Uncategorized

A line allows progress, a circle does not

Jag snubblade över den här krönikan för ett par dagar sen, och den fick mig att börja försöka sätta ord på något som jag har tänkt på ett tag men inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till.

Krönikan handlar om att vakna upp en dag och vara 27 och undra var livet tog vägen. Det här är något som jag tycker mig höra från nästan alla jag känner, ofta, vare sig det händer när de är 25, 30 eller 45. Och det är min kanske största skräck att själv en dag vakna upp och undra var livet egentligentog vägen, varför jag inte gjorde allt jag ville göra, att minnas en längtan efter något mer och bättre och ångra att jag inte vågade chansa.

Just därför gör jag ständigt allt jag kan för att se till att detta aldrig kommer hända. Till överdrift, skulle kanske vissa hävda.

För snart två år sen packade jag mina väskor och lämnade ett grått och kallt Stockholm där jag aldrig riktigt kunde vara helt lycklig, för ett nytt liv i södra Kalifornien, där det ständiga solskenet gör att inga problem känns riktigt jobbiga.

Jag har en universitetsexamen, körkort, bil. Jag äter hälsosamt och behöver inte gå ner i vikt. Jag har ett jobb jag älskar, och får en rejäl löneförhöjning om två veckor. Jag bor i ett stort fantastiskt hus med havsutsikt, walk-in closet och pool. Jag är lyckligt gift med världens finaste man.

Jag är 23 år.

Vad gör jag nu?*

När jag läste Sofia Åbergs krönika började jag fundera på baksidan med att vara en fanatisk drömförverkligare. Om alla bitar har hunnit falla på plats redan efter 23 år, vad gör man då med resten av livet? När man redan har uppfyllt sina drömmar och nått sina mål? Det är omvänd livsångest dragen till sin spets. Och känslan är densamma som för den som vaknar upp och undrar var livet tog vägen: det gick för snabbt.

*Det här gör jag nu: Hoppar fallskärm igen, köper motorcykel, reser jorden runt, hoppar bungyjump, bilar genom Nordamerika, tatuerar ryggen, köper en cabriolet, tar flygcertifikat, anlägger en grönsaksträdgård, börjar spela i band igen, lär mig att mecka med bilar, köper en flygel och spelar på den, tjänar mer pengar, läser fler böcker, tar upp pilates igen, blir grym på att laga mat, lär mig åka wakeboard, möblerar om huset, skaffar en solbränna, åker limousin, tar med min make till Sverige, lär mig fler språk, åker bergochdalbanor, börjar cykla till jobbet och skriver en bok.

0 Comments

  • Mami

    Om du sprider ut det lite över åren och inte har så bråttom att genomföra ALLT på en gång, så har du nog att göra i många år fraqmöver. Och så när du är 60+ känner du dig nog rätt nöjd ändå, och kan sätta dig ner och vila lite 🙂

  • Anna Nio

    Plussidan med att du så att säga gjort allt det viktigaste som du velat få ut av ditt liv redan, är att du inte behöver stressa fram nåt, precis som din mamma skrivit här innan. Du kan ta det som det kommer och göra nåt som verkar roligt och intressant när tillfället dyker upp. Däremellan har du ju allt du behöver i världen, så passa på att njuta av det mellan varven.

    Och tro mig, att känna att man inte hunnit med det man ville få ut av livet är förmodligen värre än att känna att man inte har nånting kvar att erövra vid 23 års ålder. Det sistnämnda är ett så kallat i-landsproblem. ;D Dessutom finns det alltid saker kvar att göra, nu kan du ju fokusera på de saker som är rena bonusen att hinna med, eftersom bostad, jobb, bil och kärlek är avbockade.

  • CINDERALLEY

    Anna: Alltså, jag vet ju att det är ett i-landsproblem, vilket nog gör mig till en bortskämd idiot som klagar. Jag är bara så van vid att ha storslagna mål att kämpa för, så nu handlar det kanske mest om att vänja sig vid att stanna upp och njuta.

    (Eller hitta på ännu storslagnare mål att uppnå. Nobelpriset, here I come.)

  • Mami

    Jag menar ju bara ta en liten välbehövlig paus, alltså, inte lägga av helt! När du vilat klart, är det ju bara att ta det där flygcertifikatet! Eller Nobelpriset (det brukar man ju i alla fall inte få förrän man är lite till åren kommen…) Eller helt enkelt bara klinka lite på flygeln 🙂

  • Anna Nio

    Haha, nej du är inte en bortskämd idiot, det var inte så jag menade. Njut av det du har men sluta inte hitta nya mål att uppnå bara för att du klarat av livets essentiella hörnstenar. 🙂

  • CINDERALLEY

    Mami: Ja, nu när jag för första gången nånsin bor i ett hus där jag får plats en flygel gäller det ju att passa på! Ska bara ha råd med en också…

  • CINDERALLEY

    Anna: Nä, jag vet att du inte menade det så, men det var lite så jag kände mig 🙂

    Men du har rätt, nya mål it is!!

  • Anonymous

    Läser din blogg då och då o måste bara säga att ja blir så imponerad av dig!! + att du skriver så jävla bra.. får nog köpa din bok sen när den e klar 😛

  • CINDERALLEY

    Anonym: Men TACK, vilken komplimang! OM den där boken någonsin blir skriven så lovar jag att annonsera till överdrift på bloggen 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *