Det är fint att vara hemma igen.
Archive for August, 2011
Böcker och nyktra alkoholister
Tre veckor gick fort – imorgon åker jag hem till Kalifornien igen. Enligt lagen om alltings jävlighet har jag dock åkt på en ordentlig förkylning såhär mina sista dagar, vilket hittills har medfört att jag missade Stockholm Ink Bash igår, och att jag inte fick chans att säga hej då till några personer jag verkligen ville säga hej då till. Istället har jag suttit i en solstol i mammas trädgård i Hässelby och bara läst böcker och tagit det lugnt. Det är fint det med. Häromdagen var jag och hälsade på mina gamla kollegor på Akademibokhandeln och råkade få med mig en hel hög böcker hem. Men man får ju passa på när man får personalrabatt.
På tal om litteratur så läste jag just ut A Million Little Pieces av James Frey och hela boken var som ett jäkla knytnävsslag i magen. Jag älskar Freys stilistiska ticks, och jag älskar hur hans avskalade språk liksom skär rakt in i hjärtat. Det kanske mest sympatiska med hela boken är dock det konsekventa avståndstagandet från religion, Gud och Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram. Jag känner alldeles för många som har blivit nyktra med hjälp av AA, och jag har själv läst delar av deras “bibel”. Utan att helt överlämna sig till högre makter och frånsäga sig ansvaret för sitt eget missbruk kan man inte bli nykter, enligt AA-filosofin. Och nog för att det är beundransvärt att helt sluta dricka eller knarka eller spela, men jag kan inte skaka av mig känslan av att AA bara är en socialt accepterad sekt. Och sånt gör mig mycket illa till mods.
Om en liten stund kommer min syster hit. Hon kom hem från Peru igår och vi har inte träffats på tre år. Jag förväntar mig intensiva pratattacker och kramattacker och skrattattacker. Sen kommer våra brorsor över på middag, och det blir också första gången på tre år som hela familjen är samlad.
Burlesque
För att inte tråka ut er totalt med bara inlägg om den här Sverigeresan kan ni få se en bild från en plåtning jag gjorde med Belgium Lion för några veckor sen, och som jag just fick de färdiga fotona från. Den här och kanske ett par andra bilder kommer man kunna köpa som prints i stort format på Hellbilly Fest i San Diego i september, där bland andra Wanda Jackson spelar. Om det var någon som undrade.
Lite hemlängtan och vad jag stör mig på med Sverige
På måndag åker jag hem till San Diego igen, och trots att jag har haft det helt fantastiskt i Stockholm (och London!) ska det bli skönt att komma hem. Mest saknar jag förstås min man och katterna, men även annat som jag kanske inte hade räknat med att sakna. En del svenska företeelser är så himla tröttsamma, och de blir mer uppenbara när man inte har varit här på tre år. Till exempel:
1. Vädret. Inte alltför otippat kanske, men nu är jag trött på hösten. September är min favoritmånad i södra Kalifornien, och jag saknar palmerna och den blåa himlen.
2. Systembolaget. Alltså, vad är grejen med att vuxna människor inte kan få bestämma själva vilken tid på dygnet och vilken dag i veckan de vill köpa alkohol? Och att man dessutom inte kan köpa det i samma butik där man köper mat och annan dryck? Jag har ändå jobbat på Systembolaget och alltid varit en förespråkare av det stora sortimentet och expertisen – men jag tar tillbaka allt positivt jag har sagt. Med risk för att låta en smula nyliberal så blir jag less på den här sortens förmyndarfasoner.
3. Tunnelbanan. Okej, jag vet att jag sa att jag saknade att åka tunnelbana, men det var nog mer i teorin, eftersom att åka tunnelbana i Stockholm är ungefär helvetet på jorden. I alla fall i rusningstrafik. Samt på kvällen, såvida man inte tycker att det är trevligt med fulla gubbar och tonårskillar som skriker otrevligheter efter en. Jag tror aldrig jag har åkt så mycket taxi som under de senaste två veckorna.
