Här är några saker ni kanske eller kanske inte visste om mig. Jag är impulsiv, speciellt när det kommer till stora beslut. Jag har inget tålamod. Jag anser att lite snack och mycket verkstad är att föredra över motsatsen. Jag tror inte på ödet, utan på att varje människa har kontroll över sitt eget liv. Jag ger mig aldrig halvhjärtat in i någonting. Och jag försöker att leva varje dag som om det vore min sista.

Den första maj 2010 gifter jag mig med Isaiah. Och detta kommer inte att vara en dag att leva som om det vore den sista. Utan en dag att leva som om det vore den allra, allra första.

Jag insåg just hur jobbigt det kommer bli att städa 200 kvadratmeter.

Jag har aldrig haft ett drömhus. Kanske för att jag är från Stockholm. Har man över huvud taget bostadsdrömmar i Stockholm handlar det kanske mest om att våga hoppas på en etta med kokvrå på Södermalm. Att bo i hus har för mig alltid varit förknippat med tre saker; familj, förort och att äga sin bostad. Att äga sin bostad kräver i sin tur en viss tillgång till kapital, något jag i egenskap av student aldrig har haft.

Så jag har aldrig haft ett drömhus. Förrän nu.

Att jag och Isaiah skulle flytta ihop har på något sätt varit underförstått ända sen vi träffades. Jag är verkligen inte den som slänger utnötta romantiska klicheer omkring mig i onödan, men det sa faktiskt bara klick. Ni som läser min blogg mellan raderna har kanske redan listat ut detta.

Igår eftermiddag var vi alltså och kollade på ett hus, och några timmar senare betalade vi depositionen för att få flytta in. Nu är det vårt. Det här huset överträffar utan tvekan alla funderingar jag någonsin haft på framtida bostad. 200 kvadratmeter. Två våningar. Tre sovrum. Tre badrum. Uteplats på nedervåningen och balkong på övervåningen. Swimmingpool och utomhusjacuzzi. Ett master bedroom så stort att man skulle kunna sätta upp en vägg i mitten och ändå ha två normalstora rum. Walk-in closet. Gigantiskt badrum i anslutning till sovrummet, med jacuzziliknande badkar, dusch och två handfat. Två öppna spisar, varav en i sovrummet. Garage med plats för två bilar och kanske en och annan motorcykel. En nedervåning med öppen planlösning mellan kök, vardagsrum och matsal. Gästrum och ett tredje rum som kommer att bli kontor/bibliotek. And the list goes on. Jag kan inte riktigt fatta att vi ska bo där.

Området heter La Costa och ligger i den allra finaste delen av Carlsbad – upscale är det ord som oftast används i sammanhanget. Folk som bor där tycker helt enkelt att de är lite bättre än alla andra. Och det passar ju bra. För det är ju vi också.

Man tänker att man ska lära en engelsktalande person lite svenska. Och så ger man honom en svensk-amerikansk ordbok som han slår upp på måfå. Första ordet som dyker upp är prematurely. I förtid. Och så säger man ‘i förtid’ högt, för att visa hur det uttalas. Och så inser man.

He farted.

Kanske borde säga några ord om Alla Hjärtans Dag också. Jag vaknade på söndagmorgonen i Chino, en liten håla öster om Los Angeles, som är insvept i en skarpt illaluktande dimma av hästgödsel. När jag äntligen hade lyckats lokalisera min bil och min väska tog jag mig hem till Carlsbad igen. Spenderade resten av dagen i sängen. Senare på kvällen tänkte jag och Isaiah åka och köpa frozen yoghurt. Precis utanför yoghurtstället blev vi stoppade av polisen. Inte en polisbil heller, utan två. Sannolikt eftersom poliserna var bittra över att behöva jobba på Alla Hjärtans Dag istället för att tillbringa den med sina fruar.

Vi blev tillsagda att kliva ut och sätta oss på trottoaren medan de genomsökte bilen och kollade upp våra körkort i registret. Till slut fick vi i alla fall gå, eftersom vi inte hade gjort något. I precis samma sekund stängde yoghurtstället. Så det var bara att åka hem igen. Tack för en trevlig kväll, SDPD.

Igår hoppade vi alltså fallskärm. Det är inte helt lätt att sätta ord på upplevelsen. Den korta versionen är: helt jävla fantastiskt. Den långa versionen kommer nedan.

