Den här ska vi förresten dansa till, vår första låt som nygifta. Försök att lyssna på den utan att grina. Jag kan det i alla fall inte.

Det är bråda tider nu. Vi kommer ha 13 personer boende hos oss under bröllopshelgen. Fyra är redan här, och tre till på väg från flygplatsen. Vi gifter oss om två dagar. Jag har tagit ledigt från jobbet imorgon för att hinna med det viktigaste – manikyr, pedikyr och mat till 70+ gäster. Vädret är konstigt, blåsigt. Hoppas det blir varmare. Jag är förkyld. Hittade en till fantastisk klänning igår, den ska jag ha på mig på mottagningen. Vit klänning under ceremonin, svart under mottagningen. Hur hinner folk blogga veckan innan sitt bröllop? Jag försöker bränna en skiva med svenska punkhits till festens småtimmar, men det står still i huvudet. Kör på Broder Daniel istället. Avhuggna tankegångar. Sova.

Ursäkta att jag tjatar, men var har det här året tagit vägen? Tiden går så fort just nu att jag börjar bli orolig för att inte hinna uppleva något i år. Det går för fooooort! I alla fall. Det blir mycket bröllopssnack nu, men med mindre än en vecka kvar så lever och andas jag bröllopsplanering för tillfället.

Förra veckan var en smula tumultartad, i alla fall i mitt huvud. 10 dagar innan bröllopet kastade jag mig över 10-dagarsprognosen på weather.com – och såg att det skulle regna. Alla bilder jag hade i huvudet av vårt perfekta strandbröllop i strålande Kaliforniensol föll samman på bråkdelen av en sekund och jag ville bara slänga mig på golvet och skrika “DET ÄR INTE RÄTTVIST!”. (Blev hindrad främst av det faktum att jag befann mig på jobbet.) Vi panikplanerade att hyra ett gigantisk partytält att sätta över vigselplatsen, och att hetsmaila alla gäster och säga åt dem att ta med paraply. Eftersom gästlistan just nu är över 70 personer lång, och vi kommer ha mottagningen hemma hos oss, blev nästa problem att försöka få in 70 pers i vårt hus utan att kunna använda uteplatser och balkonger. Vi hittade nog aldrig en riktig lösning på detta.

När jag nu gick in och kollade den uppdaterade prognosen – så här 6 dagar innan den stora dagen – hade den ändrats till strålande solsken och molnfritt. Den lättnadens suck jag just drog måste hörts in till grannarna. Om alla stormar, jordbävningar och vulkanutbrott kan ta semester nästa vecka vore det finfint. Kthnx.

Inspirerad av Elina (man kan lyssna på hennes historia här), och på allmän begäran, tänkte jag säga något om hur jag och Isaiah träffades.

Årets sista vecka, kanske ni minns, var inte min bästa vecka. Min bil och min laptop gick sönder precis samtidigt, och jag var tvungen att hitta en ny bil snabbt. Som av en händelse var en liten Honda Civic till salu bara några kvarter från mitt hus, och jag tog genast cykeln över i en kolsvart decembernatt för att provköra. När jag närmade mig uppfarten där bilen var parkerad öppnades dörren på förarsidan och en kille klev ur. Isaiah. “Snygg”, tänkte jag. Sen öppnades dörren på passagerarsidan och en tjej klev ur. “Attans, upptagen”, tänkte jag, och sen var det inte mer med det.

Tjejen visade sig vara Sunshine, Isaiahs syster. Och efter att jag hade hämtat upp bilen några dagar senare skickade han ett sms och frågade om jag ville äta middag. Aldrig trodde jag då, när jag tackade ja till middagen, att vi bara fem månader senare skulle vara man och hustru. Men nu känns det så självklart. Trots att vi nog ser ut som ett omaka par är vi själsfränder på flera plan.

Vi har samma humor, samma personlighet, vi tänker samma tankar samtidigt, avslutar varandras meningar, och skrattar oss dubbelvikta åt saker som ingen annan förstår. Vi delar spontaniteten och suget efter nya upplevelser, och flytet och förmågan att alltid få som vi vill. Vi var lyckliga på var sitt håll innan vi träffades, vilket gör vår sammanlagda lycka genuin, intensiv och nästan övermäktig. Första gången vi sa “you are my best friend” och “I love you” kändes det så rätt att vi har fortsatt att säga det varje dag, flera gånger om dagen, och varje gång av total och uppriktig kärleksfullhet.

