Jaha, då var man i Las Vegas igen då, för andra gången på två månader. Jag körde hit på fyra timmar, en resa som enligt Google Maps tar fem och en halv. Det hjälpte kanske att jag hällde i mig en 5 Hour Energy Shot på vägen, för att hålla mig vaken. Den gjorde sitt jobb lite väl bra dock – trots att jag var framme vid midnatt lyckades jag inte somna förrän närmare fyra på morgonen – och det efter att alla min rumskompisar hade trillat in lite överförfriskade vid tre-snåret.

Nu är klockan strax efter nio på morgonen, det är gassande solsken, och om några timmar börjar bowlingturneringen. Man kanske skulle ta sig en frukostöl?

För att väga upp det positiva lite kan jag berätta vad jag inte ser fram emot med Vegas-resan – nämligen själva resan. Det är ganska långt till Las Vegas, ungefär 5 timmar från San Diego, och fredag är rent trafikmässigt den värsta dagen i veckan att åka på. Jag jobbar till klockan 17, och eftersom jag inte vill fastna i den värsta fredagsrusningen lär jag inte åka förrän efter klockan 19, och alltså inte vara framme förrän runt midnatt eller så.

Jag kör dit själv i egen bil av ett par anledningar, framför allt för att jag måste åka direkt till en jobbgrej på tisdag och därför inte kan skjutsa hem några passagerare till San Diego. Dessutom åker mitt resesällskap från Los Angeles vilket vore en omväg för mig. Och egentligen har jag ingenting emot att köra bil ensam, eftersom jag kan vrida upp volymen på stereon hur högt jag vill och bara lyssna på musik jag väljer. 

Men som att köra till Vegas helt ensam mitt i natten inte vore illa nog så saknar min bil en fungerande bensinmätare. Varje gång jag tankar måste jag alltså fylla tanken och nollställa trippmätaren, och sen räkna miles till nästa tankning. Sträckan San Diego – Las Vegas består av ganska mycket öken med stundtals mycket långa avstånd mellan bensinmackarna, och jag kan inte ens föreställa mig hur mycket det skulle suga att få bensinstopp på någon av de sträckorna. Inte för att det lär hända – jag har ganska bra koll på hur många miles jag hinner med på en tank. Men ändå.

Interstate 15, någonstans mellan San Diego och Las Vegas

Minns ni den där plåtningen jag gjorde med min vän Bryan för ett tag sen? Nä, det gör knappt jag heller, så länge sen var det. Det tog sin lilla tid, men nu har jag i alla fall äntligen fått ett smakprov på resultatet. Och jag lovade ju att dela med mig, så here it goes. Det kommer möjligen lite fler bilder senare.

Latex: fiercecouture
Foto: Bryan Barnes
Hår & smink: yours truly

Ibland blir jag så sjukt peppad på något jag har inplanerat att jag knappt kan tänka på det utan att halvt krypa ur skinnet. Ganska ofta innebär den känslan att jag har alldeles för höga förväntningar och därmed kommer att bli besviken. Just nu är jag så peppad så jag kan explodera på Punk Rock Bowling i Vegas, dit jag ska i helgen. Några av höjdpunkterna:

1. Det ska bli över 30 grader varmt hela helgen (och jag är där ända fram till tisdag). Det var varmt redan när jag var i Vegas för en månad sen, så jag misstänker att vi har börjat närma oss ökenhetta på riktigt vid det här laget. Älskar ökenhetta.

2. Hela festivalen är slutsåld, vilken inte är helt oväntat när man tittar på den helt sjuka lineupen. Jag har nämnt det förut, men känner att jag måste upprepa mig: Descendents, Cock Sparrer, Leftöver Crack, Stiff Little Fingers, Dropkick Murphy’s, Street Dogs, Citizen Fish, Agnostic Front, Aggrolites, Bouncing Souls, The Dwarves, och en hel massa andra. Lillpunkaren inom mig jublar och gör volter.

3. Punkpoolparty på både lördag och söndag. Jag ser mig själv sittandes i en ljummen pool med en kall öl i handen större delen av helgen.

4. Det blir mitt tredje år i rad på Punk Rock Bowling. Det känner jag rent spontant att man nog kan fira lite extra.

Team Sweden på PRB 2009

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till något annat än att det inte GÅR att bli besviken den här gången. Såvida inte alla banden ställer in, det blir regnstorm hela helgen, och Vegas inför ett plötsligt alkoholförbud. Ni hör ju själva. Not gonna happen.

För några veckor sen blev jag och min chef, på varsitt håll, intervjuade av en journalist som skrev en artikel på temat “job satisfaction”. Sen tänkte jag inte mer på det – förrän idag, när den färdiga artikeln kom ut. Det är knappt så att jag törs länka till den för att det känns som en total skrytfest – jag framställs lite som arbetsmoralens förkämpe nummer ett, och det är inte utan att jag blir en smula generad.

Poängen är i alla fall att jag tror stenhårt på att en jobbmiljö där man trivs i högsta grad påverkar personlig lycka och tillfredsställelse. Och jag är villig att jobba hårt för min personliga lycka. Det tror jag kommer fram ganska bra i den här artikeln.

Här kan ni läsa, om ni orkar.

Varför gör jag inte detta oftare?