Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.

Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).

Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.

Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.