För fem månader sen hade jag hellre dött än skrivit ett sliskigt inlägg om kärlek, vilket alla jag känner nog kan intyga. Det här torde väl vara bevis nog. För första gången på väldigt, väldigt länge kan jag uppriktigt säga: I’m in love.

Jag tittade just på datumet på senaste blogginlägget och insåg att det är nästan en vecka sen jag skrev något sist. Va? Var tog den veckan vägen? Jag fattar ingenting. I alla fall, här kommer en snabbuppdatering innan jag ska iväg till jobbet.

1. Det är en och en halv vecka kvar till bröllopet. Vi hade wedding rehearsal vid stranden i söndags, och när Isaiahs bror, tillika vår vigselförrättare, läste upp texten han hade valt för vår ceremoni var det så fint att jag nästan grinade. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den riktiga vigseln med mascaran intakt.

2. Jag håller på och gör om ett rum i vårt hus till ett Underland. Är mycket nöjd. Ni får se bilder när det är lite mer strukturerat och mindre stökigt.

3. Min chef och jag har ett spännande projekt på gång, som bland annat innefattar författandet av en bok. Jag får alltså ägna en stor del av min betalda arbetstid just nu åt att skriva. (Har jag sagt att jag älskar mitt jobb?) Ni får veta mer när webbsidan för projektet är uppe.

4. Kattungen har upptäckt hur kul det är att stjäla alla mina hårsnoddar från badrummet och lägga dem i sin vattenskål. Behöver jag sätta upp håret får jag alltså gå ner till köket och plocka upp snoddarna från kattskålen. Jippie.

5. Av alla saker jag någonsin har kunnat föreställa mig skulle kunna förstöra mitt bröllop har vulkanutbrott förmodligen varit det minst sannolika. Fram till nu. Tack och lov verkar det som att flygtrafiken kommer igång igen innan nästa vecka, så att min familj kan flyga över och vara här på min stora dag.

Min kompis Amys son hade för inte så länge sen ett akvarium med uteslutande fiskar från Hitta Nemo. Det var alltså exakt samma sorter som i akvariet där Nemo hamnar – en clownfisk, en blåsfisk, en vimpelfisk, en frökenfisk och så vidare. Hela grejen gick lite över mitt huvud. Igår såg jag Hitta Nemo för första gången. (Jag är ibland pinsamt efter – och då är jag ändå stans största Pixar-fan, typ.) Nu förstår jag äntligen underhållningsvärdet i Amys sons akvarium.

Har jag sagt hur mycket jag älskar mitt jobb? Det har jag förmodligen. Men ibland får jag anledning att upprepa mig.

Vi har en kund vars företagsidé går ut på att sälja färgbara skor. Alltså skor som är vita i grunden, men kan färgas i den färg man önskar. Det är fina skor, för fina tillfällen, och de är inte helt billiga. Denna kund fick nys om mitt stundande giftermål och skickade helt sonika över ett par skor till vårt kontor, helt gratis. De är helt perfekta, i min storlek, i ett sidenliknande material med hög klack och liten platå, i en vit nyans som går alldeles utmärkt ihop med min bröllopsklänning.

Och när bröllopet är över kan jag alltså skicka tillbaka skorna och få dem färgade i en mer gångbar kulör för fortsatt framtida användning. Alltså, är det någonting jag älskar mer än att köpa nya skor så är det att få dem gratis.

Min blivande svägerskas kattunge bor hos oss på obestämd framtid. Hon hette Angel när hon kom hit, men vilket löjligt namn på en så cool katt, tänkte vi, och döpte om henne till Ninja.

Jag är inte direkt lagd åt det moderliga hållet – kan knappt hålla liv i en kaktus – och ansvaret det innebär att ha husdjur har länge känts allt annat än lockande. Men trots detta börjar jag vänja mig vid att komma hem från en lång dag på jobbet och mötas vid dörren av en spinnande gosmaskin som direkt vill upp i famnen och pussas. Att ha en liten luden sak som följer efter mig som en hund vart jag än går, som håller mig sällskap när herrn i huset är upptagen på annat håll och som sover på våra fötter om nätterna.

Det är nästan, nästan, så att det kommer kännas lite sorgligt när svägerskan vill ha tillbaka henne igen.

Så här ser det ut i skrivande stund:

Vi kom just hem från Goodguys årliga bilshow i Del Mar, här får ni några bilder.

