Archive for April, 2011

Bröllopshysteri

Det är mycket bröllopsrelaterat den här helgen. Först gårdagens brittiska prinsbröllop, sen var jag idag på bridal shower för min väl Michele som gifter sig om tre veckor, och imorgon firar jag och Isaiah ett år som äkta makar.

Dagens lunchparty var min första bridal shower, och det var verkligen sådär helylleamerikanskt som det är på film. Precis allt gick i ett rosa/svart-prickigt tema – från inbjudningskort och bordsdekorationer, till cupcakes, blomsterarrangemang och till och med handukarna i badrummen. Själva tillställningen ägde rum i en stor villa utanför Los Angeles, och jag åkte upp tillsammans med fyra av mina favoritvänner – the bride to be inkluderad. Vi åt god mat och drack champagne och lekte fåniga lekar, och såg på medan Michele öppnade hundra paket med sexiga underkläder, och sen fick vi total bridal shower overload och åkte hem till San Diego igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket rosa bröllopshysteri en normal människa klarar av på en och samma eftermiddag.

Tjejfest, med blivande bruden i rött hår

Bröllopsdagen imorgon har vi i sista sekund bestämt oss för att fira med att åka bergochdalbanor på Six Flags Magic Mountain hela dagen. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira. Bergochdalbanor är det bästa jag vet.

Kvällstankar och det ofattbara

Det här är ingenting man pratar högt om. Men enligt min chef som är gift med en marinsoldat så ligger marinkåren i Kalifornien sen ett tag tillbaka i hårdträning inför kommande naturkatastrofer. Det är liksom inte så mycket OM katastrofen kommer, som NÄR. Mycket är väl i vanlig ordning konspirationsteorier och paranoia, men allt tal om supervulkaner på bristningsgränsen i Yellowstone och tsunamis längs västkusten har mot min vilja börjat göra mig lite nervös. Jordbävningar är dessutom inte direkt ovanliga här, även om det var ett tag sen jag kände en sist. Är det någonting jag har respekt för så är det naturen, och den senaste tidens extrema katastrofer i Japan, Nya Zeeland och Sydamerika vittnar om att ingen går riktigt säker.

Och så de extrema ovädren som i skrivande stund pågår i södra USA. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, det är liksom lite för close to home för att inte krypa in under skinnet.

Ibland åker vi ner till havet och tittar på lyxvillorna med strandtomt. En gång i tiden drömde jag om ett eget beach house, men nu tänker jag ofrivilligt att när tsunamin kommer så är de som bor på stranden de första att utplånas. Det är förstås en ganska deprimerande tanke. Men det känns i alla fall lite bättre av att tänka på att vi bor högst uppe på en kulle, en knapp mil från havet. Det är både storslaget och djupt skrämmande att tänka på hur liten människan är på jorden, hur försvarslösa vi egentligen är. 

Nu ska jag försöka sova. Det lär ju gå bra.

Fina tider

Jag vet att jag har lovat att berätta mer om det där bandet jag spelar i nu, men eftersom folk är så himla flaky har vi på sista tiden varit tvungna att göra lite omorganiseringar i bandstrukturen. Så medan vi letar ett par nya bandmedlemmar kan jag bjussa på en nostalgivideo med mitt gamla Stockholmsband, The Crack Babies. Vi var helt små när den här videon spelades in, och jag hade knappt några synliga tatueringar än. Men fina tider var det.

Ett år är visst bomullsbröllop, men att ge bort bomull känns ju lite sådär


Alltså, det är ju tur att Facebook har koll. Hur skulle jag annars komma ihåg att vi på söndag har varit gifta i ett helt år?

Eftersom det är vårt första jubileum vill jag ge min fina man en gåva som betyder något. Problemet är bara att jag liksom har använt upp alla bra presentidéer redan – luftballongsresan på alla hjärtans dag känns till exempel svårslagen. Och jag är dessutom ute lite i sista sekunden, som vanligt. Så nu gör jag som Linnéa och vädjar om er hjälp. Vad köper man egentligen till sin man i ettårig bröllopspresent? 

