Archive for December, 2011

Den stora jackstölden

Det här blir andra inlägget om jackor på kort tid, men igår hände något så fruktansvärt att jag bara måste beklaga mig. Jag blev nämligen bestulen på min favoritjacka. Min fina, varma pilotläderjacka med pälskrage. Var ute på en liten torsdagsbarrunda med min granne Josh, gick till en bar några kvarter från vårt hus, drack ett par öl för mycket, och hamnade sedan i en lång konversation med den mycket charmiga dörrvakten. Innan jag visste ordet av var det stängningsdags och min jacka, som hade hängt på en krok under baren, var spårlöst försvunnen. Jag fick låna dörrvaktens jacka för att inte frysa ihjäl på hemvägen.

Eftersom i runda slängar alla min San Diego-vänner bor inom ett par kvarter från baren i fråga postade jag en efterlysning på Facebook, med hopp om att personen som tog jackan är dum nog att återvända till the scene of the crime med den på sig, och fick i alla fall en liten tröst i att en av mina vänner kommenterade med följande: “I will pull that bitch’s Kmart weave out if I see some dumb skank wearing your jacket and looking terrible in it.” Word på den liksom.

Detta är den sista bilden som togs på mig och jackan. R.I.P.

Jag och T-Rex behöver er hjälp!

Jag har ett helt gäng mer eller mindre märkliga djur tatuerade på kroppen. Till exempel två rosa kängurus, en guldpuma, en haj, en spindel, en kackerlacka, en kobra, ett gäng fåglar, en fladdermus, en uggla, en nyckelpiga och en fjäril. Och sen igår kväll har jag även en dinosaurie på benet. Som ni ser är den inte färdig, det ska såklart i färg och skuggningar också, och i vanliga fall lägger jag absolut inte upp bilder av ofärdiga tatueringar. Men jag gör ett undantag för den här eftersom jag behöver er hjälp.

Jag vet nämligen inte vad det ska stå i banderollen. Jag tänker mig något enkelt och kul. Ett eller två ord, gärna något oväntat. Obs! Behöver ej vara dinosaurierelaterat.

Hit me with your best shots. Bästa förslaget vinner ära och evig tacksamhet.

Tant Grön

Jag köpte en skitsnygg jacka häromdagen. Den kostade fjorton dollar på second hand, så jag var liksom tvungen att slå till. Precis som ganska många av mina andra jackor är den kort och tight med pälskrage och blixtlås. Men den här jackan har en mycket utmärkande egenskap som gör att den skiljer sig från exakt alla andra plagg i min garderob. Den är nämligen grön.

Jag är lika chockad som ni. Vad är nästa steg? Kanske börjar jag använda söta små klänningar och jeans som inte är jeggings, eller så kanske jag investerar i något spexigt och flerfärgat. Vem vet. Möjligheterna är oändliga.

2011 i backspegeln

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag hoppade bungyjump, flög luftballong, tog motorcykelkörkort, åkte till San Francisco.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror på att ta beslut som man mår bra av när det känns rätt, inte av den något luddiga anledningen att man närmar sig ett årsskifte.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, jättemånga. Precis som förra året. Nu får det väl vara slut på bebisar på ett tag, hörrni?

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov inte. Känner ändå spontant för att svara Amy Winehouse på den här frågan.

5. Vilka länder besökte du?
USA, Sverige, England och Mexico. Alldeles för få, men i alla fall ett litet steg i rätt riktning från 2010, då jag var i USA exakt varje sekund på hela året.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Friheten i att inte jobba 9-17 fem dagar i veckan.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Jag tror ärligt talat inte att det var något enstaka datum som stod ut det här året. Jag kommer minnas händelser snarare än datum.

8. Vad var din största framgång 2011?
Jag är väldigt nöjd med att ha varit ärlig mot mig själv och fattat en del ganska svåra och livsomvälvande beslut, det känns om inte annat som en personlig framgång.

