckor sen var jag på en Stiff Little Fingers-spelning som också var en matfestival. En dam i en kiosk talade om för mig att hon minsann inte gillade vegetarianer, och att hon jobbade inom “New York-style fast food”. Det sistnämnda låter sig inte översättas till svenska alltför smidigt, vilket gjorde att jag när jag vaknade insåg att jag faktiskt drömmer på engelska. Totalt fascinerande, i alla fall om man frågar mig. 

För en liten stund sen hade jag en lång telefonkonversation med Robert, en av M:s goda vänner som just nu avtjänar sitt sjunde år av ett 12 år långt fängelsestraff. Han hade lyckats muta en vakt till att få ha en mobiltelefon i cellen och förklarade hur trevligt det var att höra en tjejröst. Enligt logiken “M tycker att du är het, heta tjejer kommer alltid i grupp, alltså har du heta vänner” lyckades han övertala mig att försöka hitta honom en brevvän. Om någon svensk tjej (föredragsvis någon som är “het”) läser detta och känner sig manad, kontakta mig så fixar jag ihop er. Jag har stora planer på att göra om den här bloggen till en match.com för svenska tjejer och amerikanska snubbar bakom galler.

 (Obs! Det är inte killarna på bilden som kommer att skriva breven…)

Ni vet såna där händelser som gör att livet känns som taget ur en film? Jag hade en total sån upplevelse idag. Var i mataffären och hade bara tänkt köpa tomater och bröd så jag tog ingen korg, men upptäckte snabbt att det var extrapris på jordgubbar, zuccini, ost och en massa annat användbart som jag plockade på mig. Kände mig som en överbelamrad julgran med alla påsar och förpackningar jag försökte balansera i famnen – och då, plötsligt, händer det. En välsvarvad karl i 30-årsåldern snubblar till framför mig, och det visar sig att han av misstag har tagit två korgar, för en av dem trillar ned precis framför mina fötter. “Oh perfect, I need one of those”, säger jag. “Wow, serendipity”, säger han.

Nu är jag ju inte lagd åt det romantiska hållet, men jag har ändå sett tillräckligt många filmer för att inse att det var nu våra blickar skulle mötas, ett vältajmat piano skulle slå an ett G-dur någonstans i bakgrunden, och alla runt omkring oss skulle inse att det här, det är äkta kärlek, medan vi själva skulle behöva gå och ta en kaffe tillsammans innan vi skulle inse att det här, det är äkta kärlek. Allt detta for genom mitt huvud medan jag sträckte mig efter korgen, och då slog det mig att jag var och handlade i Hillcrest. Gaykvarteren. Det är ett välkänt faktum att Hillcrest är det enda området i San Diego där straighta kvinnor inte har någonting att hämta, alla killar som bor, shoppar eller festar här är homosexuella. 

Tur att jag inte är lagd åt det romantiska hållet, med andra ord.     

Idag är det exakt ett år sen jag lämnade ett regntungt Stockholm för den eviga sommaren i södra Kalifornien. Det har varit det bästa året hittills i mitt liv, men å andra sidan har de senaste kanske fem åren fortsatt att överträffa varandra så det var inte helt oväntat. Drömförverkligande har ofta den effekten. Jag har under det senaste året hunnit med en massa saker. Till exempel att avverka två lägenheter, ett hus och tre bilar. Eller ja, huset och den tredje bilen är inte avverkade ännu, men ni fattar. Fem olika roommates. Tre terminer på UCSD. Två band varav åtminstone ett fortfarande är aktivt. Ett helt gäng nya bekantskaper samt ett fåtal vänner för livet. Oberäkneliga spelningar, och resor till LA, Las Vegas, New York, Mexico och Kaliforniens inland. Och så mycket annat att jag varken kan, vill eller bör återkalla det här. 

Tiden mellan 1 september 2008 och 1 september 2009 gick så otroligt fort, och ändå känns det som att jag har bott här betydligt längre. Och som att jag precis har flyttat hit. Och som att jag aldrig vill härifrån.