4. Den svenska instängdheten. Det där med att man inte småpratar med folk på gatan om man inte är psykiskt störd alternativt full. Att folk tränger, knuffar och armbågar sig fram utan att be om ursäkt. Att alla går runt med hörlurar i öronen och stirrar tomt framför sig. Att alkohol används som både socialt smörjningsmedel och som en ursäkt för alla avvikande beteenden. Att folk som jobbar i serviceyrken ofta är sjukt otrevliga. Och så vidare.
Sen finns det såklart också en massa sjukt bra saker här som jag nog kommer sakna när jag är tillbaka i USA. Till exempel god mat. Lite bättre standard på allt. Ett modernt bankväsende. Men det får kanske bli ett annat inlägg.
Man skulle haft en bandare tour 2011
Vi kom tillbaka till Stockholm igen efter tre dagar i London sent igår kväll, och såhär nästan ett dygn senare känner jag att jag äntligen börjar bli lite återställd. Det var världens bästa resa och peppen var så sjukt hög precis hela tiden. Det var dessutom sommarvärme i London, runt 25 grader eller så, så vi satt mest utomhus och drack öl i solskenet.
Jag tog drygt 300 bilder och det går ju av förklarliga skäl inte att lägga upp på bloggen. Så ni får en sammanfattning i ett gäng lite mindre bilder. Klicka för större storlek.
1. Jag, Sakke, Charlie och Patrik åkte från Skavsta tidigt på söndagmorgonen. Vi började såklart med en frukostöl på flygplatsen.
2. Pepp-bild på Stanstead. Glada efter att ha överlevt ännu en Ryanair-flight och över att det var sommar i London.
3-4. Åka tunnelbana!
Matorgie i Camden eftersom vi hade glömt bort att äta på hela dagen.
Vi satte oss i Regent’s Park tillsammans med halva Leftöver Crack och en massa andra bra människor. Parkhäng, yay!
När det blev mörkare hamnade vi i en annan park precis vid kanalen i Camden. Där var det fint. Sen gick vi till Underworld och såg H2O spela och det var hur bra som helst.
1-2. Nästa dag tog vi lite obligatoriska turistbilder i Camden.
3-4. Vi satte oss på ett ekologiskt vegancafé vid vattnet och drack svingod ale och hade djupa diskussioner.
5-6. Sen flyttade vi oss vidare till parken vid ån igen, och njöt av värmen ett litet tag till.
1-2. På kvällen spelade först The Filaments, som är ett sånt band som jag har lyssnat på i evigheter men aldrig sett live förut. Det var precis lika bra som jag hade hoppats, och jag hade bästa vip-platsen uppe på scenen där man kunde fota utan att bli mosad av moshpiten.
3-4. Efter det spelade Leftöver Crack, de körde alla sina hitlåtar och några gamla Choking Victim-låtar och efteråt hade vi alla röjt så hårt att alla kläder var genomblöta av svett.
5. Utanför spelstället hittade vi en svensk tjej som vi hängde med resten av kvällen. Och en liten japan som ville bli fotad med oss.
6. Söta punkisar med Rebook-ryggsäckar och märkliga patch-kombinationer.
——————
Och det var ungefär den resan det. Nu måste jag sätta mig och läsa igenom 230 olästa blogginlägg. Man missar en del när man är ute och far.
Regn och tatueringar
En sak jag verkligen gillar är kompistatueringar. Jag har redan ett helt gäng med olika personer. Just Ida och jag har visserligen redan två sen tidigare eftersom vi är extra bra kompisar. Men matchande tatueringar kan man aldrig få för många av, tyckte vi och gick och gjorde en ny. Daniel på Swahili Bobs ligger bakom, och det fick bli en homage till vår hemstad nu när jag ändå är här. Min fick en San Diego-solnedgång i bakgrunden, och Idas fick helt enkelt vara grå. Som Stockholm just nu. Fasen vad det regnar.
Tur att jag åker till London imorgon.
