Archive for November, 2010

Övergripande uppdatering

Om jag kör en liten snabbgenomgång av vad jag gjorde förra veckan kanske ni förstår varför jag knappt hinner uppdatera (och varför jag suger på att bocka av den där listan).

1. Jobba, jobba, jobba. Eftersom förra veckan var Thanksgiving-vecka, och därmed bara tre jobbdagar lång, fick jag helt enkelt se till att göra klart 40 timmars arbete på 24 timmar. Puh!

2. Repa. Måndag var första repet med mitt nya band. Mitt första nya band på två år som faktiskt känns som att det kan leda någon vart och inte bara rinna ut i sanden. Än så länge är det jag på bas, Tony på gitarr och Ricky på trummor. Pepp!

3. Rida. Både fredag och söndag faktiskt. Jag har även hunnit med att bli erbjuden att få ta över en tränad hopphäst – Arab till på köpet – helt gratis, men det finns det ju inte en chans i världen att jag skulle ha tid med hästägande, så jag tackade nej. Den 14-åriga hästtjejen inom mig gråter fortfarande över detta.  

4. Fira Thanksgiving. Eller “fira”, snarare. Men får man vara ledig från jobbet och sitta ute i solen hela dagen  på en altan med utsikt över Stilla Havet och äta snorgod hemlagad pasta och dricka ett glas vin så är i alla fall jag beredd att fira nästan vilken högtid som helst.


5. Leka. I onsdags åkte vi lite spontant ner till San Diego och gick på Dave & Busters, som är en bar och arkadhall för vuxna. Där kan man köra motorcykelsimulator och skjuta zombies och dricka öl, så det gjorde vi. 


6. Åka på roadtrip. I fredags packade jag och fyra fina vänner våra väskor och tog en biltur till San Bernadino County, öster om Los Angeles, för att spendera en natt på hotell och åka på bilträff nästa morgon. En av oss var med i pinuptävlingen – vi andra drack mest öl och tittade på fina bilar och frös nästan ihjäl, eftersom San Bernadino är halvvägs upp i bergen och där är det SNÖ så här års. Vi lyckades även med konststycket att bli utslängda från hotellrummet eftersom vi förde för mycket liv (vi skrattade för högt och mycket för att den äldre mannen i rummet bredvid skulle trivas, tydligen). Men vi fick ett nytt rum med bättre grannar, och skrattade ännu mer och högre åt precis ingenting ungefär halva natten.


7. Hänga. Söndag är ju som sagt couple’s night, och gårdagen var inget undantag. Vi var alla för trötta för att laga mat, så vi beställde pizza och drack Black Velvet och pratade skit om folk vi inte gillar och kollade på näst sista avsnittet för säsongen av The Walking Dead.

8. Gå på bio. I skrivande stund är jag just hemkommen från att ha sett Burlesque med min man och våra vänner. De andra smugglade in öl och burritos i biosalongen – vi nöjde oss med popcorn och vatten.  

Sen var det nog en del annat också, som mat och shopping och klappa katterna. Och den kommande veckans schema ser om möjligt ännu mer hektiskt ut. Jag ska hinna med att jobba, lära mig en ganska komplicerad basgång innan onsdagens rep, repa, få en försenad födelsedagstatuering, sy en outfit till fredagens event, delta i fredagens event (mer om detta senare, möjligen, om jag hinner), sätta ihop ett dansnummer till på lördag, födelsedagsfest på lördag, ridning, spelkväll och säsongsavslutning av The Walking Dead på söndag. Ni får helt enkelt förlåta min sannolika frånvaro. Jag förstår inte hur folk hinner med att både blogga och ha ett liv.

Publicerat den 30/11-2010 0:56 av i Från gamla bloggen
5 Kommentarer »

Day 08 – A moment

Ett ögonblick kan vara när man kommer till stallet och inser, verkligen inser, att hästen man har ridit varje vecka i snart två månader, och som man har lärt känna och älska, och som har varit varsam och pålitlig och gjort det enkelt att lära sig rida igen efter 8 års frånvaro, när man inser att han inte är där längre, eftersom han några dagar tidigare plötsligt lagt sig ner med akut tarmvred och varit död inom tjugo minuter. Och trots att man fått nyheten meddelad till sig samma morgon det hände så är det ögonblicket, när man möts av en tom stallplats och faktiskt förstår att stora, snälla, fina Axel aldrig kommer tillbaka, som ett hårt slag i magen.