Tekniskt skeptisk

Vet ni att min officiella yrkestitel är “VP of Technology”? Jag är alltså chef över företagets tekniska avdelning (som visserligen för närvarande bara består av två personer, men ändå) och bör därför vara den som först kastar mig över nya tekniska trender och innovationer. Men nu ska jag erkänna något som möjligen är lite pinsamt.

Jag är något av en teknisk bakåtsträvare. Eller, bakåtsträvare är nog fel ord. Låt oss säga att jag är tekniskt skeptisk. Därmed inte sagt att jag är tekniskt efterbliven – jag kan utan svårigheter koppla in en bilstereo, felsöka och fixa en krånglande dator, eller sitta i timmar och skriva XHTML-kod som validerar utan fel.  

Men, som sagt, skeptisk. Som tonåring vägrade jag att köpa mp3-spelare när de blev populära – istället satt jag i timmar och spelade in blandband från vinylskivor, som jag sedan lyssnade på i min Walkman. Det kändes mer genuint. Jag äger fortfarande inte en enda DVD-film (förutom sju säsonger av Gilmore Girls), men har däremot en hel hög med VHS-filmer. Min laptop är en 5 år gammal PC. Och så vidare.

Sofia skrev för ett tag sen ett inlägg om att skaffa iPhone, och att därmed skaffa sig behov. Och det är inte det att jag tvivlar på iPhonens förmåga att göra allt dess anhängare så entusiastisk annonserar ut – utan det är just den där behovsdelen jag är motståndare till. Jag vill inte kolla email när jag är ledig. Jag vill inte blogga från en pytteliten skärm och utan ett tangentbord. Jag vill inte ha en app som säger åt mig att jag behöver gå ner i vikt. Jag vill inte “checka in” på Facebook så fort jag är någonstans som inte är hemma. Om jag åker vilse vill jag kunna veckla ut en karta och lista ut var jag befinner mig utan satelliter och GPS. Jag vill ta bilder med en riktig kamera med objektiv och utan fåniga retroeffekter. Om jag är på fest vill jag inte sitta i ett hörn och spela Angry Birds på telefonen hela kvällen och sedan skylla på att jag är “beroende”.

Jag har en fullt fungerande laptop, och jag sitter dessutom framför datorn hela dagen på jobbet. Jag har en mobiltelefon. Jag har en kamera. Jag har en iPod. Vad i helvete ska jag med en iPhone till?

Och så Vegas-bilderna

Mitt lilla ögonmissöde borträknat hade vi en strålande minisemester i Las Vegas, och som bevis på detta tänkte jag lägga upp några av alla bilder som togs under helgen. Detta blir det sista Vegas-inlägget, jag lovar. (I alla fall för den här gången – om en månad åker jag dit igen.) 


Vi bodde på 25:e våningen på MGM Grand, med finfin utsikt över the Strip.



På lördagens bilshow hittade vi San Diego-folk.



Våra karlar var med som personliga väskbärare.



Utan mitt rosa paraply (och ölen) hade jag förmodligen dött av värmeslag.



På Fremont St åkte vi linbana genom en galleria.



Det efterlängtade poolhänget. Bäst på hela helgen.

Måste gnälla av mig lite

Väldigt ofta när jag har något kul inplanerat så bestämmer sig min kropp för att sluta vara samarbetsvillig och sätta sig på sniskan på ett eller annat sätt, och Vegas var förstås inget undantag. Förutom solbrännan från helvetet, ett konstigt utslag på låret och en annalkande förkylning så upptäckte jag i lördags att det kändes som om jag hade något i ögat. Vanligtvis innebär den känslan bara en ögonfrans eller något annat som är lätt att lokalisera och plocka bort, men inte den här gången. Framåt kvällen hade det blivit så illa att jag knappt kunde sova, ögat var helt svullet och vattnigt och irriterat, och på söndagen kunde jag varken ha linser eller smink och låg och hulkade på hotellrummet av smärta och frustration.