Solsken och kärlek

Ett par fräsiga bilar

Några fler fräsiga bilar

Två tredjedelar av finaste systrarna Flynn, och jag

I dag bloggar jag på annat håll… Klick.

Det här är med största sannolikhet en amerikansk grej. Men i egenskap av blivande brud förväntas mitt största intresse just nu vara bröllopsplanering. I egenskap av kvinna är ju detta dagen jag har sett fram emot i hela mitt liv, och det är min dag och mitt drömbröllop som ska förverkligas och så länge jag är nöjd är alla andra nöjda också.

Problemet är jag inte är intresserad av blomsterdekorationer och tårtor och teman, och jag har inte sett fram emot den här dagen i hela mitt liv. Faktum är att jag tidigare aldrig ens tänkt tanken på att gifta mig. Mitt drömbröllop innehåller mig, min stora kärlek, min familj och mina vänner. Och jag har allt det. Så jag är nöjd. Men det räcker tydligen inte.

Hela tanken på att jag som brud med glädje förväntas bestämma precis allting kring bröllopet – och att brudgummen bara är någon sorts passivt åsiktslös och generellt ointresserad bricka i det kvinnliga bröllopsspelet – är ganska provocerande. Som tur är gifter jag mig med världens bästa man, som har precis samma syn på bröllopshysteri som jag. Klarade vi oss med livet i behåll från fallskärmshoppet ska vi nog – tillsammans – kunna ta oss helskinnade ur den här bröllopshistorien också.

För en liten stund sen tittade jag av en händelse ner på min hand, och upptäckte den ultimata krocken mellan vuxenliv och ungdom: förlovningsring och Hello Kitty-plåster. Helt omedvetet tillfogat.

Vem var det som sa att man inte kan äta kakan och ha den kvar?

Påskdagen, eftermiddag. Vi ligger i varsin solstol vid poolen, Isaiah med en handduk över huvudet och jag med mobilen i handen. När min stol börjar skaka tänker jag, utan att titta upp, att det är Isaiah som vill ha uppmärksamhet – men han mumlar något om att jag ska sluta skaka på hans stol. Inte förrän grannarna öppnar dörren och ropar “earthquake!” förstår vi att vi befinner oss mitt i en jordbävning.

Vi tittar fascinerade på hur det bildas vågor i poolen, och hur de blir högre och börjar skvalpa ut på pooldäcket. Det pågår i alla fall i ett par minuter. Efter några snabba samtal till vänner med TV inser vi att vad vi kände var en rejäl jordbävning i norra Mexico, bara runt 20 mil härifrån, med samma magnitud som i Haiti. Inne i huset igen hittar vi en skräckslagen kattunge under sängen.

Fem minuter senare är det som om ingenting har hänt. Bortsett från det hundratal Facebookuppdateringar med jordbävningstema som kommer att möta mig vid nästa inloggning.

Såhär lagom till att en av årets mest meningslösa högtider dyker upp kommer jag på mig själv med att önska att jag var singel igen, om så bara för en helg. Då slipper man fira saker man inte tror på för firandets skull, man slipper middagar med svärfamiljen där man ändå inte kan äta något eftersom man är vegetarian, man slipper gapiga ungar som springer runt och ska ha presenter – ja, ni vet ju.

Om en månad gifter vi oss. Då bestämmer jag att det inte blir några löften inför gud, inga barn på mottagningen och att all mat som serveras är garanterat köttfri. Om ändå påsken vore likadan.

När Willy Kyrklund dog förra sommaren högg det till i hjärtat på både mig och litteratursverige, och blotta tanken på att ha förlorat en i sin anspråkslöshet så stor forfattare gjorde att jag för en sekund tappade hoppet om framtida litterära upplevelser. Jamen, nästan i alla fall. Detta trots att Kyrklund inte publicerat något sen sent 80-tal. Inte förrän idag, när jag insåg att Magnus Florin just har gett ut en ny roman, fick jag tillbaka det hoppet igen.

Jag inser att jag kanske inte borde hänga Kyrklund-manteln på Florin, eftersom den är tung att bära. (Det blir dock inte första gången, eftersom jag redan när jag pluggade littvet inte kunde låta bli att likställa de två, i en c-uppsats om litterärt omberättande.) Men hittills har han burit upp den alldeles strålande. Jag väntar alltså spänt förväntansfull på Ränderna.