9. Största misstaget?
Jag måste vara antingen perfekt eller en smula desillusionerad, för jag kan inte komma ihåg några direkta misstag.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag föll av en häst och slog i axeln ganska ordentligt i augusti, men i övrigt har det varit ett mycket bra år på hälsofronten.

11. Bästa köpet?
Min soffa. 300 spänn på second hand och den är kanske det skönaste som finns. Ibland sover jag i soffan istället för sängen bara för att den är så bekväm.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Här skulle jag vilja svara resor, tatueringar och skor. Men närmare sanningen är nog hyra, mat och bensin.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att flytta tillbaka till San Diego igen var årets bästa beslut, och det gör mig fortfarande glad i princip varje dag. Och att få åka till Sverige för första gången på tre år och träffa familjen och alla vännerna.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
“Thrash Unreal” med Against Me!, “Mjød” med Kvelertak, hela All That We Know-skivan med Larry and His Flask.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Oftast gladare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rest, alltid.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat. Men nästa år blir det nog om möjligt till att jobba ännu hårdare, så jag ska kanske inte klaga.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Halva julaftonen i Rosarito, Mexico, och andra halvan i San Diego med grannarna. Utan att fira jul, dock.

19. Blev du kär i år?
Nej, snarare tvärtom. Fell out of love.

20. Favoritprogram på TV?
Har som bekant inga kanaler, men har kollat på ett par serier på datorn. Breaking Bad, Weeds, 30 Rock och Sons of Anarchy har kanske varit bäst.

21. Bästa boken du läst i år?
A Million Little Pieces av James Frey. Hundra år efter alla andra.

22. Största musikaliska upptäckten?
Larry & His Flask och Kvelertak. I övrigt lyssnar jag på ganska mycket samma musik som de senaste 10 åren.

23. Något du önskade dig och fick?
En egen lägenhet!

24. Något du önskade dig men inte fick?
Tror inte det. Men så går jag inte direkt runt och “önskar mig” saker heller – antingen så vill jag ha något och då ser jag till att jag får det, eller så får det vara. That’s how I roll.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Drack guldchampagne, var utklädd till zombiebrud och dansade hela natten till The Creepy Creeps. Det brukar bli så när man fyller år på Halloween-helgen.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att få träffa min familj och mina svenska vänner lite mer än bara under de där tre veckorna i augusti.

27. Vad fick dig att må bra?
Katterna, vännerna, solskenet.

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Samma som alltid, Natalie Portman och George Clooney. Skulle ärligt talat inte bangat på Ryan Gosling heller.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Ett par olika personer som jag varit internetkompis med en tid och äntligen lyckats få träffa IRL.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Se fråga 2, tror inte på nyårslöften. Däremot har jag en hel del planer för 2012, men det kan vi ta en annan gång.

Punkpeppen!

Idag är det 148 dagar kvar tills årets i särklass bästa helg, nämligen Punk Rock Bowling i Las Vegas. För bara några dagar sen släppte de namnen på hotellen där spelningarna, bowlingturneringen, poolpartyna och det allmänna hänget kommer vara, och idag bokade vi vårt hotellrum. Det här blir mitt fjärde år på raken på festivalen, och trogna läsare av den här bloggen vet ju redan att när PRB närmar sig kan jag inte sluta tjata om PEPPEN. Förra vändan spelade nästan alla mina favoritband, och nu har de visserligen inte släppt lineupen ännu, men om den är ens hälften så bra som det här året så har nästa års festival helt klart höjdarpotential den med.

Så här såg det till exempel ut på Punk Rock Bowling 2011:



148 dagar går snabbt, visst?

Sad but true

Fråga: Hur illa är det på en skala att det här är den första artikeln någonsin som har fått mig att på fullaste allvar vilja gå med i Aftonbladet Plus?

(Läs det här inlägget om ni undrar varför.)

Mexico, dag 2


Andra dagen i Mexico var jag så bakis när jag vaknade att det gjorde ont. Förmodligen för att vi ofrivilligt hade blivit strandade på en bar i fem timmar kvällen innan. Men har man semester så har man. Vädret var i alla fall lika strålande som dagen innan.


