Att förhålla sig till vädret när man bor i södra Kalifornien är för mig som svensk lite som att leka tvärtomleken. Den senaste veckan har vädret varit extremt – åt alla håll. I början av veckan var det så varmt att det knappt gick att gå ut, över 40 grader. I tisdags kunde vi inte ens vistas i vårt sovrum eftersom det var som en bastu därinne. Vi bar ner en madrass till vardagsrummet och sov där istället.

Idag har det ösregnat hela dagen, och åskat och blixtrat så att hela kontorsbyggnaden där jag jobbar har skakat. Antingen var det åskan, eller så kom det en jordbävning samtidigt som det senaste åskmullret, det är ibland svårt att avgöra.

Men vad som alltså gör det märkligt att förhålla sig till är infödda Kalifornienbor, som ser regn kanske fem gånger om året och som aldrig har upplevt snö, mörker och kyla. På Facebook har jag den senaste veckan sett oberäkneliga uppdateringar om hur mycket folk hatar hettan, och nu lika många om hur mycket folk älskar regnet.

För mig är det helt obegripligt. Jag HATAR regn. Hettan däremot har jag ingenting emot, ens när den gör det svårt att gå ut. Eller att stanna inne, för den delen. Jag skulle välja 40 grader varmt året runt över 6 månaders vinter any day of the week.

Mina vänner här skrattar åt mig när jag fryser, eller klagar över regn eller kyla. Jag kommer ju från ett land där det vandrar isbjörnar på gatorna, liksom. Men jag tror inte att det går att vänja sig vid kyla. Det gör ont i hela mig vid blotta tanken på att vintern närmar sig, trots att det i San Diego innebär en vinter med solsken, minst 15 plusgrader – och utan snö, is, blask och dödsmörker.

Jag vill inte kura upp mig framför öppna spisen med en kopp te och en bok och lyssna på regnsmattret utanför. Jag vill köra nercabbat hem från jobbet, ligga vid poolen hela dagarna, gå klädd i korta shorts och sandaler, och äta frukost på altanen. Året runt. Ska det vara så mycket begärt?