Jag ringde hotelläkaren som föreslog akuten, men eftersom ett akutbesök är en hiskeligt dyr historia i det här landet så lät jag bli. Frågade hypokondrikervänner som alla hade olika lösningar och diagnoser – allt från pinkeye till ögonlocksinflammation och kontaktlinsallergi. Eftersom vi var på semester bestämde jag mig dock för att ignorera problemet så länge jag kunde.

Vi kom hem från Vegas runt klockan 3 på måndagmorgonen, och 4 timmar senare vaknade jag av att ögat var helt igentorkat och svullet. Jag åkte således till lokala ögonläkaren som hade en ledig tid direkt. Han kunde ganska snabbt konstatera att anledningen till att det hade känts som om jag hade något i ögat var – att jag hade något i ögat. En litet objekt av något slag (ögonläkaren definierade det rätt och slätt som “a foreign body”) satt fast på insidan av ögonlocket, precis ovanför fransraden, och hade dessutom orsakat ett brustet blodkärl.

Läkaren plockade ur objektet och gav mig en liten flaska ögondroppar. Inget smink och inga linser på några dagar, vilket är ganska jobbigt eftersom mina glasögon är kanske 7 år gamla och inte direkt anpassade efter min nuvarande syn. Men jämfört med att behöva gå runt med pinkeye slapp jag nog lindrigt undan.

Men så var det det där med notan. 96 dollar kostade det lilla ingreppet – nästan jämförbart med förra årets rutinundersökning på 270 dollar. Ibland är USA ett sånt jäkla u-land.

En snabb Vegas-uppdatering


Jag vann 20 dollar! Nu är jag lite deprimerad över att vi åker hem redan imorgon. Den här helgen har gått så himla fort. Men först blir det poolhäng hela söndagen.

Varför jag inte bör skaffa barn

Vi åker till Vegas om några timmar, och det slog mig just att HERREGUD, VEM SKA MATA KATTERNA!? Efter att ha övervägt våra vänner B och J som kattvakter eftersom de bor nära och också har katt, och sen insett att det är dem vi åker till Vegas med, fick jag lite snabb panik. Sen kom jag på att min ena kollega bor precis mitt över gatan från oss och är en sån som älskar både djur och att hjälpa vänner i nöd. Så nu har vi kattvakt. Men det som verkligen oroar mig är att jag inte ens hade ägnat katterna en tanke förrän nu. 

Jag känner ganska ofta att det är tur att jag inte har barn. 

…eller så kan de ju äta varandra.

Poolpeppen

Jag har på något vänster helt lyckats förtränga att vi ska till Las Vegas om två dagar, på rockabillyspektaklet Viva Las Vegas. Trots att jag har velat åka på Viva i flera år har jag just nu stora problem med att hitta peppen. Det ska såklart bli grymt att åka till Vegas med min man och ett helt gäng av våra vänner. Men jag är helt klart mer lockad av 30-gradersvärmen och det överdimensionerade tropiska poolområdet på MGM Grand där vi ska bo, än av att behöva festivalträngas med den subkulturella klubben för inbördes beundran som är Kaliforniens rockabillyscen. 

Vi funderar just nu helt seriöst på att sälja våra Viva-biljetter (för ett hutlöst pris, eftersom det är slutsålt) och bara ligga vid poolen med en drink i handen hela helgen istället. Överdimensionerat tropiskt poolområde – JA TACK. (Nu känner jag ett visst behov av att springa iväg och impulsköpa en ny bikini innan vi åker. Hoppas det går över.)


Den materiella lyckan

All heder åt A.M.O:s klädutmaning, det är ett vettigt och föredömligt initiativ och jag önskar att jag kunde haka på. Men när jag hittar såna här fina saker, och dessutom till halva priset, blir jag så karaktärssvag att jag liksom inte ens bryr mig om att kämpa emot. Eller ha dåligt samvete. Eller komma ihåg att det här inte är en modeblogg.