Vi åkte söderut till den lilla turistbyn Puerto Nuevo för att äta frukost på en restaurang där baren var byggd som ett piratskepp. Jag älskar att allt i Mexico är så himla färgglatt.


Vi åt quesadillas med en helt himmelsk guacamole. When in Rome, liksom.


Jag hade egentligen velat promenera runt i Puerto Nuevo och fota lite eftersom det var så charmigt, men var fortfarande på tok för sliten. Så det här blev den enda bilden jag lyckades ta.


Vi åkte tillbaka till hotellet, beställde varsin mimosa i baren, och la oss vid poolen. Orkade inte ens gå upp till hotellrummet och byta om till badkläder först.


Både jag och Johnny lyckades somna i solstolarna, så vi låg i varsin solstol vid poolen i princip hela dagen. Livskvalité.


Vårt hotell till höger, Stilla Havet till vänster.


Sen beställde vi mer mimosas och gick tillbaka upp på rummet för att titta på solnedgången från balkongen. Jag var sliten, som sagt.


Vi hade missat solnedgången kvällen innan på grund av de där dumma punkterade däcken, så den här kvällen var vi mycket laddade. Tog ut högtalare på balkongen också, Johnny var DJ.


Worth it.


Och det var den sista kvällen i Mexico. Minisemester, som sagt. På väg hem nästa dag blev vi stoppade i tullen och intagna för secondary inspection eftersom vi tydligen såg misstänkta ut. Men vi hade inga droger på oss, så efter typ en timme släppte de oss och vi fick åka hem igen.

En liten inblick i livet som utlandssvensk


Jag känner ganska ofta att mitt amerikanska liv skulle vara så himla mycket fattigare om det inte vore för IKEA. Jag orkar liksom inte ens bry mig om att IKEAs matbutik inte får sälja märkesvaror längre, som Cloettas kexchoklad eller Annas pepparkakor, utan numera enbart marknadsför det betydligt mer anonyma (till utseende och smak) märket IKEA Foods istället. Det är ändå fint att faktiskt kunna få sig en tunnbrödsmacka med grevé när man är sugen.

Jul, säger ni?

Det där med att helt ignorera julen har i år gått över förväntan. Jag har inte gett bort några julklappar, ätit julmat, lyssnat på julmusik, umgåtts med familjen eller längtat efter snö. Har inte ens druckit glögg, faktiskt. Faktum är att jag nog inte hade märkt att det var jul den här helgen om det inte vore för ett par saker.

1. När jag kom hem från Mexico på julaftonseftermiddagen så stod det ett stort paket lutat mot min ytterdörr, inslaget i tidningspapper och utan avsändare. Inuti fanns en hemmamålad tavla…

Efter mycket om och men lyckades jag lista ut att det var grannen i lägenheten ovanför som hade gjort den. Tydligen har alla i lägenhetskomplexet fått en alldeles egen variant. Så himla fint, tycker jag. Och så stämmer den på pricken också.

2. Jag nämnde ju att grannarna hade bjudit in till anti-julfirande, så på julaftonskvällen tog jag med mig ett par öl och gick en trappa upp. Där hade de visserligen en julgran, men i sann anti-julanda var den dekorerad med en machete, giftspray, gamla jympadojor, rivjärn, tomma ölburkar, och knivar och sånt. Och så bjöds det på pizza och hate cookies.

Halva lägenhetskomplexet var där, vilket jag tycker illustrerar ganska väl vilka bra personer jag bor granne med. Sen gick vi till en närliggande bar och hade pingisturnering tills de stängde. Finfin julafton på det hela taget.

Mexico, dag 1

Vid lunchtid på torsdagen packade jag och min granne Johnny in oss i bilen och körde ner till Rosarito i Mexico. Det är bara en ungefär 40 minuters biltur från San Diego, men ändå som att komma in i en helt ny värld. Vi hade himla tur med vädret – inte ett moln på himlen och 20+ grader hela helgen trots att det är mitt i midvintern. Alla bilder från första dagen är tagna av Johnny.


