Jag förstår att föregående inlägg kom som något av en chock, men jag hyser en obotlig förkärlek till dramatiska tillkännagivanden och kan inte hjälpa det. Tänkte i alla fall tacka för alla era kloka och fina kommentarer, samt förtydliga ett par saker.

Isaiah är fortfarande min bästa vän, och vi kommer att fortsätta bo tillsammans. Jag vill helst inte frossa i detaljer på bloggen, men vill ändå att det ska framgå att vi inte är osams eller arga och hjärtekrossade. Det har varit en förhållandevis smärtfri process hittills och jag har goda förhoppningar om att det kommer att fortsätta så. Jag tror dessutom inte att det är helt ovanligt med par som upptäcker att de fungerar bättre som vänner. Och vi åker till San Francisco tillsammans imorgon, som planerat.

Angående jobbet har det också varit på gång ett tag. Det började med att jag fick ett jobberbjudande från ett annat företag, vilket satte igång en kedja av händelser som mynnade ut i insikten att jag inte ville vara kvar på mitt nuvarande jobb. Jag har varit här i två år, och har under den tiden jobbat mig upp till delägarskap och en chefsroll – och det är i princip så högt det går att avancera i ett företag av den här storleken. Och eftersom jag har ett konstant behov av förändring (vilket ni kanske har märkt vid det här laget) och lätt blir rastlös känner jag att det är dags att gå vidare.

Kontentan är i alla fall att även om en del detaljer fortfarande behöver redas ut är jag sjukt peppad på framtiden, och känner att det här blir en nystart. Jag behöver en nystart med jämna mellanrum – sist var för tre år sen, när jag packade mina väskor och flyttade till Kalifornien. Och det var det bästa beslutet jag någonsin tagit, så det blir nog bra det här med.

Eller vad tror ni?

Jag pratade om livet i allmänhet med en kollega på jobbet häromdagen, och vi kom fram till att vi har ganska precis samma inställning till att ta stora, livsomvälvande beslut. Istället för att diskutera sönder saker med folk i vår närhet och influeras av personer som inte nödvändigtvis har samma erfarenheter och åsikter som vi, så vänder och vrider och funderar vi på saker tills vi har kommit fram till vad som känns rätt för oss.

Och när vi då berättar för den oinvigda omgivningen om våra beslut blir vi ofta anklagade för att ha kommit fram till dem förhastat, och blir uppmanade att tänka efter om det verkligen är detta vi vill. Men det är det ju. Vi har ju redan ägnat alldeles för mycket tid åt att tänka igenom saken in i minsta beståndsdel och är helt säkra på vad vi känner.

Med det sagt tror jag också att lycka är tidsbegränsad, och när man inser att tiden börjar rinna ut för det som gör en lycklig för tillfället är det dags att gå vidare. Det är samma sak med kärlek. Ibland tar den slut. Och livet är för kort för att klamra sig fast vid det som varit.

Därför har jag och Isaiah bestämt oss för att ta en paus på obestämd framtid.

Och därför sa jag för ett par dagar sedan upp mig från mitt heltidsjobb.

Och livet startar från noll igen.