Ljushuvudena
Nu har jag varit i Stockholm i en hel vecka, och kan sammanfatta mina intryck lite för mig själv. Jag känner både att det allra mesta precis som det var för tre år sen, och att det är så himla mycket som har ändrats. Mest chockad blev jag faktiskt när jag insåg att man inte använder 50-öringar längre. Det känns helt revoutionerande jämfört med U-landet USA där man fortfarande måste handskas med pennies. Som alltså inte är värda NÅGONTING.
Idag satt vi ute i solen och åt vegetarisk buffé på Ulriksdals slottsträdgård – jag, Ida, mamma och mammas bästis. Sen åkte vi på loppis i Solna och Ida köpte en lampa. När vi släpade hem lampan från tunnelbanan träffade vi en alkis som satt på en bänk i Skärmarbrink och sa: “Här kommer två riktiga ljushuvuden!” Gamla fyllon som drar ordvitsar, det känns ju typ som det svenskaste som finns.
PS. Kolla här! Burgschki jämför mig med Brody i Distillers! *Dör av smicker* DS.
Eh jamen man kanske skulle blogga lite
Alltså, jag har så roligt här i Stockholm att jag helt glömmer bort stackars bloggen. Lite bra grejer som har hänt på sistone:
1. Vi har bokat biljetter till London. På söndag bär det av, vi blir ett helt gäng som åker för att se Leftöver Crack i Camden på måndag. Då kommer jag ha sett dem spela i Berlin, Las Vegas och London, så det får bli mitt nya projekt. Att se mitt favoritband i alla coola städer i världen. Sen fick jag just veta att The Filaments spelar förband, och det gör saken ungefär dubbelt så bra. PEPPEN!
2. Jag har köpt ett svenskt tangenbord, så jag slipper klippa och klistra in åäö:n längre.
3. Jag har varit ute så mycket att jag har glömt att ta kort på eller uppdatera om vad jag gör. Men jag och olika vänner har bland annat varit på Barcelona och ätit tapas, på Medusa och druckit öl, på Le Bar Rouge och pratat, på gamla Tuppen och ätit thaimat, på Jameson och druckit mer öl. Och så vidare. Så här såg det till exempel ut på Le Bar Rouge i Gamla Stan igår kväll, när jag hade på mig nytt linne, nya byxor och nya skor… (Eh, ja. Jag har shoppat lite också.)
Första helgen i Stockholm
Jag är ute på landet med pappa och vilar upp mig efter en helt fantastisk helg. Pappa målar, jag bloggar, och snart ska vi laga mat och öppna en flaska vin. Fast först ska min tokiga pappa gå ner och ta sig ett dopp i havet. Inte så illa för en söndag, kan jag tycka ändå.
Här kommer min första helg i Stockholm på tre år sammanfattad i ett par bilder:
På fredagen gjorde jag stan med Ida och Kim. Kim som är tatuerare ritade den här fina bilden på oss på baksidan av notan på Rolfs kök, efter att vi hade blivit bjudna på ostbricka och en massa drinkar.
Sen gick vi över gatan till Grill. På toan satt den här karln och log. Sen hann vi även med Lilla Hotellbaren på Malmen innan allt stängde och vi tog en taxi hem.
Nästa morgon åt vi bakisfrukost på Blå Lotus på Katarina Bangata. Deras veganmacka har jag drömt om i flera år, och den var till och med ännu godare än jag kom ihåg. Åååhhhh.
På eftermiddagen fick jag äntligen mitt efterlängtade parkhäng, med punkbandare och systemetkassar och hela paketet. Det var strålande sommarväder, och nästan alla mina favoritpersoner dök upp. Så himla fint.
När det blev kallt i Vitan tog vi oss till Bröderna Olssons, och när vi tänkte bege oss därifrån sprang (!) vi rakt in i Midnattsloppet, som gjorde att vi inte kunde ta oss hem eftersom alla gator runt omkring oss var avspärrade. Så vi fick helt enkelt gå tillbaka in på BO’s och beställa mat och mer öl istället.