Publicerat den 26/11-2010 15:08 av i Från gamla bloggen
1 Kommentar »

Vinterdöden

Vet ni, att det är så himla kallt här nu. Det är min tredje vinter i Kalifornien, och jag kan inte minnas att det alls har varit i närheten av den här kylan tidigare. Allt är väl relativt förstås – det är nog fortfarande betydligt varmare än i Sverige så här års – men det mildrar ju inte det faktum att jag fryser. Konstant. Enligt termometern är det runt 17 grader på dagarna, och 10 på kvällar, nätter och morgnar. Det låter inte så kallt – jag tycker mig nog minnas att 10 grader på vintern i Sverige är rena värmeböljan – men i jämförelse med vad jag är van vid nu (det var ju 40 grader varmt för bara 3 veckor sen) känns det som minusgrader.
På jobbet har jag en liten värmefläkt under skrivbordet som får stå på mest hela tiden. Så fort jag kommer hem drar jag igång centralvärmen och tänder en brasa i öppna spisen. Jag går inte ut utan varma sockor och kängor, fodrad kappa, vantar, halsduk och mössa, och jag sover med 6 filtar och pyjamas. Men fryser alltså fortfarande.
En lustig sak med Kalifornien är att folk är acklimatiserade på ett helt snurrigt sett. När som helst kan man på samma dag – oavsett tid på året – se folk i shorts och flipflops, men också folk i dunjacka. En återkommande knasigt-mode-favorit är kortkjol och UGG-boots – det är inte bara fult, det är dessutom en helt ologisk kombination. I vilket fall som helst tycks de flesta vara överens just nu om att det är ovanligt kallt. Flera gånger den senaste veckan har jag märkt att butiksanställda istället för att säga “have a nice day” avslutar köpen med “stay warm”. Det hände mig senast idag när jag var och köpte kattmat – kassörskan meddelade även att idag tydligen är årets kallaste dag.     
Varje gång jag går in på Aftonbladets nätupplaga möts jag av rubriker i fetstil som annonserar ut SNÖKAOS och REKORDKYLA. Mycket är väl sensationsjournalistik i vanlig ordning, men med tanke på hur mycket jag fryser i soliga San Diego har jag en känsla av att jag skulle dö – bokstavligen frysa ihjäl – om jag behövde spendera en vinter till i Sverige.

Publicerat den 24/11-2010 21:34 av i Från gamla bloggen
1 Kommentar »

Day 07 – Your best friend

Min bästa vän är även min äkta make och sambo, så vi har det stora privilegiet att få spendera precis varenda dag tillsammans. Det finns nog ingen annan människa jag skulle klara av att umgås med så mycket som jag umgås med Isaiah. Här kan ni läsa om varför. 

Jag har en BFF också, men hon bor 9000 kilometer bort på en annan kontinent och vi har inte träffats på ett och ett halvt år, och det är så sorgligt att jag helst inte vill skriva om det nu.

Publicerat den 22/11-2010 17:44 av i Från gamla bloggen
1 Kommentar »

Day 06 – Your day

Söndagar har på senare tiden kommit att bli den absoluta höjdpunkten på min vecka, den dag jag lite i smyg går och ser fram emot under resten av veckan. Mina söndagar börjar med att jag åker till stallet och spenderar ungefär 3 timmar ute i solen med hästarna. Det spelar ingen roll om jag är bakis, förkyld eller allmänt osugen på att kliva upp ut sängen – så fort jag kommer upp på hästryggen försvinner alla såna problem. Det är fint. Jag har saknat det.

På söndagar har vi dessutom couple’s night med några par i vår vänskapskrets. Det började för några veckor sen med vin och sällskapsspel, och har nu utvecklats till att vi varje söndag ses hemma hos ett av paren och lagar middag tillsammans, spelar spel om vi hinner, men kanske mest äter och pratar. Och så rundar vi av det med att titta på AMC’s strålande nya zombie-serie The Walking Dead. Eftersom jag och Isaiah som bekant inte har TV hemma har vi fortfarande inte fått agera värdpar. Men med bara två avsnitt kvar av Walking Dead-säsongen blir det nog middag och sällskapsspel hemma hos oss också inom en snar framtid.

Publicerat den 21/11-2010 17:33 av i Från gamla bloggen
5 Kommentarer »

Day 05 – Your definition of love

Det blir ju gärna mer än lovligt cheesy (vad heter det på svenska?) när man försöker sig på att definiera kärlek i ord. Så jag tänker inte ens försöka. Här får ni istället några nya och gamla bilder som illustrerar vad kärlek är för mig.