Mina drömmars klackar! Paris Hilton, köpta på Burlington Coat Factory.

Finaste bågarna! Betsey Johnson, köpta på Nordstrom Rack.

Min första tatuering

På allmän begäran tänkte jag visa några av mina favorittatueringar. Vi börjar med min allra första tatuering, som också råkar vara den i särklass största och finaste jag har. Den innehåller rosa kängurus, en guldpuma och en silverfalk, en elak greve, ett träd fullt av klockor, en dödskallegrotta, och så himla mycket annat. Jag kan fortfarande hitta nya detaljer i motivet som jag aldrig sett tidigare.


Motivet kommer från Det blåser på månen av Erik Linklater, som var min absoluta favoritbok när jag var liten. Själva konstverket är gjort av Thomas som då höll till på Swahili Bobs i Stockholm, men numera äger Hjärtat av Guld i Malmö. Han är helt övermänskligt begåvad och ett färggeni. (Fast säg inte att jag har sagt det, för då blir han mallig.)

Vi tävlade med denna på Stockholm Ink Bash 2008, och en bild därifrån lyckades på något vänster leta sig in i en tysk tatueringstidning som min bästis hittade någonstans långt senare. “En tatuering lika söt som sin bärare” står det på tyska i bildtexten. Det tycker jag är fantastiskt roligt.


Länkkärlek deluxe

Helgrymma Mirijam Geyerhofer har fullkomligt överöst mig med länkkärlek den senaste veckan – titta bara vad hon skriver nu!


Jag rodnar ända ut i fingerspetsarna, och passar på att skicka vidare the löööv till fem bloggar jag gillar.

Karin Widéns blogg tillhör kategorin smarta, roliga tjejer med självdistans, och sånt gillar jag. Dessutom är hon skitsnygg.

Apple, Dear?-Sofia och jag var en gång kollegor i världens bästa bokhandel. Nu bor hon på landet med man och bebis, och skriver fint och personligt om livet och litteraturen, och om ett spirande syberoende.

Burgschki är på semester och uppdaterar inte så ofta just nu. Men i vanliga fall tittar jag in hos henne för intelligenta politiska analyser och vardagsreflektioner, och för att imponeras av hennes karriärambitioner på en ambassad i Berlin.

Looking for Sara är en blogg jag har upptäckt ganska nyligen, och till och från suttit och sträckläst. Älskar kontrasterna mellan det sköra och ärliga, det intellektuella och det vardagliga.

Sen måste jag faktiskt skicka tillbaka lite länkkärlek till Mirijam också, eftersom hennes blogg tillhör mina favoriter. Kanske för att vi båda är tatuerade, åker snowboard, hoppar fallskärm (även om jag är betydligt mindre erfaren på den fronten) och har journalistutbildning. Vad är oddsen liksom? 

Varför jag flyttade till USA och hur det gick till

Så länge jag kan minnas har jag velat bo i Kalifornien, även innan jag ens hade varit här. Att bo kvar i kalla, mörka Sverige hela livet var aldrig ett alternativ för mig, och gillar man kulturen kring punkrock, gamla bilar och tatueringar finns det nog inget bättre ställe i hela världen att vara på än södra Kalifornien. Men när jag seriöst började fundera på en flytt var det så mycket annat som kom i vägen; jag hade förstahandskontrakt, sambo och jobb, var mitt i en universitetsutbildning och spelade i ett band som det gick hyfsat bra för.

Ett par år senare var jag singel och bodde i en studentlägenhet, medan jag skrev på min kandidatuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap. Jag jobbade deltid i en bokhandel, vilket visserligen var ett trevligt extrajobb, men inget jag ville syssla med på heltid. Så när jag var klar med uppsatsen, och därmed hela utbildningen, skulle jag alltså stå där utan både lägenhet, pojkvän och inkomst – alltså ingenting som direkt höll mig kvar i Stockholm. 