Sist men inte minst har jag kramats en hel massa med min bästaste vän i hela världen. Det blir liksom inte bättre än så.
En fredag
Jag vet inte varför alla påstår att det har blivit höst. Det var visserligen 12 grader ute när jag landade på Arlanda igår morse, men här i Hässelby är det strålande sommarväder. Jag sitter i solen och jobbar, och mamma och hennes man är ute och påtar i trädgården, och snart ska vi laga kantarellmiddag. Idag har jag hunnit skaffa ett svenskt mobilnummer, samt varit i Vällingby Centrum (som tydligen inte heter Vällingby Centrum längre, utan Vällingby City) och köpt skor på rean. Och varit på Systembolaget och köpt ett gäng Innis & Gunn, min favoritöl som jag inte har druckit på tre år.
Och så har jag klappat hunden.
Om ett par timmar ska jag in till stan och träffa vänner som jag har saknat så jag spricker, och imorgon blir det parkhäng. Såvida det inte regnar.
Vad gör ni i helgen?
Hemma/borta
Jag är i Stockholm. Landade 7:30 imorse efter en lång och ganska sömnlös flygtur, där jag dessutom var exakt 2 sekunder från att missa anslutningsflyget på grund av mekaniska problem med det första planet. Min mamma hämtade upp mig på Arlanda och det första vi gjorde var att åka hem och äta frukost. Jag dog lite av gott, och insåg att jag nog kommer gå upp en del i vikt under den här resan. Men det får det vara värt.
Annars är den mest överväldigande känslan att allt är så litet. Små bilar, små gator, små radhus. Jag har inte ens reflekterat över det tidigare, men skillnaden är verkligen enorm mot USA där det knappt finns några vägar med mindre än två filer i varje riktning, och där nästan alla kör stora SUV:ar och truckar och minibussar, och där villorna är lika oversized som hamburgarna.
En annan ganska stark känsla är att jag är glad att min brorsas kompis har gått med på att låna ut sin lägenhet vid Odenplan till mig medan han är bortrest, eftersom båda mina föräldrar bor i Hässelby, och här har det på senaste tiden varit mer än lovligt många vansinnesdåd. En kille mördad av en galning på en fotbollsplan, två tjejer knivhuggna av en galning på ett torg, och nu senast ett upplopp i Hässelby Gård. Alltså, vafan? Jag växte upp i den här förorten, och jag kan knappt minnas några upplopp eller omotiverade mordförsök från innan jag flyttade härifrån.
Det är fint att vara hemma i alla fall. Eller borta. Jag har svårt att bestämma mig för vilken benämning som är korrekt.
Ostmackor och sånt
Sitter och peppar på min Sverigeresa och funderar på om det inte är hög tid att börja packa. Mest pepp är jag på att få äta en riktig svensk frukost det första jag gör efter att jag har landat. Har redan skickat en inköpslista till mamma. Så här såg den ut:
- Arla Ekologisk Mild Naturell Yoghurt
- ICAs Specialflingor Röda bär
- Prästost
- Skogaholmslimpa
Det knäppa är att jag egentligen inte ens gillar Skogaholmslimpa speciellt mycket. Men ändå har jag gått och varit sjukt sugen på det i säkert två år nu. Kanske för att allt bröd i Amerika smakar disksvamp, och all ost smakar tvål. Fenomenet macka finns inte ens här.
Alltså, fan vad jag ska äta ostmackor. Och yoghurt.
Garage sale
Något av det mest amerikanska jag vet är fenomenet med garage sales och yard sales. Varje lördag- och söndagmorgon fylls precis alla villaområden i suburbia med skyltar och pilar som pekar ut vilka hus som säljer sina gamla prylar just den här helgen. Det är som en geografiskt utspridd jätteloppis, och ofta koordinerar grannhus sina försäljningar med varandra för att dra mer folk. Vi stannar vid garage sales ibland och oftast är det mest skräp till salu, men det går att fynda. Vi hittade till exempel vårt kromkantade diner table med tillhörande stolar i röd vinyl från 50-talet på en garage sale av en ren slump.