 

Publicerat den 20/11-2010 14:55 av i Från gamla bloggen
3 Kommentarer »

Day 04 – What you ate today

Ur matsynpunkt är den här dagen något mer intressant (om man nu kan kalla någons matintag intressant) än mina vanliga dagar, eftersom jag för det mesta äter ungefär samma sak: filmjölk till frukost, pasta till lunch (rester från gårdagen) och pasta till middag. Och frukt till mellanmål.

Men. Idag hade jag slut på filmjölk. Det fick bli en ostmacka till frukost istället. Och till lunch åt jag sushi, vilket faktiskt är intressant utan ironi eftersom jag inte gillar sushi, alls. Men min man älskar’t, så jag gör allt i min makt för att börja tycka om det jag med. Eftersom jag inte äter fisk är utbudet dock något begränsat. Dagens lunch-sushi var rester från gårdagens middags-sushi, så det här är officiellt första gången någonsin jag ätit sushi två dagar i rad.

Eftersom jag precis slutat jobbet har jag inte hunnit med middag ännu. Men det är fredag, så vi går med all sannolikhet ut och äter någonstans. Troligen pasta. Nämnde jag att jag äter alldeles för mycket pasta?

Publicerat den 19/11-2010 17:59 av i Från gamla bloggen
5 Kommentarer »

Day 03 – Your parents

Ni som läser den här bloggen någorlunda regelbundet är nog redan bekanta med mina föräldrar, eftersom de är mina flitigaste läsare och kommentatorer. Det var från början kanske inte syftet med att blogga anonymt, att ens föräldrar skulle hitta hit, och stanna. Det är kanske till och med lite pinsamt. Men när man bor i två skilda världsdelar med nio timmars tidsskillnad och träffas max två gånger om året är bloggen ändå ett hyfsat substitut för söndagsmiddagar. Jag får i alla fall göra som Julia Skott och konstatera att det är svårt att skriva om sina föräldrar när man vet att de kommer att läsa det. 

Mina föräldrar är skilda sedan många år, och båda omgifta på varsitt håll, och jag kan inte för mitt liv minnas hur det var när de var tillsammans. Trots detta tänker de ibland väldigt lika och ger mig samma bok i födelsedagspresent, eller skickar mig samma urklippta artikel ur DN Bostad där Elsa Billgren är intervjuad, eftersom vi bodde grannar och lekte som barn. Mina föräldrar är mina största fans (och jag deras). Det är på både gott och ont, eftersom det numera är väldigt svårt att imponera på dem. Varje ny bravad jag tycker mig ha åstadkommit möts med något av ett “ja, du är duktig, men det visste vi ju redan!”

Jag är så otroligt tacksam för allt mina föräldrar har gjort för mig. Från att ha gett mig en stabil uppfostran med sunda värderingar, till att alltid acceptera och stötta och finnas där när jag behöver dem. Den vetskapen gör det lättare att leva med att vi bor så långt ifrån varandra.

Publicerat den 18/11-2010 4:30 av i Från gamla bloggen
2 Kommentarer »

Min stora rädsla

Enligt vår vanliga morgonrutin lämnar jag och Isaiah huset ungefär samtidigt, och ska till ungefär samma ställe, så jag släpper av honom på väg till jobbet. Idag åkte han dock hemifrån före mig, i min lilla blå Miata. Det hör till saken att knallblåa Miator inte är helt vanliga – jag har sett en, eller kanske två, utöver min egen. Som varje morgon tog jag motorvägen till jobbet, och i höjd med avfarten där jag vanligtvis släpper av Isaiah såg jag plötsligt en knallblå Miata med påslagna varningsblinkers i väggrenen. Den såg ut att ha varit i en olycka, och skymdes halvt av en bärgningsbil. Förstår ni att mitt hjärta slog ungefär 10 extra slag? Jag svängde av motorvägen vid nästa avfart och ringde min man med hjärtat i halsgropen, och hörde knappt nånting eftersom halsgropen lät du-dunk-du-dunk-du-dunk. Han svarade. Och meddelade att han var på Starbucks. Det var någon annans blåa Miata som var kraschad. Men fy FAN vad skraj jag blev. Var helt darrhänt när jag klev in på jobbet några minuter senare. Och det var ju inte första gången heller.