Så en dag vaknade jag upp med den där känslan, att det är nu eller aldrig – om jag inte flyttar till Kalifornien nu så blir det aldrig av. Jag insåg ganska snabbt att det absolut enklaste sättet att ta sig dit var på studentvisum, så ett tag satt jag och kollade upp skolor, utbildningar och ansökningsprocesser på nätet dagarna i ända. 

Ganska snart hittade jag CIS, som visade sig vara en ovärderlig källa av information och hjälpsamhet, och något jag verkligen rekommenderar för den som funderar på att plugga i USA. De bidrog med ansökningsblanketter och tips, och innan jag visste ordet av hade jag både sökt och blivit antagen till University of California i San Diego. 

Just UC-universiteten kräver i regel att man har en viss akademisk erfarenhet redan, eftersom det är studier på ganska hög nivå. Vill man komma över och plugga utan en universitetsexamen i bagaget finns det alternativ som San Diego State University i San Diego och Santa Monica College i Los Angeles. Och satsar man på att läsa till sig en hel Bachelor Degree i USA brukar man efter två år på community college kunna byta upp sig och läsa de sista två åren på universitet.   

Så fort jag blev antagen sa jag upp lägenheten och flyttade hem till mamma för att slippa betala hyra de sista månaderna i Sverige, och därmed kunna spara pengar. CSN:s merkostnadslån för utlandsstudier täcker kursavgifter och hyra, men utan sparpengar är det svårt att klara sig, speciellt om man ibland vill kunna göra något annat än att sitta hemma och plugga.

Jag och Emmy landade i San Diego den 1 september 2008, med varsin resväska och ett hotellrum bokat för de kommande 5 dagarna. Vi hade alltså 5 dagar på oss att hitta en lägenhet. Bostadssituationen i Kalifornien går tack och lov inte att jämföra med den i Stockholm. Här finns det gott om lediga lägenheter, hus och rum att hyra – förutsatt att man kan betala en månadshyra i deposition. Många hyresvärdar kräver referenser och en credit check innan man flyttar in, vilket gör det ganska svårt för nyanlända utlänningar – men med lite tur hittar man någon som går på känsla istället. Vår första hyresvärd hette Doris, och var en bestämd dam som absolut inte hade något emot att hyra ut en lägenhet till två svenska studenter. 

Jag kände så fort jag kom hit att jag inte ville åka tillbaka till Sverige igen, alls. San Diego blev “hemma” säkert redan under den första veckan. Men även för den som bara funderar på att komma hit och plugga i ett år eller ett par terminer kan jag varmt rekommendera upplevelsen. 

Fem tips för den som funderar på att flytta till Kalifornien för att plugga:

1. Öva upp din engelska. Det är svårt att klara sig på enbart skolengelska – knepet är att lära sig hur folk faktiskt pratar. Ett bra tips om man vill smälta in och inte behöva berätta sitt livs historia varje gång någon hör att man inte är amerikan.

2. Spara pengar. Precis allting kostar pengar i USA. Även om typ mat och kläder generellt sett är billigare här än i Sverige så dyker det alltid upp oväntade kostnader i samband med allt annat. Att ha en buffert skadar därför aldrig.

3. Kolla upp var du vill bo. Många som kommer hit för att plugga väljer att åka till Los Angeles, för att det är den största och mest mytomspunna staden. Men nackdelarna med att bo i LA är att det är dyrt, alltid sjukt mycket trafik, och ofta långa avstånd mellan skola och boende. Fördelen är dock att det nog är en av få städer i Kalifornien där man kan ta sig runt utan bil, eftersom det finns tunnelbana. Så mitt tips är att kolla upp var det passar dig att bo och plugga, utifrån dina egna förutsättningar. 

