Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men såhär. Mina roomies har en del seriösa hippieidéer för sig. Till exempel har de naturläkemedel och häxkurer för precis allting, och har botat märkliga åkommor hos mig fler än en gång med salvor, soppor och drycker. De har även ett medium som de besöker med jämna mellanrum, för att få reda på vad framtiden kan ha att erbjuda. Jag som är totalateist och minst sagt skeptisk till allt new age-relaterat skrattar oftast lite sådär lagom överlägset när de berättar om seanser och wiccanska vänner. 

Förra veckan var jag dock på en jobbintervju för en position som webbdesigner här; en liten prisbelönt webbdesignbyrå i Carlsbad där det i princip bara jobbar kvinnor. Jag vill faktiskt gå så långt som att kalla det hela för ett drömjobb. När jag kom hem sa mina roomies att sist de träffade sitt medium hade hon spått en förändring i balansen i hushållet inom fyra månader. Detta var fyra månader sedan. Rumskamraterna tog därför detta som en stark indikation på att jag skulle få jobbet, och flytta ut ur deras extrarum. 

Och idag fick jag ett mail från chefen på One Lily, som erbjöd mig jobbet. Jag tackade ja, förstås. Och grät till och med en liten skvätt av lycka. Nu är det jag som packar mina saker och flyttar till North County. 

Födelsedagspresent x 2. Är detta ett medvetet drag från mina föräldrar för att få mig att uppdatera bloggen dubbelt så mycket, eller beror det helt enkelt på bristfällig kommunikation? Oavsett vilket ser jag fram emot läsningen, samt återkommer snarast med ett mer innehållsrikt inlägg.

Jag vill vinna den här tävlingen så mycket att det är löjligt. Om jag ändå hade kabel-tv…

Min säng (som för det mesta även fungerar som arbetshörna, matplats och soffa)

Klänningar och en fullt fungerande stereo som jag hittade i gränden utanför min gamla lägenhet

På nattduksbordet just nu

En vägg

Ett litet smakprov från min Homies-samling; ett helt gäng pyttesmå ghettosnubbar i plast som bor på en hylla i mitt rum

Skor, skor, skor!

Jag blir så lätt rastlös. Det händer framför allt när jag stannar på samma ställe för länge. Då krymper omvärlden och jag utvecklar klaustrofobiska tendenser – en kombination som inte är att leka med. Ibland kan det ha rent livsomvälvande konsekvenser, som den gången jag tog mitt pick och pack och flyttade till andra sidan Atlanten. Ibland är det mindre akut. 

Den mildare formen av detta tillstånd botas enklast med rörelse, att resa, om så bara till en grannstad eller ett grannland. Nu råkar det vara så att mitt nuvarande visumläge inte låter mig lämna USA, eftersom jag då inte är garanterad att bli insläppt igen. Man skulle därför kunna säga att jag är fångad här. 

Man skulle också kunna se det på motsatt vis; som ett utmärkt tillfälle att resa inom landet, som ju råkar vara både stort och nyansrikt. Högst upp på listan över städer jag kan tänka mig att fly till när eskapisten inom mig vaknar nästa gång är San Francisco. Och Portland, Oregon. Problemet med båda dessa städer är dock att de ligger så pass långt norrut längs kusten att det har hunnit bli höst där. Riktig höst alltså, inte skenhöst som i San Diego. Och är det något jag verkligen inte uppsöker frivilligt är det regn, rusk, mörker och kyla. Efter 20 svenska vinterhalvår har jag helt enkelt fått nog. 

Nästa helg är det Halloween. Helgen efter det är det, om allt går enligt planerna, dags att tillfälligt stilla rastlösheten igen. Då drar vi till Vegas – i syndens näste är det fortfarande sommar. 

Diana och jag insuper den lokala kulturen. Las Vegas, januari 2009. 

Det här med språk är intressant, och hur man anpassar sig till sin omgivning. När jag just hade flyttat hit fick jag ständigt höra att jag hade en “cute accent”; min svenska brytning var inte fruktansvärd, men ändock märkbar. Jag vet inte när förändringen skedde – det mest logiska svaret är väl “gradvis” – men numera hör 99% av alla amerikaner jag träffar ingen skillnad på mitt uttal och deras eget. Jag märker det inte själv – och vissa ord är fortfarande värre än andra om man vill dölja sin brytning (girlfriend är ett praktexempel) – men på senare tiden har jag fått mängder av kommentarer angående det hela. Till exempel var jag på en fest nyligen där folk uppenbarligen tog mig för amerikan, tills någon fick reda på att jag var från Sverige. Resten av kvällen blev jag presenterad som “the Swedish girl with no accent”. Och min (amerikanska) kompis S påstår ibland att jag pratar bättre engelska än många amerikaner hon känner, men jag anar att det är en smula överdrivet. 

