När jag var i 16-årsåldern mådde jag ganska dåligt. Käkade antidepressiva och var allmänt innesluten i min egen misär. Då var skrivandet min kreativa och känslomässiga utpost – jag skrev allt från skunkdagbok till noveller och romanutkast (jag läste mycket Kafka och Borges då, så allt var förstås ganska mörkt och experimentellt) och jag har aldrig haft en sån närhet till orden som då.

Nu är det tvärtom. Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig, och strävar dagligen för att uppnå och hålla fast vid lyckan. Mitt skrivande ligger därmed ganska mycket på is – det kan inte vara en slump att så mycket av den mest angelägna konsten har sprungit ur lidande. Eller, jag bloggar ju – men är smärtsamt medveten om att det inte skapas någon stor litteratur här.

Just nu har jag dock en ganska rejäl svacka i lyckosträvandet. Motarbetas av krafter bortom min kontroll och vill egentligen bara sova, sova, sova. Jag är inte van vid att ha så mycket negativ energi omkring mig, och undrar om jag kan kanalisera ut den i skrivandet igen. Kanske är det nu jag påbörjar den där romanen. Bloggen kommer nog däremot att försummas en smula tills saker och ting vänder igen. Bara så ni vet.