Det allra sista jag tog med mig från gamla lägenheten i Oceanside när jag flyttade ner till San Diego igen var mina katter. Det var inte det lättaste. De visste ju såklart att någonting var på gång, eftersom jag i ett par dagar hade flyttat ut nästan alla mina möbler och prylar ur lägenheten, och när jag kom för att hämta dem VÄGRADE båda två att gå in i transportburen. Till slut var jag tvungen att gå ner till djuraffären på hörnet och köpa en ny transportbur (med lucka i taket istället för på kortsidan), en massa kattgodis och kattmynta, och lyckades efter ganska mycket om och men lura in båda katterna i varsin bur. Och eftersom båda mina katter HATAR att åka bil fick jag sen sitta och lyssna på en extremt otrevlig kattsymfoni under exakt varje sekund av de 30 minuter resan tog.

När jag hade parkerat bilen bakom nya huset gick jag in för att ställa upp yttergrinden och dörren för att smidigt kunna bära in kattburarna, och lämnade under tiden bildörren vidöppen för att det inte skulle bli för varmt. När jag kom tillbaka ut till bilen igen satt det till min stora förvåning en tredje katt där inne. En orange hankatt som hade hoppat upp i förarsätet och inlett stirrtävling med mina båda honkatter. Jag ropade något och katten forsvann iväg in i gränden bakom huset och jag tror inte att mina katter riktigt hann fatta vad som hände.

Och så för ett par dagar sen nar jag kom ut till bilen så låg samma oranga hankatt och sov på min motorhuv. Han rörde inte en min när jag klev fram och försiktigt bad honom att flytta på sig, utan låg kvar ända tills jag startade motorn. Han har inget halsband, men jag misstänker att han bor hos grannarna på andra sidan gränden. Annars hade det varit mycket lockande att ta hem och göra honom till en del av mitt begynnande crazy cat lady-harem. The more the merrier.