Jag är fortfarande inte helt klar på huruvida det är en förolämpning eller en komplimang att bli tagen för amerikan. En sak som är säker är dock att det underlättar daglig kommunikation med främlingar, då man hela tiden slipper småprata om Sverige hit och Sverige dit – så svensk är jag fortfarande att jag undviker småprat i mesta möjliga mån. Dessvärre är jag rädd att det hela går ut över min svenska, som har blivit läskigt amerikaniserad på sistone. Främst, anar jag, beroende på det faktum att jag aldrig använder den.   

När man nu ändå bara fyller år en gång om året tycker jag nog att man har rätt att dra ut på kalaset lite. Det är 9 dagar kvar till min födelsedag, och firandet är redan i full gång. Helgens tur till Six Flags var den bästa presenten jag kunde tänka mig, och till min förvåning gav 12 timmars oavbrutet bergochdalbaneåkande mersmak istället för illamående. Det här måste räknas till en av mina starkaste upplevelser någonsin, alla kategorier:

Tatsu är enligt uppgift den högsta, längsta OCH snabbaste flygande bergochdalbanan i världen. Vi åkte den tre gånger, varav två direkt efter varandra. Till slut tittade personalen på oss och sa: “Again?”. Vi: “Again!”

Förresten har jag kommit på en briljant lösning på min svårartade dygnsrytmstörning. Sätta en väckarklocka. Jajamensan. Mobilalarmet är satt till 9:30 imorgon – man får ju börja varligt. Jag inser att detta kommer bli en seriös prövning av min självbehärskning, det är ju trots allt ganska lätt att bara stänga av larmet och somna om igen. Men i övermorgon ska vi upp tidigt och bege oss till Magic Mountain norr om Los Angeles. Och ska man orka åka bergochdalbanor hela dagen duger det inte att vara jetlaggad. Eller ja, det är ju egentligen inte jetlag utan bara oregelbundna sovmönster, men det tvivlar jag på att min kropp vet om. I alla fall. Somnar jag inom den närmaste halvtimmen får jag 6,5 timmars sömn inatt. Det är ju inte i närheten av mina normala 10 timmars skönhetssömn, men det får det vara värt. Man får ju offra sig för Magic Mountain.

Jag känner ett visst behov av att återerövra den pseudointellektuella image jag har försökt upprätthålla i bloggen – en image som dock gravt underminerades av den skrattretande låga intelligensnivån på gårdagkvällens inlägg. 

Och jag hade något skitsmart jag tänkte skriva här som upprättelse. Fast sen glömde jag bort det. 

Det här med sjukhusserier är ju ett outtömligt konversationsämne. Det verkar vara lite som med sushi, surströmming och socialism; man antingen älskar eller hatar det. Själv är jag en obotlig sjukhusserietillbedjare, och jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men dyker det upp en ny sjukhusserie känner jag mig tvungen att kommentera det hela. Och efter tre avsnitt kan jag inte ignorera Mercy längre.

Man kan ju tänka sig att en person som vill skapa en ny sjukhusserie har ganska hög press på sig att komma på en originell idé. Cityakuten har i omkring 15 år varit stilbildande för den mer seriösa skolan, medan Scrubs kör rakt motsatt koncept. Någonstans i mitten hittar vi Grey’s Anatomy. Ni fattar konceptet.

Och så har vi alltså Mercy. Det som skiljer serien från andra sjukhusserier är att den berättas från sjuksköterskornas perspektiv istället för läkarnas. Samt att en av sköterskorna är nyligen hemkommen från Irak. Detta påverkar dock inte intrigen i den grad det borde göra. Vidare har Mercy kapat triangeldramat från Grey’s Anatomy (alltså det med Meredith, McDreamy och veterinärkillen) rakt av, då nyss nämnda sköterska har stora problem att välja mellan två karlar, varav den ena är en läkare på sjukhuset där hon jobbar. Slutligen då det största problemet: karaktärerna. 

