Jag lyssnar på ungefär samma musik nu som jag gjorde för 10 år sen, såklart med vissa undantag. Vissa band och artister hänger fortfarande med, och då och då tillkommer det något nytt i spellistan. I tonåren var jag fanatisk skivsamlare och köpte förstapressar av obskyra vinyler så det stod härliga till. Men i kölvattnet av mp3-spelare och musikdigitalisering tappade samlandet sin charm, och jag kan i ärlighetens namn inte komma ihåg sist jag köpte en riktig skiva. Men nu svävar jag ut. Det jag egentligen skulle säga är att den senaste månaden eller så har jag i princip bara lyssnat på ett enda band, och deras enda fullängdare på repeat. Larry and his Flask heter bandet, och de spelar någon sorts svårdefinierbar men sjukt svängig hillbillypunk. I en intervju jag läste med sångaren beskrev han deras musik som “a barn party while the barn is burning down”. Det tyckte jag var fint.

En annan fin grej med det här bandet är att de inte bryr sig så mycket om spellokaler och ljudsystem – de ställer sig och spelar lite var de behagar, typ på gatan eller utanför festivalen. När jag var i Vegas på Punk Rock Bowling i våras gick jag förbi dem flera gånger när de stod och spelade lite här och var mitt i stan, och det var samma sak på Warped Tour. Jag har fortfarande aldrig lyckats se dem på en riktig scen.

I alla fall. Gillar man banjopunk och lustiga skägg finns de på Spotify. Eller på ett gatuhörn nära dig.