4. Craigslist. Helt ovärderligt – här hittar du lägenhet, extrajobb, möbler, bil, cykel, husdjur, eller precis vad som helst som du kan tänkas vara i behov av. Kolla gratis-sektionen för prylar folk skänker bort.

5. Var beredd på bakslag. Amerikaner är i regel väldigt trevliga och lätta att småprata med, men att skaffa riktiga vänner är svårare än man skulle kunna tro – så var beredd på att känna dig lite ensam ibland i början. Dessutom är studietakten på amerikanska universitet enligt min erfarenhet betydligt hårdare än på svenska – en amerikansk kurs i humaniora är ungefär som en svensk heltidskurs – men i USA läser man tre eller fyra av dessa kurser samtidigt. Sammanfattningsvis är Kalifornien ofta helt fantastiskt – men som svensk får man vänja sig vid lite sämre standard på nästan allting. USA är på många sätt ett u-land med i-landskomplex.

Har du orkat läsa så här långt kanske lite fortsatt läsning kan intressera? Här har jag skrivit om hur jag bar mig åt för att få stanna och jobba efter studietiden, och hur jag gjorde för att hitta mitt jobb.

Om det var något jag missade får ni gärna fråga.

Projekt: Uteplats

Nu börjar det. Nu har jag fått nog av den där försummade uteplatsen, och bestämt mig för att göra något åt det. Limeträdet och att det plötsligt har blivit sommar har gett mig en knuff i rätt riktning, och jag föreställer mig många frukostar och sena kvällar med ett glas vin i handen på altanen. Och grillfester! Vi har en stor lyxig grill som vi fick av min svåger och aldrig ens har brytt oss om att koppla in.

Som vår uteplats ser ut just nu skulle man kunna tro att ingen har bott i det här huset på flera år. Och det tänker jag mig alltså att det ska bli ändring på.

Ogräs och gamla soffor. Och en upp- och nedvänd plastback som bord.

Där har någon visst slängt en papperskorg…

Ödlorna är de enda som går i närheten av den här soffan.

En liten disclaimer: jag har ungefär noll tålamod, kan inte hålla liv i växter (och än mindre odla dem), och jag är expert på att entusiastiskt påbörja projekt för att sen tröttna och inte avsluta dem. Trädgårdsskötsel ligger dessutom på min topp tre-lista över det tråkigaste jag vet (näst efter att städa och baka). Men det kan knappast bli värre än det är just nu, så let’s do this! Projekt: Uteplats börjar nu. Inspiration och tips är välkomna.

Lördag

Jag har inte tid att blogga. Jag ska nämligen gå och lägga mig vid poolen. Känner att jag behöver vila upp mig lite efter en lång dag på stranden.




Det är gött att det är sommar.

Lyckan och alkoholen

Idag har varit en sån himla bra dag. Jag vaknade på oförskämt bra humör, och sen fortsatte det liksom så. Jobbet flöt på, och vid 3-tiden ringde min chef och tyckte att jag skulle gå hem tidigare, eftersom hon hade sett på Facebook att vi skulle ha fest ikväll. När jag kom ut från kontoret var det sommar ute, så jag cabbade ner och körde Coast Highway hem i solskenet och havsbrisen.

Nu är det snart dags för den där Margarita-festen. Vi har så sjukt mycket alkohol hemma. Intressant eftersom min man inte dricker över huvud taget, och jag bara dricker öl – ingen starksprit. Men så går det till när man bjuder till fest här, vi som värdpar förväntas stå för alkoholen. Jag har ingenting emot det – det är betydligt trevligare än att alla dyker upp med varsin systemetkasse med femkommatvåor. Och går vi på fest någon annanstans är det ju vi (eller ja, jag) som får dricka gratis. 

En hel fruktskål med lime har vi också. Men vårt lilla limeträd hade så få frukter att jag åkte hem till min svärmor och plockade från hennes träd istället. Tycker fortfarande att det räknas som hemmaplockat.