Publicerat den 17/11-2010 23:34 av i Från gamla bloggen
3 Kommentarer »

Day 02 – Your first love

Det här är svårt för mig att skriva något om eftersom jag alltid verkligen gillat att vara singel och därför haft extremt få pojkvänner. Jag vill säga att Isaiah är min första kärlek, vilket nog också är sant, men honom har ni redan hört en massa om. Så, jag tar och tolkar “first love” som “första pojkvän” istället, även om det inte nödvändigtvis var kärlek. 

Jag träffade Chabo på en fest när jag var 14. Han var ett par år äldre och bodde i Eskilstuna. Jag minns inte vad han hette på riktigt. Rikard kanske? Chabo hade tuppkam och var snäll. Vi träffades kanske två gånger under vårt tre veckor långa förhållande. Sen gjorde jag slut över Lunarstorm. Och så var det med det.

Publicerat den 17/11-2010 14:11 av i Från gamla bloggen
3 Kommentarer »

Day 01 – Introduce yourself

Okej, jag gör som alla de coola kidsen och hakar på den här bloggutmaningen. Jag försöker köra en-om-dan, men med mitt schema just nu vet man aldrig hur det går. Ni får ha överseende helt enkelt. 

När jag var i 13-årsåldern blev jag punkare. Jag hade ganska länge gått runt med den där känslan av att inte passa in, och när jag väl tog mod till mig och klippte av mitt midjelånga ljusbruna hår och färgade det lila och rakade tuppkam var det den största befrielsen någonsin. Det gjorde liksom inte så mycket att alla kickers i Hässelbygårdsskolan där jag gick i högstadiet kallade mig hora i korridorerna. Jag köpte nitar på Punkt Shop för veckopengen och klippte sönder mina jeans och piercade läppen med en säkerhetsnål och tog tunnelbanan in till Plattan och Lava varje dag efter skolan, för det var där punkarna hängde. 

Och punkarna blev som min andra familj. Vi var alla väldigt unga, och klädde oss helt galet och satt på marken även om det fanns bänkar, och målade anarkist-a:n på våra kläder och sjöng högt i tunnelbanan. Och vi älskade att vara hatade. Som en spark i röven på hela jävla etablissemanget, ni vet. Sen kom politik in i bilden, och jag blev först vegetarian och senare vegan. Jag spelade i band, och var aktiv i ett feministiskt nätverk som satte upp punkspelningar där tjejer fick stå på scen, och gick i syndikalisternas tåg på första maj.

Att jag berättar detta är för att ingenting har format mig och mina åsikter på det sätt som punkscenen har. Några av de människor jag träffade på Plattan i 13-årsåldern betraktar jag fortfarande som mina bästa vänner, så här 10 år senare. Jag har tonat ner både klädstil och attityd ganska avsevärt sen dess, och bytt ut alla piercingar mot tatueringar, och till och med flyttat till det stora kapitalistlandet i väst. Men nånstans inom mig har jag nog fortfarande en 15-årig anarkafeminist med nitväst och alldeles för mycket eyeliner, som bara vill dricka folköl och åka kundvagn ner för branta trappor och kasta ägg på porrbilarna vid Kungsträdgården. Livet var så mycket enklare när det var vi mot dom.

Publicerat den 16/11-2010 23:10 av i Från gamla bloggen
9 Kommentarer »

Dia De Los Muertos

Det här gjorde jag i helgen:

Vad gjorde ni?

Publicerat den 16/11-2010 12:14 av i Bra saker
7 Kommentarer »

Omvänd åldersnoja

Det finns en vändpunkt i livet, som jag tror för de flesta infaller någonstans i 25-30-årsåldern. Det har att göra med huruvida man tar det som en komplimang eller ej när någon säger att man ser yngre ut än man i själva verket är. Jag är nyligen fyllda 24. Om någon säger att jag ser yngre ut menar de oftast att jag ser ut som 17-18, vilket jag INTE tar som en komplimang (den här händelsen var ett extremfall). Många av mina äldre vänner fnissar förtjust över att bli leggade på krogen och möjligen kunna passera som yngre än 21. Men jag gillar det inte. Jag är ju trots allt en gift kvinna som är delägare i ett företag, har universitetsexamen, bor i villa, äger två bilar och har försörjt mig själv i ganska många år nu. Och jag vill bli behandlad som en sådan, och inte som nån snorig tonåring. Eh, jamen ni fattar.

