Ibland när folk frågar mig varför jag är vegetarian vet jag inte riktigt vad jag ska svara. “Av gammal vana” säger jag oftast, för även om jag för det mesta tycker bättre om djur än människor är jag på intet sätt en passionerad djurrättsaktivist längre, eller ens speciellt engagerad i ämnet.

Idag åt vi middag på gourmethamburgerstället Fuddruckers i San Diego – jag åt en vegoburgare och Isaiah en älgburgare – och jag kom att tänka på mitt mest traumatiska barndomsminne alla kategorier. Det var ute på min familjs dåvarande landställe och jag var kanske 9 eller 10 år. Jag gick ner i källaren för att hämta något ut skafferiet och möttes precis innanför dörren av ett dött rådjur hängande från taket, skinnflått. Min styvfar är jägare, och det var säkert ingen ovanlighet med döda viltdjur i källaren, men det är mig än idag helt obegripligt hur ingen varnade mig för att gå ner i källaren och synen av det flådda rådjuret. Det är fortfarande, utan tvekan, det mest makabra jag någonsin sett i verkliga livet, och det är säkerligen en av de underliggande anledningarna till att jag blev vegetarian som 12-åring.

Isaiah lyckades dock toppa min skräckhistoria med en om möjlig ännu mer traumatiserande berättelse från sin egen barndom. Som 6-åring hade han en kalkon som husdjur, och när Thanksgiving närmade sig tyckte familjen att det var dags att slakta och göra middag av kalkonen, så de högg huvudet av den. Problemet var bara att de inte riktigt lyckades, och den stackars kalkonen sprang omkring i trädgården med det halvt avhuggna huvudet släpande i marken tills de äntligen lyckades få död på den. När Isaiah berättade detta för mig började jag grina, som ett litet barn, fast vi satt på en restaurang mitt ute bland folk.

Det är så mycket med djurplågeri, vare sig det är satt i system av köttfabriker eller bara ett resultat av lata djurägare, som gör mig så otroligt illa berörd. Jag kan se människor torteras och mördas på TV dagarna i ända utan att bry mig, men så fort det är djur inblandade vill jag bara lägga mig på golvet och gråta. Jag antar att det är svar nog på frågan om varför jag har varit vegetarian i snart halva mitt liv.