Nä, nu ska jag öppna en kall öl och ställa mig i duschen. Hoppas ni har en lika fin fredag som jag!

Laddat för succé.

En liten sammanfattning

Tro inte att jag ignorerar vad ni svarade på enkäten. Ni är ju världens bästa läsare, så jag vill göra mitt bästa för att ni ska vara nöjda. Några saker är ni rörande överens om att ni vill läsa om eller se mer av i bloggen. Så inom en snar framtid kommer jag på allmän begäran att försöka göra följande:

1. Skriva om varför jag flyttade till USA och hur det gick till rent praktiskt.

2. Visa några av mina tatueringar, för det har det ju varit helt galen efterfrågan på.

3. Kanske säga något om mitt band.

4. Lägga upp fler bilder.

Under tiden länkar jag till två gamla inlägg som tar upp andra saker flera av er vill veta mer om. Här kan ni läsa om hur jag gjorde for att skaffa mitt jobb, och här har jag skrivit om hur jag och Isaiah träffades.

Och sist men inte minst, lite länkkärlek till er som uppgav en bloggadress: Colombialiv, Linnea i USA, Poets Are Depressed, Duktiga Tjejen, Stinnepigen, suziluz, Vimsig, Mirijam, Writtenbyalex, Septikemi, Ichibon, Apple, Dear?, I beg to dream and differ, Alive and kicking, Anna Zentine, Fanta, Negative Nancy, Sinister Diamond, Yohanna, Diamond Dollface, Majk et Lisen.

Svenska på jobbet

En av killarna på mitt kontor håller i skrivande stund på att bygga ihop någon sorts IKEA-konstruktion. Ibland svär han till och skriker “Damn you, Kvartal!” Sen kräver han att jag ska ringa mina landsmän och be om svar.

Det påminner mig om en liten anekdot som inträffade här på jobbet för ett tag sen. Någons svärföräldrar var och hälsade på på kontoret – en liten gubbe och en liten gumma i 80-årsåldern. Han presenterade sig (på amerikanska) som Leonard och hennes namn kommer jag inte ihåg.

Efter en liten rundtur på kontoret kom gubben fram till mig. Sen sträckte han fram handen och sa, på glasklar svenska: “Hej, jag heter Lennart Pettersson. Från Stockholm.” Sen berättade han att han, precis som jag, hade flyttat till Amerika i 20-årsåldern och sen gift sig och blivit kvar.

Min första reaktion var total förvirring. Jag vet inte hur folk som pratar tre-fyra språk håller ordning i huvudet – jag tycker att det är tillräckligt förvirrande att vara tvåspråkig. I alla fall när jag hör svenska i en kontext där jag absolut inte är beredd på det. Då tar det ett tag att ställa om och få hjärnan att inse vilket språk den hör, och vilket den bör använda för att svara.

I vilket fall som helst fick det mig att reflektera över det faktum att det bor en hel massa svenskar i San Diego. Jag undrar hur många av dem jag har träffat utan att ens veta om det.

Näthatet har fått ett ansikte

Någon gång har jag tänkt att det vore roligt att ha en stor blogg med tusentals läsare i veckan – men sen kom insikten att en stor blogg oundvikligen för med sig näthatare, vilket fick mig på bättre tankar. Näthatare måste ju vara mänsklighetens totala bottenskrap, och jag blir seriöst förbannad när jag tänker på folk som sitter hemma och gömmer sig bakom en anonym användare så de kan spy elakheter över folk med mer intressanta liv än de själva.

Inte skyldig nån nåt skrev häromdagen om folk som kritiserar bloggare i allt de gör (och inte gör), och även om det inte är lika extremt som nätmobbing så är det fortfarande så jäkla ohyfsat. Och sen såg jag detta. Jag kan inte påstå att jag någonsin läst Kenzas blogg, men jag är helt på hennes sida i detta. Jag antar att det här är näthatets sanna ansikte. Ser ut ungefär precis som jag hade föreställt mig.