Igår hamnade vi av en händelse på Disneyland. Det var absolut inte planerat, men såna är vi – impulsiva. Det var ganska mycket precis som jag hade förväntat mig att “the happiest place on earth” skulle vara. Hurtigt, färgglatt, överdrivet och väldigt, väldigt amerikanskt. Alltså, missförstå mig inte, jag är en glad person. Men cynikern inom mig blir ändå ganska provocerad av den där påklistrade glad-till-varje-pris-hög-på-livet-mentaliteten som råder på Disneyland. Att det var gassande hett och inte gick att få tag på en kall öl någonstans var också lite surt.

Däremot ÄLSKAR jag bergochdalbanor. Det kan till och med vara det bästa jag vet i hela världen. Och på Disneyland finns det bergochdalbanor. Så helt bortkastat var det ju inte. Men nästa gång åker vi till California Adventure som ligger vägg i vägg med Disneyland istället, där det finns fler coola åk, och betydligt färre barnvagnar.

Jag fick en Blog Award av finaste Sofia, tack, vad snällt! Om man får en sån ska man:

-Kopiera Awardbilden i bloggen för att visa att du fått den.
-Tacka och länka tillbaka till den du fick den av.
-Ge vidare Awarden till 7 andra bloggare och länka till dem.
-Skriva 7 intressanta saker om dig själv.

Nu råkar det dock vara så att jag 1) inte läser speciellt många bloggar och 2) inte är någon förespråkare av kedjebrevsgrejer. Så jag länkar till sju fina bloggar, men känn er för all del inte tvingade att länka tillbaka eller skicka vidare om ni inte vill.

HEE HEE HEE HAW HAW HAW – Aurora och jag spelade i samma band en gång för länge, länge sen. Hon tar fina bilder, skriver fina texter och har det bästa bloggnamnet.

Emmy Lennevald – Emmy och jag delade lägenhet i San Diego för två år sen. Nu bor hon på Nya Zeeland, reser en massa och bloggar om det.

Me Hearties – Anna är kanske inte den flitigaste uppdateraren, men den som väntar på något gott väntar inte förgäves!

Steady As She Goes – Andrea har en massa vettiga åsikter och gör roliga saker hela tiden.

Amanda Malm – Amanda modellar och jobbar på TV i Budapest och åker på festivaler och har fler bollar i luften än någon annan jag känner.

Vanodorm – Malin bor i Berlin och designar rock’n'roll-kläder för sitt eget märke Kissin’ Bombs.

Sen vill jag länka till Elina också, men hennes blogg är låst. Hon får ett hedersomnämnande i alla fall!

Och ja, här är sju “intressanta” saker om mig:

1. Jag använder nästan aldrig högklackat, trots att jag äger omkring 80 par högklackade skor.

2. Jag är extremt bra på att leva som om jag hade betydligt mer pengar än jag har – faktum är att jag är ganska fattig. Min man är precis likadan. Nästan allt i vårt hus – inklusive möbler, dator, stereo och en 62 tums TV – har vi antingen fått, hittat eller fyndat nästan gratis.

3. Jag vill absolut inte ha barn, men kommer nog att vara redo för en hundvalp om sisådär en 5-10 år.

4. Jag är väldigt envis, principfast och dålig på att kompromissa. Det resulterar i att jag oftast får min vilja igenom.

5. Jag har i perioder en närmast sjuklig besatthet av South Park. Jag har sett alla avsnitt ett flertal gånger – en gång såg jag alla avsnitt av de första 13 säsongerna på mindre än två veckor – och när jag pluggade på UCSD skrev jag en uppsats betitlad “South Park as a Modern Fable”, som senare gjorde att jag fick ett A på den kursen.

6. De enda DVD:er jag äger är filmen “Adaptation”, samt alla 7 säsonger av Gilmore Girls. Däremot har jag flera hundra böcker, som just nu ligger nerpackade i påsar i min pappas källare – men jag planerar att skeppa över dem hit och återuppbygga mitt förlorade bibliotek.

7. Jag har flyttat omkring 20 gånger, men bara bott i fyra städer. Jag älskar San Diego, men någon gång vill jag ändå bo i Berlin, Barcelona, New York, San Francisco och Sydamerika.

Att ta bilen ner till stranden för att se solen gå ner i havet, att ha en svag havsbris i håret och vara omsluten av en lila himmel som om en liten stund kommer att vara alldeles stjärnklar.

Idag var det en man som stod bredvid och fotade solnedgången, precis som vi, och när han var klar vände han sig mot oss och sa: “This is the reason we live here.”

Som ett konstaterande, inte en fråga. Det var bara så självklart. Och precis här, på den här stranden, gifte vi oss för snart fyra månader sen. Det var också självklart.

1. När San Diego Gas & Electric, som har någon sorts monopol på el- och gasmarknaden i San Diego, är för lata för att komma ut och läsa av vår elmätare, och istället beräknar våra elkostnader utifrån en “uppskattning” – och uppskattningen är tre gånger högre än vår normala elräkning. Vi ringde och klagade, och slapp betala de extra 128 dollar (!) som hade lagts till i “uppskattningen”. Problemet är ändå att sånt här tycks hända hela tiden – stora företag som försöker krama ur så mycket pengar som möjligt ur sina kunder, och hoppas på att de inte märker det. Och de flesta kommer förmodligen undan med det också.

2. När man har bråttom iväg på morgonen, kommer ut till garaget, och upptäcker att garagedörrens öppningsmekanism har gått sönder under natten och att man inte kommer ut med bilarna. Det tog fyra dagar för våra fastighetsskötare att åtgärda problemet, och hade det inte varit för att min man är osedvanligt stark och lyckades lyfta upp garagedörren tillräckligt för att få ut bilarna, hade vi varit fast i huset lika länge. Lokaltrafik är inte ens att tänka på i La Costa.

3. När man har extremt låga förväntningar på något, för att slippa bli besviken, och slutresultatet visar sig vara ÄNNU sämre än man väntat sig. Så var fallet med “The Expendables”. Vi stannade i ungefär 20 minuter, sen blev det så outhärdligt dåligt att vi var tvungna att lämna bion. Jag önskar mig de 20 minuterna av mitt liv tillbaka, tack.

En märklig sak hände idag. Jag gick till the Department of Motor Vehicles för att förnya registreringsbeviset för min Honda. Väl där fick jag veta att registreringen var i full process att överföras på någon annan. En för mig okänd person har alltså förfalskat min signatur på en bill of sale, gått till DMV, och försökt registrera min bil i sitt eget namn.

Eftersom jag hade kört dit i min Miata fick jag åka hela vägen hem och hämta den andra bilen, och köra tillbaka till DMV för att bevisa att jag hade den i min ägo. Hela processen tog över tre timmar och jag är mer än lovligt irriterad på den misslyckade biltjuven. Och på systemet som gör att man bara kan ta över ägandeskapet på någons bil hur som helst. Jag fick snubbens namn, så nu funderar jag på att polisanmäla. Alltså, att stjäla ägandeskapet på en bil utan att stjäla själva bilen är så himla konstigt. VEM GÖR SÅ?

Jag har haft svenskar på besök hela helgen, och i allmänhet ganska mycket att göra, så då blir bloggen lidande. Som ni märker. Här bloggar jag i alla fall om hur man håller sin blogg vid liv – och det kan ju tyckas mer än lovligt ironiskt. Men nog om det.

Igår fick vi den briljanta idén att klä upp oss i dyra kläder och gå till hästkapplöpningsbanan tillsammans med gräddan av San Diegos överklass. Fast sen kom vi ju på att vi inte hade några dyra kläder. Hästkapplöpning blev det dock i alla fall. Och det var betydligt mer intressant än jag hade väntat mig.

Om man gick med i en Diamond Club fick man billigare inträde. Och eftersom medlemsskapet var gratis slog vi såklart till.

Man fick titta på hästarna innan de startade, så man visste vad man satsade sina pengar på.

Cigar Man sprang till och med in några dollar i vinst åt oss. Vi satsade ju inte så mycket till att börja med, så det var såklart välkommet.

Vår kompis K jobbar på en av restaurangerna vid kapplöpningsbanan, så efter en massa gratis mat kände vi ändå att vi hade gått plus under dagen.

Snabba hästar, och stämningen precis innan målgång påminde mig om Norra Stå under Hammarbys hemmamatcher, och det var den söndagen.