Om ganska exakt en månad åker vi till Staden Som Gud Glömde, New Orleans. Fem år efter Katrina och bara månader efter oljekatastrofen. Jag är lite nervös. Jag kan knappt titta på bilder från strax efter orkanen och översvämningarna utan att det är något som knyter sig i magen. Fem år är faktiskt inte speciellt lång tid.

Jag inbillar mig att vi kommer att mötas av en yta som har polerats för besökare – av en ständigt pågående teaterföreställning där skådespelarna bara väntar på att ridån ska gå ner, så att de äntligen kan andas normalt, slappna av i käkarna efter timmar av krampaktiga leenden, lossa på korsetterna så att de faktiskt ganska feta magarna rullar ut. Där alla vet att det är på låtsas, men man spelar med för att inte förstöra illusionen, och för att slippa nyktra till och möta sanningen. Där bara de turisttäta delarna av staden har byggts upp till att likna sina forna jag, men där de fattigare förorterna har lämnats åt sina öden.

Kulissartat. Som New Orleans Square på Disneyland.

Å andra sidan har jag en tendens att hänfalla åt dramatiska tankegångar som knappast gör någon en tjänst. Kanske är folket i New Orleans bara vanliga människor som återgått till sina vanliga liv efter att det ofattbara hände. Kanske kommer också vi att spatsera på Bourbon Street och åka ångbåt och gå på konstmuseer och dricka vin på jazzbarer och vara ute hela natten som om det vore det naturligaste i världen.