Det första vi gjorde när vi var framme i Rosarito var att gå direkt till El Nido, en bar som Johnnys pappa, som var arkitekt, designade back in the days. El Nido betyder “nästet” på spanska – och hela baren var full av fåglar både ute och inne.


Mycket sånt här blev det, mexikansk cerveza och tortillachips med salsa. Stapelvaror både i Mexico och i södra Kalifornien.


Vi satt på uteserveringen, det var som att sitta i en liten regnskog. Bakom oss fanns det ett litet vattenfall med sköldpaddor och exotiska fiskar också.


Sen åkte vi vidare till ett hotell, också detta designat av arkitektpappan. Det var egentligen stängt (vi frågade varför och fick någon luddig förklaring om att det pågick en “revolution”) men vi fick i alla fall smita in och titta på den gudomliga utsikten.


Hamnade mitt i en vindtunnel, och jag fick hålla ner håret för att det inte skulle stå åt alla håll.


Och så kom vi slutligen ner till vårt hotell, Las Rocas Resort & Spa. Det är lätt att hitta, eftersom det står en GIGANTISK staty av Jesus högst uppe på en kulle på andra sidan vägen. Mycket katolskt land detta.


Så här såg det ut inifrån hotellrummet.


Vi gick direkt ut och satte oss i solen på balkongen och öppnade en flaska champagne.


Utsikten från hotellrummet var helt magisk.


Sen tog champagnen slut och det var dags att åka och äta middag. Dessvärre lämnar de Mexikanska vägarna en del att önska, och på väg till restaurangen lyckades vi köra rätt ner i en krater (hela vägarna är fulla av potholes, och kör man i mörkret är det rätt svårt att undvika alla) och fick punktering på två (!) däck.


Vi svor ganska ordentligt och svängde in på närmaste parkering, som av en händelse råkade vara en pizzeria som hette Ollie’s. Det såg ganska anonymt ut från utsidan, och vi hade förmodligen aldrig stannat där om vi inte hade varit så illa tvungna. Men det visade sig att Ollie’s inte bara hade den bästa pizzan jag någonsin ätit (och jag gillar inte ens pizza i vanliga fall) – hela personalen var dessutom sjukt hjälpsamma och trevliga, och hjälpte till att byta däck och ringa däckservice, samt bjöd på både drinkar och Tiramisu. Vi blev kvar i drygt 5 timmar.


Ägaren, som var amerikan, hade döpt restaurangen efter sin hund Ollie. Visst ser det ut som han ler?

Minisemester, here I come

Klockan är åtta på kvällen och jag har precis jobbat färdigt för den här veckan. Nu är jag ledig i fem dagar, ända tills på tisdag. De senaste två veckorna har jag jobbat ungefär 15 timmar om dagen, och eftersom jag jobbar hemifrån innebär det att jag i princip har pendlat mellan sängen och skrivbordet och knappt lämnat lägenheten. Att säga att den här långhelgen är efterlängtad just nu är årets underdrift.

Nu sitter jag i soffan och försöker komma ihåg hur man gör när man slappnar av. Och så längtar jag till imorgon. Då åker jag nämligen på minisemester till Mexico. Närmare bestämt hit:

Vi ses på andra sidan!

Länkkärlek och ångestklumpar

Jag hade tänkt skriva något om domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien, och hur sjukt det är och om ångestklumpen jag får i magen av att tänka på att de kan få sitta i etiopiskt fängelse i upp till 18 år. Men så läste jag Johannas inlägg och insåg att hon redan har sagt i princip allt jag tänkte säga, inklusive det där om ångestklumpen. Så läs henne istället.

Decemberbröllop

Igår gifte sig mina kompisar Maya och Gomez längst ute på en klippa ovanför Hollywood Lake i Los Angeles. Utsikten var storslagen, vädret helt perfekt, brudparet världens finaste, och festen efteråt så intensiv att jag har tillbringat de senaste nio timmarna sovandes på soffan och ändå inte är helt återhämtad. Så här såg det ut precis efter själva ceremonin:





Den meningslösa kampen för jämställdhet

Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.

Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).

Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.

Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.

Crazy Cat Lady 4 Life

Det allra sista jag tog med mig från gamla lägenheten i Oceanside när jag flyttade ner till San Diego igen var mina katter. Det var inte det lättaste. De visste ju såklart att någonting var på gång, eftersom jag i ett par dagar hade flyttat ut nästan alla mina möbler och prylar ur lägenheten, och när jag kom för att hämta dem VÄGRADE båda två att gå in i transportburen. Till slut var jag tvungen att gå ner till djuraffären på hörnet och köpa en ny transportbur (med lucka i taket istället för på kortsidan), en massa kattgodis och kattmynta, och lyckades efter ganska mycket om och men lura in båda katterna i varsin bur. Och eftersom båda mina katter HATAR att åka bil fick jag sen sitta och lyssna på en extremt otrevlig kattsymfoni under exakt varje sekund av de 30 minuter resan tog.

När jag hade parkerat bilen bakom nya huset gick jag in för att ställa upp yttergrinden och dörren för att smidigt kunna bära in kattburarna, och lämnade under tiden bildörren vidöppen för att det inte skulle bli för varmt. När jag kom tillbaka ut till bilen igen satt det till min stora förvåning en tredje katt där inne. En orange hankatt som hade hoppat upp i förarsätet och inlett stirrtävling med mina båda honkatter. Jag ropade något och katten forsvann iväg in i gränden bakom huset och jag tror inte att mina katter riktigt hann fatta vad som hände.

Och så för ett par dagar sen nar jag kom ut till bilen så låg samma oranga hankatt och sov på min motorhuv. Han rörde inte en min när jag klev fram och försiktigt bad honom att flytta på sig, utan låg kvar ända tills jag startade motorn. Han har inget halsband, men jag misstänker att han bor hos grannarna på andra sidan gränden. Annars hade det varit mycket lockande att ta hem och göra honom till en del av mitt begynnande crazy cat lady-harem. The more the merrier.

Hemma hos mig

Jag jobbar 15-timmarsdagar hela den här veckan och har inte direkt tid att tänka på något annat än jobb, och än mindre blogga om det. Därav alla bildinlägg på sistone. Och när vi ändå är igång tänkte jag att ni kan få se några glimtar av min nya lägenhet. Det har blivit en del flyttade på sistone – sju gånger på tre år, för att vara exakt, och två gånger bara de senaste månaderna. Men nu känns det som att jag har hittat hem, och härifrån flyttar jag inte på ett bra tag. Och det säger jag inte bara för att jag skrev på ett ettårskontrakt på lägenheten som kan vara lite svårt att ta sig ur.


Här är ena hörnet i mitt sovrum. Trots att min walk-in closet är hyfsat rymlig fick jag inte plats med alla skor och jackor i den – men jag råkar tycka att kläder är rätt fint som inredningsdetalj så det gör inte så mycket.


Med bara några dagars mellanrum fick jag en tv av min chef och en dvd-spelare av en kompis – helt gratis. Har fortfarande inte använt någon av dem eftersom jag inte har några filmer eller tv-kanaler och dessutom inte har tid för sånt, men jag gillar illusionen de skapar av att detta är ett riktigt vardagsrum. Ninja tycks hålla med.


Mina grannar har döpt min lägenhet till “The Shadow Gallery” för att jag har så mycket grejer på väggarna. Och då har jag ändå en hel hög med tavlor som jag inte har orkat hänga upp ännu. Det här är min lilla matplats – det finns en inbyggd bar till höger om den, men det kan ni få se en annan gång.