Vi körde ner till Chula Vista i södra San Diego, strax norr om den mexikanska gränsen, i Isaiahs lilla racerbil. Den har över 400 hästkrafter och är alltså så snabb att bilturen ner var en upplevelse i sig. Väl framme vid Skydive San Diego insåg vi att jeans och långärmat var alldeles för varmt, eftersom det plötsligt hade blivit sommar igen. Vi blev iklädda selen och tilldelade varsin instruktör, sen bar det uppåt i ett skrangligt litet plan tillsammans med ett gäng andra hoppare. Jag var ensam tjej bland runt 20 killar, varav majoriteten var erfarna hoppare. Turen upp bestod mest av tatueringssnack och ryggdunkande, och sen försvann alla de erfarna hopparna ut i luften.

Min instruktör spände fast sig på min rygg och sen hoppade vi. Eller föll, är kanske en bättre beskrivning. I 120 kilometer i timmen. Fritt fall i omkring en minut.

En minut är i de flesta sammanhang en ganska oansenlig tidsrymd, men när man faller handlöst ur ett flygplan på 4000 meters höjd är det oändligt lång tid.

Och så otroligt jävla skitballt.

Jag var först ut ur planet och sist ned på marken. Isaiah var sist ut och först ner. Hans instruktör var en fartdåre av högsta klass, som inte fällde ut fallskärmen förrän i sista sekunden. Jag fick istället flyga i närmare 10 minuter, med ohindrad utsikt över nordvästra Mexico, Stilla Havet och hela San Diego. Det var alldeles knäpptyst så högt uppe, och lika varmt som nere på marken.

Det första vi gjorde efter att ha landat och fått av oss selena var att gå och köpa varsin biljett till nästa fallskärmshopp. Det här var första gången, men definitivt inte sista.

Mina två stora drömmar har i väldigt många år varit dessa: att köra motorcykel och att hoppa bungyjump. Och jag är en stor fan av att uppfylla drömmar. Jag håller just nu på och läser motorcykelteori för att kunna ta körkortet framåt sommaren. Och jag och Isaiah har i ett par dagar försökt planera att åka och hoppa bungyjump. Dessvärre är det närapå omöjligt att hitta hoppställen i Kalifornien och angränsande stater, så det hela är lättare sagt än gjort. Igår morse satt vi dock på IHOP och bläddrade i en tidning i väntan på frukosten, och fick syn på en kupong för fallskärmshopp. Och tänkte att det vore ett ordentligt sätt att fira Alla Hjärtans Dag på. Alltså ringde vi helt sonika numret på kupongen och bokade tid. Imorgon klockan 12 ska jag kasta mig ut från ett flygande plan. Det är egentligen inte klokt. Det pirrar i magen bara jag tänker på det. Men jävlar i helvete vad coolt det kommer vara. Jag älskar impulsiva infall som dessa. Ni får en redogörelse imorgon, om jag överlever fallskärmshoppet.

Jag bloggar om bloggar här, vilket innebär att jag i skrivande stund bloggar om bloggar om bloggar – slå den metanivån om ni kan.

För övrigt kan det tyckas ironiskt att hylla den egenhostade bloggen och själv publicera på en skruttig Blogger. Men det är tidsbristen, återigen, som sätter käppar i hjulet. Jag har både domännamn och server, så det är bara en tidsfråga innan jag kan börja leva som jag lär. Vänta ni bara.

Jag vet inte riktigt när det hände, men det känns som att det vände över en natt. Plötsligt har jag så mycket att göra på dagarna att jag knappt har en ledig sekund över, och kvällarna är likadana. Jag får tacka nej till förfrågningar om frilansjobb för att jag helt enkelt inte hinner med. Det känns ändå bra, jag trivs med många bollar i luften. Just nu är klockan 11 lördag förmiddag, och i en liten lucka mellan pannkaksfrukost på IHOP med Isaiah och ett besök till Carlsbads outletcenter passar jag på att uppdatera bloggen, som hamnar på lågprio och blir lidande under min aktiva högsäsong. Att jag samtidigt dras med förkylningen från helvetet får jag helt enkelt ignorera – jag har inte tid att vara sjuk just nu.

Imorgon är det för övrigt Super Bowl Sunday. Det är den i särklass största amerikanska sporthändelsen om året. En helt briljant idé som B kom med är att på denna dag åka till Disneyland, Six Flags, Sea World, eller något annat vanligtvis packat nöjesfält och förmodligen få ha hela parken för sig själv – eftersom ALLA är hemma och kollar på football. Nu regnar det dessvärre den här helgen, och jag är som sagt sjuk. Jag överväger alltså att joina Super Bowl-tittandet. Om inte för den fåniga sporten, så för reklamavbrotten.

Tiden flyger forbi, det ar redan februari, och jag har knappt en sekund over till att uppdatera bloggen.