Den här helgen var det vår tur att göra oss av med gammalt skräp. Vi drog alltså ihop en yard sale i Isaiahs mammas trädgård, som redan var full av dammiga prylar i överflöd. Och folk kom i horder, fyllde bilen, åkte hem och tömde den – och kom tillbaka och fyllde upp den igen. Vi sålde grejer för över 800 dollar sammanlagt. Inte så illa, med tanke på att det mest var sånt vi annars hade skänkt bort eller slängt, och med tanke på att det mesta gick för runt 5 dollar styck.
Lördagsnaglar
Så här ser mina naglar ut idag. Jag är egentligen sjukt ointresserad av kreativa manikyrer och är alltid den där personen som går runt med samma avskavda nagellack i flera veckor. Får en del sneda blickar, eftersom typ alla amerikanska kvinnor tycks gå och fixa naglarna regelbundet. Inte konstigt kanske, när en manikyr på salong inte kostar mer än runt 15 dollar plus dricks. Dessa grejade jag dock själv, med lite pill och färdiga nagelremsor från Sally Hansen. Ganska nöjd faktiskt.
Man kanske borde bli modebloggare istället
Nu ska jag erkänna något som jag tycker är en smula pinsamt, eftersom det inte riktigt stämmer in på bilden jag har av mig själv. Jag ser gärna mig själv som lite av en hippie när det kommer till konsumtionsvanor – typ köper allt på second hand och är helt ointresserad av dyra designerkläder. Faktum är att jag tycker att det är helt befängt att lägga 3.000 spänn på ett par skor, eller 10.000 på en väska, bara för att någon creddig designer har satt sin stämpel på dem. Jag har full förståelse för mode som intresse, men skulle själv inte känna mig helt bekväm med den sortens prioriteringar.
Men – och här kommer alltså själva erkännandet – det finns ett undantag. Ända sen jag första gången gick in i en Betsey Johnson-butik har jag varit fast. Hooked for life. Allt signerat Betsey är ungefär det finaste jag vet, och jag står för att jag skulle ta på mig exakt vad som helst som hon har designat utan att tveka. Detta har resulterat i att jag numera har en ganska ansenlig, och ständigt växande, Betsey Johnson-samling. Den innehåller allt från skor, klänningar och kjolar till solglasögon, strumpor och plånböcker. Kronan på verket är mina 10 (!) Betseyville-väskor.
Den svarta nere till höger köpte jag för tre dagar sen, och den är kanske det finaste jag äger. Till mitt försvar kan jag dock meddela att jag inte har betalat fullt pris för en enda pryl i samlingen – allt är fyndat på second hand eller på designeroutlets. Jag har alltså dregglat mig igenom Betsey-butikerna i både New York, Las Vegas, Los Angeles och San Diego utan att köpa något. Så hoppet är nog inte helt ute for mig heller.
Resfeber
Det börjar dra ihop sig. Om fem ynka dagar sitter jag på ett plan till Stockholm. Och jag börjar bli nervös. Ni vet ju redan vad jag ser fram emot med att komma till Sverige igen. Men sen har jag också en liten lista på saker som jag inte ser fram emot. Här är topp två:
1. Att vara ifrån min man och katterna i tre veckor. Jag och Isaiah har inte varit ifrån varandra mer än kanske fyra dagar i sträck sen vi träffades, och nu kommer vi att i tre veckor befinna oss på olika sidor av världen med nio timmars tidsskillnad. Det känns helt overkligt – hur gör folk som har distansförhållanden egentligen?