Cityakuten har seriösa karaktärer med seriösa problem. (Att de är seriösa kan man som erfaren TV-tittare lista ut genom att de flesta inte är modellsnygga som i Grey’s Anatomy, utan istället ganska vardagliga till sitt utseende. Undantaget George Clooney då, men han var faktiskt inte med speciellt länge.) Detta skapar en mycket värdefull igenkänningsfaktor, som i sin tur leder till sympatier. Grey’s Anatomy kör istället på karaktärer med stor personlighet. Så stor att den liksom svämmar över. Det skapar också sympatier.

I Mercy däremot, där är de liksom bara ganska seriösa, men de har heller inga personligheter att skryta med. Resultatet blir som en grå vägg av trista karaktärer och intriger vi har sett förut och sjukhussnack som det märks att skådespelarna inte själva förstår och framtvingade Irak-referenser som egentligen inte passar in.     

Det värsta av allt är kanske det faktum att jag just spenderade typ tjugo minuter på att skriva ett alldeles för långt inlägg om en TV-serie som jag varken gillar eller ogillar, och som med all sannolikhet inte kommer att börja visas i Sverige på ett bra tag – om någonsin – fast klockan är tre på natten och jag verkligen borde sova. Jag har ingenting att säga till mitt försvar.   

Jag slängde upp en portfolio på svenska också, tänkte att det ju kan vara bra att ha. 

Nu har jag dock inte tid att blogga mer, kära vänner. Jag ämnar återgå till dagens huvudsakliga sysselsättning, som går ut på att ligga i sängen och slötitta på hundra avsnitt av Arrested Development. Måste även ringa ett par viktiga samtal till Sverige, men det får vänta till efter midnatt. Än så länge ligger ni nog och sover där borta. Det är kanske tur att min dygsrytm är helt ur fas alltså. Idag sov jag mellan 4:30 och 10, och mellan 13 och 18:43, bara som ett exempel. 

Jag är ingen stor fan av högtider. Jul och påsk avfärdas på grund av det hyckleri det innebär att som ateist fira en kristen högtid. Valborg och midsommar för att de mest tycks användas som ursäkter för vuxna människor att supa sig odrägliga med gott samvete. Trams! 

Däremot börjar jag verkligen uppskatta det amerikanska Halloweenfirandet. En natt helt tillägnad döda själars återkomst till jorden, och nog för att vidskeplighet inte heller är min starka sida, men som mångårig skräckfilmsfantast har dödsromantik en svårundviklig lockelse. Jag läser på Wikipedia att den kristna kyrkan under perioder har försökt förbjuda Halloweenfirandet, och plötsligt blir det ännu mer intressant.  

Folk tar Halloween på blodigt (!) allvar här. En kort promenad bland grannskapets trädgårdar nattetid bjuder på ruggiga överraskningar i form av skelett hängande från träden, häxor, spindelnät, pumpor och ljuslyktor. I mataffärerna är hela sektioner dedikerade till enbart Halloweenrelaterade prylar, godis, dräkter, inredningsdetaljer, mat i morbida former och så vidare.  Och firandet har redan smygstartat.

Igår var jag på pumpkin carving BBQ och dekorerade min första pumpa. Om tre veckor smäller det på riktigt, och jag har redan min kostym klar. Plus en backupkostym, för att ta det säkra före det osäkra. Dessutom har Stephanie lovat att ta med mig på trick or treat. Hon är nästan lika exalterad över min första Halloween som jag är.

Min pumpa!

Pumpan som kammade hem förstapriset

Det är höst i södra Kalifornien. Det märks inte bara på grannhusens överdådiga Halloween-pyntande, utan även på det faktum att jag numera tar med mig en jacka när jag går ut, har stängda fönster på natten och täcke när jag sover,  samt duschar i varmvatten på morgonen. Det är fortfarande hett på dagarna, men kvällarna är så pass svala att jag överväger att köpa mig ett par strumpor. Kortkjol, flipflops och linne är helt enkelt inte lämplig nattklädsel längre. På ett sätt är det skönt att det blir svalare. Som en vän uttryckte det behöver man så här års inte byta t-shirt tre gånger om dagen för att man svettas så mycket. Och eftersom min bil saknar fungerande AC gör den nya temperaturen att all nödvändig transport är mindre olidlig än tidigare. Och som alltid när det blir höst (även om det tekniskt sett fortfarande är sommar här, i alla fall med svenska mått) drabbas jag av en oförklarlig lust att klä mig i grått. 

I övrigt funderar jag på att flytta till Los Angeles. Any thoughts?

GE MIG DENNA! (Så kanske jag uppdaterar bloggen på riktigt.)