Min kanske mest otippade talang är att jag är grym på pingis. Det hade ni inte gissat, erkänn?  Jag ÄLSKAR pingis. När jag växte upp hade vi ett pingisbord i garaget, och jag och mina syskon roade oss ofta med att hitta på nya pinigsrelaterade sporter som vi hade planer på att skicka in till Lilla Sportspegeln och få vara med på TV med. Vi radade till exempel upp våra föräldrars tomma ölburkar på kortsidorna av pingisbordet, och försökte sen slå omkull dem från andra sidan med racket och boll. I vuxen ålder tar jag varje chans jag får att spela pingis, även om det inte sker speciellt ofta. Sist var nog åtminstone två år sen.

Igår kväll spelade ett par vänners band i Ramona, som är en pytteliten by uppe i bergen ungefär 45 minuters slingriga småvägar rakt österut från kusten i norra San Diego.  Ramona är en sån stad som alla har kört igenom på väg till mer turisttäta Julian, men som nästan ingen faktiskt har stannat i. Vi råkar dock ha två mycket goda vänner som bor i Ramona, och efter spelningen ställde de till med efterfest. Och det bästa av allt är att de har ett pingisbord i garaget.

Jag överdriver inte om jag säger att jag spelade pingis oavbrutet i fyra timmar igår kväll. Mellan elva på kvällen och tre på morgonen. Mot slutet av kvällen hade jag fått smeknamnet “Triple P”, som om jag inte minns fel (det var ganska mycket öl inblandat) stod för Ping Pong Pro. Det är kanske det bästa smeknamnet någonsin.


Nu ska jag bara komma på en ursäkt att bjuda in mig själv till vännerna i Ramona igen innan pingisabstinensen sätter igång.