Igår var jag i stallet, där jag är betydligt äldre än genomsnittet, som ligger nånstans mellan 7 och 14 år. Stod och putsade träns i sadelboden när en av de få äldre tjejerna, i 35-årsåldern, inledde en konversation med mig med följande öppningsreplik:
- So, are you in high school?

Först blev jag bara paff. Kanske var det ett ärligt misstag som kan förklaras av att jag var osminkad och hade ridhjälm på mig – men seriöst. Jag har alldeles för mycket tatueringar för att bli tagen för en high school-elev. Jag förklarade i alla fall att nej, jag går inte i high school, jag har gått ut college och jag har ett jobb och en äkta make. Hon retirerade snabbt och slätade över med att i hennes ålder skulle samma misstag ha mottagits som en komplimang. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag som 35-åring skulle bli glad om någon trodde att jag gick i high school. Möjligen att “du ser ut som 25″ skulle kännas smickrande – men nånstans får man ju dra gränsen. Eller? Har jag fel?

Publicerat den 15/11-2010 17:08 av i Vardagsanekdoter
7 Kommentarer »

Lisbeth & jag

När jag läste Stieg Larssons Millennium-triologi jobbade jag på Akademibokhandeln och hade ganska nyligen avslutat en kandidatutbildning i Litteraturvetenskap. Jag var (och är!) ganska mycket av en litteratursnobb, och läste böckerna mest för att ta reda på what the fuss was all about. Och jag kan inte påstå att jag var direkt imponerad – de var ungefär precis vad jag hade förväntat mig. (Här är ett gammalt inlägg från den tiden om precis hur ointresserad jag är av Stieg Larsson.) Jag minns också att jag tänkte att böckernas handling – som faktiskt är ganska utstuderad – skulle göra sig bättre på film. 
Jag såg “Män som hatar kvinnor” när den gavs ut på DVD i USA (med den otroligt fåniga titlen “The Girl with the Dragon Tattoo”), och minns den som helt okej. Häromdagen hyrde jag även uppföljaren “Flickan som lekte med elden”, som hade letat sig in på tredje plats på videotoppen. Det är extremt ovanligt med icke-engelskspråkiga titlar på topplistan här, och en svensk film som nummer tre är närmast att betrakta som ett mirakel. Så jag var ju tvungen. Men det som slår mig när jag ser Lisbeth Salander knalla runt på gatorna i sitt nithalsband (!) är inte huruvuda filmen är spännande eller välgjord eller realistisk eller ens underhållande – utan allt jag ser är en Stockholmsskildring. 
Det är en märklig känsla att befinna sig ett stenkast från Hollywood och se staden man växt upp i vara skådeplatsen för en internationellt uppmärksammad actiontriologi. Att karaktärerna dessutom pratar svenska är ännu mer förvirrande. Jag pratar liksom aldrig svenska längre. Jag har inte varit i Sverige på över två år, och de svenska vänner jag har på den här sidan Atlanten träffar jag alldeles för sällan. Jag börjar få en känsla av att min engelska numera är bättre än min svenska – men det är svårt att bevisa eftersom jag så gott som aldrig har anledning att använda svenskan i tal.

Men i vilket fall som helst fick filmen mig att sakna Stockholm en smula. Inte det kalla, mörka, slaskiga november-Stockholm som jag anar att jag skulle få uppleva om jag åkte hem imorgon – utan Stockholm under de få veckor om året man kan hänga i parker och promenera på Söder och bada på Långholmen och vara ute hela natten eftersom det är alldeles ljummet och aldrig blir riktigt mörkt. Det saknar jag nu, tack vare Lisbeth Salander. 

(Bonus: Andrea uppmärksammar subkulturförvirringen i första filmen.)

Publicerat den 13/11-2010 18:30 av i Sverige
2 Kommentarer »