Den öppna spisen var en av anledningarna till att jag verkligen ville ha den här lägenheten. Har fortfarande inte lyckats tända en eld i den eftersom jag inte för mitt liv kan komma ihåg att köpa tändstickor. Men jag ser framför mig många framtida kvällar i brasskenet med en god bok och ett glas Chardonnay.

Veckan som gick i taggade Facebook-bilder

Har börjat inse att mitt internetliv lever och frodas på Facebook, medan bloggen hamnar lite i skymundan. Så i ett försök att integrera de två tänkte jag dela med mig av ett par bilder som jag blivit taggad i på fejan under den senaste veckan.


Jag tog med mig Marcus på inflyttningsfest hos min granne en trappa upp. Fast vi hann i princip bara kliva in, säga hej och bli fotade, innan det var dags att sticka iväg till nästa partaj.


Laura, jag och Chelsea på metalspelning på Ruby Room. Hade så trevligt vid baren att jag totalt glömde bort att gå och kolla på banden, men det var kanske ingen stor förlust eftersom thrash metal inte riktigt är min grej.


Jag i rosa läppstift på Social Distortion-konserten i söndags.


Lunchdejt med J. Tummen upp för sjukt smarrig Pho!

Lite söndagsunderhållning

Jag var och såg Social Distortion på San Diego Sports Arena igår. Det var en tvådagarsfestival med en hel massa band, och Social D spelade surrealistiskt nog förband åt Blink 182. Jag och min kompis Laura hade köpt de billigaste biljetterna, mest för att vi inte ville betala för att se just Blink 182, Pennywise eller något av de andra pseudopunkbanden som spelade. Det enda problemet var att våra säten utan att överdriva var exakt så långt från scenen man kunde komma. För ståplats nedanför scenen fick man betala 35 dollar extra, och det ville vi ju inte.

Så vi löste problemet genom att helt enkelt gå rakt in på ståplatsområdet innan någon hann kolla våra biljetter. Lätt som en plätt. Sen hittade vi några snubbar som erbjöd sig att betala för vår öl också, vilket var trevligt eftersom den var så där härligt festivalblaskig och svindyr. Så på det hela taget blev det en rätt lyckad spelning. Om man bortser från att Social Distortion bara spelade 6 låtar, varav hälften var från den nya skivan, som jag har lyckats lyssna igenom exakt en gång (innan jag somnade av tristess). Men man kan ju inte få allt.

Mooneyes 2011

Igår var det dags för Mooneyes årliga bilshow i Irwindale öster om Los Angeles. Jag och Michele hade planerat att komma iväg relativt tidigt på morgonen, runt 9 eller så, men av en massa olika anledningar kom vi inte till Irwindale förrän vid 14-tiden och hann bara vara där i någon timme innan solen började gå ner och alla bilarna började rulla iväg. Så här såg det i alla fall ut medan solen fortfarande var uppe:


Massa fina bilar i vanlig ordning


Nästan alla mina favorittjejer var där


Seriös dreggelvarning på dessa


Den här julgranen var ungefär det enda som avslöjade att vi var på en julbilshow, eftersom det var närmare 30 grader varmt och strålande solsken.


Det är inte alltid helt lätt att vara vegetarian på bilshower. Här lyckades jag i alla fall hitta en bakad potatis med sjukt mycket majs, sour cream och ost på. Mmmm… eh.


Och så här såg det ut strax innan vi packade in oss i bilen och åkte hem igen.

Det här är vad jag kallar julstämning

Jag inser att det nog kan betraktas som hyckleri att avfärda vissa delar av julen men acceptera andra. Det här med julklappar till exempel. Personligen försöker jag att inte bidra till konsumtionshysterin så här års så gott det går. Men när ens chef skickar en länk till BetseyJohnson.com och ber en att välja ut ett par favoritsaker eftersom tomten så gärna vill att jag ska ha Betsey-grejer i julklapp… ja, då är det liksom lite svårt att säga nej.

Så nu sitter jag här och känner mig, högst motvilligt, som ett barn på julafton. I skrivande stund är nämligen de här på väg hem till mig: