Det är märkligt hur tre dagar av strålande solsken och heltidshäng med maken är allt som krävs för att även den värsta stressen ska smälta bort och försvinna. En extra dags ledighet var allt jag behövde – nu är jag totalt redo för att börja jobba igen imorgon. Men först filmkväll!

Imorgon är det Memorial Day. Memorial Day “commemorates U.S. soldiers who died while in the military service”, enligt Wikipedia. Är det därför bara jag som tycker att det är märkligt när folk önskar varandra en “happy Memorial Day”? Det är ju inte happy, det är ju bara tragiskt. Att minnas folk som dött i något meningslöst jäkla skitkrig i tron att de tjänat ett högre syfte. Det här gör mig faktiskt lite upprörd.

Men bortsett från själva innebörden är Memorial Day en trevlig högtid – jag är ledig från jobbet och får betalt för det. Förra året var jag i New York med min mor på Memorial Day. På Coney Island blev jag seriöst erbjuden jobbet som tatuerade damen på en freakshow. Ångrar fortfarande inte att jag tackade nej till det.

Jag var i mataffären nyss. Jag stod med en påse frusen aubergine- och zucciniblandning i handen, och när mannen bredvid plockade åt sig samma påse tyckte han att detta var anledning nog till att inleda ett samtal med mig. Det är väl allmänt känt att amerikaner inte blygs inför att prata med främlingar, men de flesta har i alla fall så pass mycket social kompetens att de inser när gränsen för pinsamhet börjar infinna sig och går vidare.

Inte den här mannen.

Han var blond, blek, kort och tjock, med ett grodliknande leende, och hävdade att han var italienare. Han gav sig rask in i en utläggning om hur hans italienska släktingar i New Jersey odlar zuccini och säljer till maffian, och innan jag visste ordet av började han berätta om en maffiaboss han kände och någon händelse på ett casino.

Okej, för det första – INTE en lämplig konversation att ha med en främling i mataffären. För det andra tror jag han försökte berätta det hela som en rolig anekdot med punchline, men misslyckades fatalt eftersom ingen del av historien var tillräckligt rolig för att kunna agera punchline. För det tredje pågick det hela i säkert tio minuter. Jag tappade suget på aubergine- och zucciniblandning ganska omgående, men mannen fortsatte att prata trots att jag la tillbaka påsen i frysdisken och flyttade mig i sidled bort från honom. Diskret, visserligen, men han kan inte ha undgått att märka det.

Det är något med människor utan social självbevarelsedrift som gör mig mycket illa till mods. Han måste ha sett den desperata kombinationen av självömkan och medömkan i min blick, men inte förrän jag till slut bara fick nog och gick därifrån avslutade han sin berättelse. Han ropade till och med ett “okay, have a good one!” efter mig.

Sen fick jag gömma mig bakom pastahyllan tills jag såg mannen med grodleendet betala för sin aubergine-och zucciniblandning och lämna affären. Ville inte riskera något.

Jag har haft en EPIC matdag. (Och jag använder inte “epic” som begrepp om jag inte verkligen menar det.)

Frukost/Lunch: En “Ultimate Veggie” på Swami Café. Största mackan jag har sett tror jag, så väl värd benämningen ultimate. Och en fruktskål.

Lunch/Middag: Andra halvan av frukostmackan (fördelen med storleken på amerikanska portioner är att man nästan alltid får två måltider till priset av en.) Och färska bär och frukt från lokala grönsaksmarknaden. På balkongen.

Vi spenderade halva dagen på stranden, och andra halvan cruisade vi nercabbat längs kusten i Dolly. Åh vad jag har längtat efter sommaren!

Just nu äter, dricker, andas och sover jag jobb. Det är så mycket att göra att jag har fått lov att förlänga mina arbetsdagar med en halvtimme. Jag vaknar på morgonen, åker till jobbet, sliter som ett djur hela dagen och kommer hem och stupar i säng. Det finns varken tid eller ork till att träffa vänner eller uppdatera bloggen. På nätterna drömmer jag om projekten jag jobbar med för tillfället. Som tur är har jag ett jobb jag älskar, och att jobba i en kreativ industri innebär dessutom att man får se frukten av mödan. Och när slutprodukterna landar över både kundens och ens egen förväntan känns det liksom värt allt slit.

För ett par dagar sen lanserade vi ett nytt stort projekt, Jarupa. Min chef är en entreprenörssjäl, och nya systerföretaget väntas bli en stor hit. För att inte tala om hur fin webbsidan är. Om ni klickar er vidare till WordPress-kursen vi erbjuder hittar ni dessutom mig omnämnd som “senior blogger” en bit ner på sidan. En av fördelarna med att jobba i ett så litet företag är att man får nya fancy titlar utdelade till sig lite titt som tätt.

Nu har det visserligen gått drygt tre veckor sen bröllopet, men för er som inte redan har sett bilderna på annat håll kommer här en liten sammanfattning i foton. Bättre sent än aldrig, right? Jag hade egentligen tänkt ladda upp alla bilder här, men jag ORKAR INTE. Ni får se dem i en film istället. Sätt på högtalarna så blir det trevligare.

Jag har alltid tyckt att det är komiskt på ett lite barnsligt vis med folk som kör något lite utöver det vanliga och därför tutar och hälsar när de råkar stöta på en allierad på vägen. Ni vet, Harley Davidson-förare, folk i gamla Cheva-modeller och så vidare. Lite så att jag jämt tittar efter när två bussar passerar varandra för att se om förarna hälsar. Det gör de nästan alltid.

Nu har jag en ny bil. Hon heter Dolly och är en liten klarblå Mazda Miata som Isaiah hittade billigt och köpte åt mig för ett par dagar sen. Ända sedan Candy for till skroten för ett drygt år sedan har jag längtat efter att köra nercabbat igen.

Igår var jag och Dolly på väg hem från jobbet när en vinröd Miata körde upp och la sig jämsides i filen bredvid. När föraren tutade och vinkade tog det mig någon sekund att fatta vad som gällde.

Sen log jag och vinkade tillbaka.

Det är så vi gör, tydligen. Vi Miata-ägare.

Jag har en tid gått runt med en känsla av att någonting snart kommer att gå fel, att katastrofen är nära. Och så hände det. Igår morse dog min farmor.

Det var två år sen jag sist träffade farmor. Då var hon den piggaste 84-åringen i världen, och det var omöjligt att förvänta sig mindre än att hon skulle leva för evigt.

Jag fick beskedet tidigt igår morse, och fick komma en timme senare till jobbet för att hinna samla tankarna och känslorna. När jag kom in på kontoret väntade en blombukett och ett kort på mitt skrivbord från mina fina kollegor.

Idag firar jag och Isaiah tre veckor som man och hustru och jag är så ledsen över att farmor aldrig fick träffa min stora kärlek.

Det är svårt att formulera sig kring det här, för mycket känslor åt alla håll.

Vila i frid, Evelyn. Du är saknad.

Min goda vän Bryan Barnes tyckte att jag skulle ta på mig en svart klänning och halskorsett och bli fotad av honom på en gul äng. Så det gjorde jag.

Här kan man se mer av Bryans fina (och ganska barnförbjudna) konst.

Idag hoppade vi fallskärm, igen. Det var inte samma adrenalinkick som förra gången, men fortfarande kul. Och vi fick lite bilder på det hela.

Jag snubblade över den här krönikan för ett par dagar sen, och den fick mig att börja försöka sätta ord på något som jag har tänkt på ett tag men inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till.

Krönikan handlar om att vakna upp en dag och vara 27 och undra var livet tog vägen. Det här är något som jag tycker mig höra från nästan alla jag känner, ofta, vare sig det händer när de är 25, 30 eller 45. Och det är min kanske största skräck att själv en dag vakna upp och undra var livet egentligentog vägen, varför jag inte gjorde allt jag ville göra, att minnas en längtan efter något mer och bättre och ångra att jag inte vågade chansa.

Just därför gör jag ständigt allt jag kan för att se till att detta aldrig kommer hända. Till överdrift, skulle kanske vissa hävda.

För snart två år sen packade jag mina väskor och lämnade ett grått och kallt Stockholm där jag aldrig riktigt kunde vara helt lycklig, för ett nytt liv i södra Kalifornien, där det ständiga solskenet gör att inga problem känns riktigt jobbiga.

Jag har en universitetsexamen, körkort, bil. Jag äter hälsosamt och behöver inte gå ner i vikt. Jag har ett jobb jag älskar, och får en rejäl löneförhöjning om två veckor. Jag bor i ett stort fantastiskt hus med havsutsikt, walk-in closet och pool. Jag är lyckligt gift med världens finaste man.

Jag är 23 år.

Vad gör jag nu?*

När jag läste Sofia Åbergs krönika började jag fundera på baksidan med att vara en fanatisk drömförverkligare. Om alla bitar har hunnit falla på plats redan efter 23 år, vad gör man då med resten av livet? När man redan har uppfyllt sina drömmar och nått sina mål? Det är omvänd livsångest dragen till sin spets. Och känslan är densamma som för den som vaknar upp och undrar var livet tog vägen: det gick för snabbt.

*Det här gör jag nu: Hoppar fallskärm igen, köper motorcykel, reser jorden runt, hoppar bungyjump, bilar genom Nordamerika, tatuerar ryggen, köper en cabriolet, tar flygcertifikat, anlägger en grönsaksträdgård, börjar spela i band igen, lär mig att mecka med bilar, köper en flygel och spelar på den, tjänar mer pengar, läser fler böcker, tar upp pilates igen, blir grym på att laga mat, lär mig åka wakeboard, möblerar om huset, skaffar en solbränna, åker limousin, tar med min make till Sverige, lär mig fler språk, åker bergochdalbanor, börjar cykla till jobbet och skriver en bok.

I väntan på fler bröllopsbilder kommer en liten film. Vår första dans som nygifta, i vårt vardagsrum. Min stackars mamma står och storgråter i bakgrunden. Själv log jag mest. Det var så fint.

Kattungen har lärt sig att öppna lådor (och nätdörren till altanen, men det är en annan historia). Varje dag när jag kommer hem från jobbet är således alla kökslådor och alla lådor i badrummen utdragna. De lådor jag förvarar saker i är dessutom ofta tömda på sitt innehåll. Detta är speciellt jobbigt i köket, där vi har en låda full med plastpåsar och en med gummisnoddar och annat. Plastpåsarna hittar man lite här och var i huset, gärna med stora klösmärken i botten som gör påsarna oanvändbara. Gummisnoddarna hittar man i kattens vattenskål.

En fördel är i alla fall att om man inte hittar katten vet man vart man ska leta.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här – men Kalifornien är alldeles för KALLT så här års. En liten tredagarssmak av Nevadas ökenhetta, och nu sitter jag hemma i Carlsbad och fryser. Saknar redan 40 grader i skuggan och ljummen pool. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag överlevde 21 år i Sverige.

Jag sitter på ett hotellrum i Las Vegas och dricker ljummen öl ur en kaffekopp. Det är eftermiddag och fortfarande gassande hett ute. Skillnaden i temperatur mellan kusten och öknen är markant så här års. Om en liten stund ska vi gå över till hotellet bredvid för årliga punkfestivalen/bowlingturneringen Punk Rock Bowling. Det enda som känns lite trist är att min nya make är kvar i Kalifornien. Fast, tjejweekend i Vegas – det kunde ju vara värre.

För ett par veckor sen var vi och bowlade i Oceanside. Samtidigt med oss anlände en hummerlimousin med ett ungt brudpar och deras vänner. De spenderade bröllopskvällen i en bowlinghall. Inget fel med det, om man brinner för bowling. Problemet var bara att alla i sällskapet, inklusive brudgummen, var så fulla att de knappt kunde stå. Alla utom bruden. Hon satt ensam på en bänk i sin stora, vita klänning, som blivit självlysande i bowlinghallens neonljus, och såg så djupt olycklig ut, medan nya maken sprang runt med slipsen på huvudet och förde oväsen med sina grabbvänner. Jag minns tydligt hur illa till mods hela situationen gjorde mig, kanske framför allt i egenskap av blivande brud.

Den här minnesbilden dök upp för en kort sekund under min egen bröllopsdag, men försvann snabbt igen. Min egen bröllopsdag var allt jag någonsin kunnat drömma om, och mer därtill. Klarblå himmel, strålande solsken, familj och vänner som alla var där för vår skull. Det var PERFEKT.

Vi har över 700 bilder från bröllopet och den efterföljande festen. Det är ett ganska omfångsrikt projekt att försöka välja ut ett fåtal favoriter att lägga ut på bloggen. Tills vidare får ni hålla till godo med denna.