2. En lite mer irrationell nervositet har att göra med språket. Vid de fåtal tillfällen jag umgås med svenskar här växlar vi friskt mellan svenska och engelska, och är det amerikaner närvarande pratar vi inte svenska alls. Jag misstänker att jag under de senaste åren har försummat mitt modersmål till den grad att engelskan nu är det som kommer naturligt. Mina svenska vänner skämtar om att jag kommer komma hem och låta som Victoria Silvstedt. Det är det nog ingen större risk för – däremot är det bristen på ordförråd i närminnet som oroar mig. Jag vet själv hur störigt det är med folk som ser sig själv som “internationella” och exemplifierar detta med att konsekvent blanda in engelska ord i svenskt tal.
Onsdags-AW
Tog en after work med Lisa och Becca på Coyote Bar & Grill runt hörnet från mitt jobb. Ett trevligt countryband i matchande cowboyoutfits spelade, och vi åt världens godaste mat. Sen kom jag hem och kollade på det här fotot och bara: vad ÄR det där bländande vita i mitten?
Sen insåg jag att det var mina ben. Man kan säga att jag inte har vita jeans på mig så ofta.
Det stora dilemmat just nu
Jag vet att jag sa att det inte är en chans att vi flyttar. Men så för någon vecka sen fick vi ett brev hem från fastighetsskötaren vi hyr av, där det stod att vi antingen måste skriva på ett nytt ettårskontrakt på bostaden eller så höjs vår hyra med 10 procent med start nästa månad. Och vi är inte direkt sugna på att varken skriva på för ett helt år (så mycket kan hända på ett år – vi kanske blir av med jobben, eller bestämmer oss för att flytta till Mexico, osv.) eller betala mer i hyra.
Min kompis B tog således genast på sig att hitta en ny bostad åt oss – hon har jobbat som fastighetsagent och är världsbra på att hitta bostadsannonser. Idag hade hon fixat två visningar åt oss. Det första stället märkte vi ganska snabbt att vi inte var helsugna på, vilket bekräftades ytterligare av att mäklaren aldrig dök upp, och när vi ringde fastighetsförmedlingen kom de med en halvdan ursäkt om att hon satt fast i trafiken och möjligen kunde vara där om en timme eller så. (Typiskt amerikanskt beteende.)
Det andra stället vi kollade på var sjukt fint. En hybrid mellan lägenhet och radhus, med tre sovrum, två balkonger, två badrum, högt i tak, öppen spis och garage, och på perfekt avstånd från nästan allt. Dessutom var hyran helt klart godkänd.
Problemet är bara att vi har blivit så himla bortskämda i vårt nuvarande hus, och potentiella nya bostäder förlorar i tio fall av tio stort i en jämförelse. Jag vill verkligen inte flytta, så det känns helt absurt att kolla annonser och gå runt på visningar.
Idag kan vi dock ha lyckats övertala vår fastighetsskötare om att låta oss skriva på ett åttamånaderskontrakt istället för ett helt år. Det känns lite bättre. Då kanske vi inte behöver flytta i alla fall.
Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går i detta rafflande drama.
Lite överjobbad bara
Ni kanske undrar var jag håller hus? I så fall kan jag meddela att jag jobbar. Idag har jag jobbat 15 av mina sammanlagt 17 vakna timmar. Den här sista vakna halvtimmen ägnar jag åt att skriva detta. Jag satte väckarklockan på 6:30 imorse, började jobba klockan 7. De sista tre timmarna av arbetsdagen (natten?) var jag tvungen att åka in till kontoret, men innan dess har jag jobbat hemifrån hela dagen.
Om man ska se något positivt med den här dagen, som har varit den överlägset längsta arbetsdagen i mitt liv (och jag är inte ens klar med allt jag hade behövt få gjort idag) så är det nog att jag i alla fall hade finsällskap hemma i soffan. En mycket trött katt som sov i mitt knä i flera timmar, och i lika många vinklar. Min favorit var nog ändå när hon helt sonika la sig med huvudet på tangentbordet, och snarkade. Jag har själv motstått den ingivelsen ganska många gånger idag.
Jag heter Sanna och gillar motorcyklar, kattungar, öl, vegmat, tatueringar, äventyr, palmer och punkrock. Bosatt i San Diego, Kalifornien sen 2008.
