Solen är tillbaka, åtminstone temporärt, och vi spenderade helgen, eller delar av den, på Santa Monica Pier bland pariserhjul och bergochdalbanor, evighetslånga strandremsor och solnedgångar to die for.

…har den senaste veckan visat sig vara en sanning med modifikation. Och när det väl regnar så regnar det ordentligt. Efter fem dagar av översvämningar, tornadovarningar, åskstormar, hagel (!), evakueringar, horisontellt spöregn, minst tre dödsfall (varav två drunknade) och allmän vädermisär verkar det äntligen börja lägga sig. Igår nådde stormen sin peak, och det blåste så mycket att hela kontorsbyggnaden där jag jobbar skakade och palmerna utanför fönstret stundvis böjde sig parallellt med marken. Den här staden är inte byggd för regn. Jag läser i morgontidningen om de stackars skolbarnen som knappt har sett regn i hela sitt liv, och nu sitter sysslolösa i klassrummen på rasterna. Och om de hårt arbetande familjerna från Houston, Michigan och Ohio som äntligen sparat ihop till en veckas semester i soliga Kalifornien, och som väl här möts av piskande regnstormar och osannolika vindstyrkor. Värst av alla är nog ändå Jim Baker från Wisconsin, intervjuad här av San Diego Union Tribune, som hävdar att vädret i San Diego just nu fortfarande är trevligare än det i hans hemstad.

Foton från Sign On San Diego

Om ni undrar varfor jag inte uppdaterar bloggen just nu kommer här några av anledningarna.

1. Jag har fortfarande inget internet hemma. Jag fick tillbaka min laptop från datordoktorn med en formaterad hårddisk och upptäckte att den trådlösa nätverksanslutningen inte funkade. Har inte haft tid eller ork nog att bry mig om att fixa det.

2. Det händer alldeles för mycket annat just nu. Efter bara två månader på jobbet har oväntade karriärmöjligheter plötsligt dykt upp. Mitt ständiga mål “chefredaktör innan 25″ lär inte hända eftersom jag har bytt bransch, men webbdesignmotsvarigheten står och knackar på dörren as we speak. Nervöst. Men spännande.

3. S är här och hälsar på, och vem vill sitta och blogga när man kan glida runt och göra stan osäker?

Det här med att skriva svenska på ett amerikanskt tangentbord börjar ge oanade konsekvenser. Nyss skulle jag skriva en inköpslista, för hand, på papper. Istället för att skriva bröd skrev jag brod.

Det var lite pinsamt.

Det fina med att ha ett annat modersmål än alla man jobbar med, och framför allt med att blogga på detta, är att man kan skriva saker som man kanske inte skulle skrivit om det fanns en möjlighet att ens chef och kollegor skulle kunna läsa det. Nu har jag visserligen en grym chef och väldigt avslappnade arbetskamrater. Men de skulle nog ändå inte bli så imponerade av att jag bara sov fyra timmar inatt och därför är så trött att jag inte kan jobba. Jag går hem för helgen om en timme, och fram tills dess tänker jag fördriva tiden med att få så lite som möjligt gjort. Jag har inget val. Jag kommer att somna sittandes om jag måste läsa källkod i en enda sekund till.

For ovrigt la jag upp en annons for min gamla bil. Mest som ett skamt alltsa, innan jag saljer den till skroten. Till min stora forvaning var det nyss en person som ringde och var intresserad. Dessvarre ringde han saklart nar jag var ute i koket och varmde min lunch. De enda tva minuterna jag har spenderat nagon annanstans an vid telefonen idag. Nar jag ringde upp var det en skrikig unge som svarade och vagrade hamta pappa. Istallet gav ungen luren till sitt annu skrikigare syskon. Irriterande. Och so not worth it. Om ingen annan hor av sig snarast ringer jag skroten i alla fall.

Uppdatering:
Nu har tva personer till hort av sig och visat intresse for bilen. Ingen av dem verkar riktigt kunna engelska dock, sa jag tvivlar pa att de inser vilket nerkop den har bilen faktiskt ar. Kollar man bara pa priset och bilderna verkar den ju helt stralande. Folk ar sa himla dumma ibland.

Även årets första vecka har varit märklig, fast på ett bra sätt den här gången. Efter att ha varit bil- och datorlös (och per default ganska isolerad från omvärlden) i snart en vecka fick jag äntligen min nya bil igår. Killen jag köpte den av bor fyra kvarter från mig, i Carlsbad. Alla som har varit i Carlsbad vet att det är en prydlig överklassförort till San Diego, som ett tropiskt Lidingö ungefär. Eller ett havsnära Wisteria Lane. Vad man förväntar sig är alltså palmalléer, välklippta gräsmattor, hemmafruar, trädgårdar med pool, en Lexus och en BMW på uppfarten.

Därför fick jag en smärre chock när Isaiah, som jag köpte bilen av, visade mig sin bakgård. Förutom ett helt gäng bilar i mer eller mindre körbart skick fanns där även hästen Matrix, ett litet stall och en paddock, samt ett antal frigående höns. Tänk er själva. Framifrån ser huset ut som alla andra i området, gräsmattan är välskött (förmodligen mycket tack vare tillgången på egenproducerat hästgödsel) och på uppfarten står mycket riktigt en Lexus. Att min bils tidigare ägare visade sig vara världens finaste kille var en annan positiv överraskning. På lördag hänger jag med Isaiah och ungefär 10 av hans vänner och åker snowboard i bergen två timmar norrut. Först måste jag bara ner till stranden och hyra en bräda. Hej upp- och nedvända världen.