Om baksidan med frivillig barnlöshet

Alltså, det här med barn. Ett nästan osannolikt högt antal av mina vänner och bekanta har blivit föräldrar under de senaste kanske två åren, och ytterligare några är gravida as we speak. Jag gillar inte barn, men jag kan respektera att andra gör det. Det enda jag förväntar mig i gengäld är samma respekt. Men av någon anledning verkar beslutet att inte vilja ha barn provocera i mycket högre utsträckning än motsatsen, trots att jag som barnlös ofta får stå ut med en massa skit (bokstavligt och bildligt) från småbarn och deras föräldrar. Och jag har vant mig vid ohyfsade kommentarer i stil med “Ja ja, du är ung – du hinner ändra dig” – vilket jag är helt övertygad om att folk som vill ha barn slipper.  
Jag är trött på att konstant behöva samexistera med andras högljudda ungar, bara för att det förväntas av mig. Så på senare tiden har jag bestämt mig för att helt enkelt säga ifrån, för min egen skull. Till exempel har jag gjort det till en vana att be om att få byta bord om vi blir placerade bredvid en barnfamilj på en restaurang. Och mottagandet har hittills varit förvånansvärt accepterande – senast idag mumlade kyparen ett “I don’t blame you” när vi bad om att få bli förflyttade från bordet närmast ett stort barnkalas på Old Spagetti Factory. Det kan tyckas obetydligt. Men för mig är små detaljer som dessa avgörande för mitt fortsatta välbefinnande i ett samhälle styrt av latteföräldrar.

Publicerat den 13/11-2010 0:04 av i Uncategorized
5 Kommentarer »

Plus minus noll

Förra veckan fick jag ett stort paket levererat till mig på jobbet från en kund. Det innehöll en korg full av vaniljdoftande badattiraljer och ett kort med hälsningen “We love you – thanks for always making us feel like number 1″.

Idag ringde en annan kund och var pissförbannad och skrek och svor och vägrade lyssna på logiskt resonerande. Det slutade med att hon inte längre är vår kund.

Man kan väl säga att det går jämnt ut.

Publicerat den 9/11-2010 22:08 av i Bra saker
3 Kommentarer »

Up in smoke…

Som ni kanske vet var det häromdagen Election Day i USA. Här i Kalifornien var Proposition 19 en av de mest omtalade frågorna på tapeten – det vill säga folkomröstning om legalisering av marijuana. Gräs är stort här, kanske större än någon annanstans i världen. Alla jag har pratat med om Prop 19 (och i min eklektiska bekantskapskrets finns det både demokrater och republikaner, kristna, satanister, potheads, straight edgare, marinsoldater, träskpunkare och okategoriserbara) har varit för en legalisering. Alla, utan undantag. Vare sig de röker på eller inte. Jag tillhör den senare kategorin – icke-användare för legalisering. Som jag ser det finns det bara fördelar: avkriminalisering av typ halva Kaliforniens befolkning och omfördelning av polisresurser, välbehövlig ökning i statlig inkomst från taxering av marijuana-försäljningen, vissa käppar i hjulet för mexikanska drogkarteller och så vidare. Jag tror dessutom inte på Prop 19-motståndarnas svartmålning av weed som en gateway drug till heroin – det är i så fall snarare det faktum att det är olagligt som leder lättpåverkade dumskallar in på fel bana.

Men i alla fall. Nu gick Prop 19 inte igenom (på sifforna 54% emot och 46% för). Och jag kan inte låta bli att tänka att hade det varit folkomröstning om legalisering av vilken annan olaglig substans eller aktivitet som helst så hade förespråkarna gjort allt i sin makt för att få det att gå igenom. Det stora problemet med stoners är ju dock det här med mañana-mentaliteten. Vem vill gå och rösta när man kan sitta hemma och röka en till joint?   

Publicerat den 6/11-2010 12:51 av i Amerika
5 Kommentarer »

Anledningen till varför jag bor i Kalifornien

Alltså, det är november. NOVEMBER.

Publicerat den 4/11-2010 11:32 av i sommar
3 Kommentarer »

Det går bra nu

Det har hänt en del sen jag skrev sist, vilket möjligen är ett tecken på att jag borde uppdatera oftare. Jag har hunnit bli ett år äldre; vi har äntligen, efter två veckor (!) utan kyl och frys, fått ett nytt kylskåp; jag har flyttat till ett nytt fint kontor med nya människor och fin utsikt; Halloween har kommit och gått; och jag och Isaiah har firat 6 månader som gifta. 
Men det bästa av allt är ändå detta: jag har blivit befordrad och erbjuden delägarskap i webbdesignbyrån jag har jobbat för i ganska exakt ett år. Det sägs ju att slit lönar sig, och det är så himla fint att få konkret bevis (och dricka champagne!) på det. Och efter årets sämsta vecka känns det verkligen som att jag förtjänar det. 2010 har härmed officiellt återerövrat titeln som bästa året nånsin.

Publicerat den 2/11-2010 21:51 av i Bra saker
5 Kommentarer »