Categories
Irritationsmoment Sverige vs. USA Vardagsfilosoferande

Den meningslösa kampen för jämställdhet

Jag funderar ganska mycket på det här med jämställdhet, och hur svårt det är, rent generellt, att försöka förklara feminism för amerikanska män. Genustänk, könsroller och patriarkala strukturer är liksom helt främmande koncept i ett samhälle där det fortfarande är hög status för en kvinna att vara hemmafru, eftersom det innebär att hennes man tjänar ordentligt med pengar. Här är sexistiska skämt och antaganden vanligtvis socialt accepterade eftersom könsrollerna de bygger på är accepterade, och bara tanken på att klä en pojkbebis i rosa är helt otänkbart även hos den mest liberala (i ordets amerikanska bemärkelse) kärnfamiljen.

Här i ‘Merica förväntas män vara män och kvinnor vara kvinnor, med allt vad det innebär när det gäller cementerade normer och förväntningar. Som svensk har jag växt upp med helt andra värderingar än i princip alla mina amerikanska vänner, och ibland blir det extra tydligt. Som till exempel nu, när jag är singel igen och mer eller mindre tillbaka på dejtingmarknaden (uh, vilket hemskt ord!).

Att dejta amerikanska män på 2010-talet är ganska mycket exakt som jag föreställer mig att det var att dejta amerikanska män på 1950-talet. Man blir hämtad vid ytterdörren, får bildörren öppnad, stolen utdragen på restaurangen, och middagen betald. Jag har aldrig hört en amerikansk kvinna klaga på något av detta, eftersom det innebär att mannen ifråga är en gentleman, men själv kan jag inte låta bli att känna mig förolämpad. Jag är nämligen fullt kapabel till att öppna min egen bildörr, och jag jobbar häcken av mig på dagarna så jag kan nog betala för min egen middag också. Alltså, jag har inga problem med att vilja vara romantisk och visa sig generös, så länge det går åt båda hållen. Men hade jag försökt öppna bildörren åt en kille skulle han tro att jag skämtade eller ifrågasatte hans manlighet, och att som tjej försöka betala för middag kommer liksom inte ens på fråga.

Det är tröttsamt att i vissa sociala sammanhang bli betraktad som en andra klassens medborgare enbart på grund av ens kön. Jag säger ofta ifrån, men samtidigt orkar jag inte ständigt stå på barrikaderna eftersom folk helt enkelt inte bryr sig. Jag läser dagligen en massa vettiga genusinriktade bloggar och artiklar på svenska, och på jämställdhetsfronten ligger Sverige ungefär en miljard ljusår före USA. Enligt min erfarenhet existerar ingen diskussion här kring genus och könsrelaterade orättvisor. Eller ens en diskussion kring varför den diskussionen bör finnas. Att försöka bidra till jämställdhet i ett samhälle som inte tycks se ojämställdheten som ett problem är ett otacksamt sisyfosgöra, så ibland ger jag upp och låtsas som att jag inte kan öppna min egen bildörr, även om jag samtidigt dör lite på insidan. Det blir enklast så.

0 replies on “Den meningslösa kampen för jämställdhet”

Välskrivet inlägg, som alltid hos dig! Och väldigt intressant, det måste vara otroligt irriterande att se att folk inte ens reflekterar över hur ojämställt det är. Jag fick samma känslor när jag bodde i Schweiz, de flesta av mina och min killes jämnåriga vänner hade koll, men den medelålders generationen? Herregud. När vi tittade på en lägenhet vände sig plötsligt en man till mig och sa “ja just det, DU vill förstås titta på tvättstugan också?!” Blev så paff att jag bara stirrade, och min kille sa snabbt “det är nog bäst att jag kollar på den för det är mest jag som tvättar hos oss” (för det råkar det vara).

Ofta fick jag också uppmaningen att ge min kille “ordentligt med mat” efter att hans innebandylag vunnit någon match (han jobbade som innebandytränare för ett elitlag när vi bodde där).

Så, jävla, störigt. Så förstår dig, men förstår också att man inte alltid orkar ta striden!

Men ja! Problemet ar ju att folk ar sa trygga i sina konsroller att de inte ser hur begransande de ar, och det ar valdigt svart att forsoka upplysa nagon som inte vill bli upplyst! Och precis det du pratar om fran Schweiz kanner jag igen sa himla val, man blir verkligen bade helt paff och forolampad pa samma gang. Forhoppningsvis ar det i alla fall nagot man kan skratta at om typ 50 ar.

Bra inlägg!
Ändå händer det saker även i USA, i alla fall i arbetslivet. Ser massor av artiklar om hur viktigt det är med jämställdheten på arbetsplatsen. De ligger ju långt efter, eftersom de först nu börjar fundera på hur man ska lösa kombinationen barnfödande och arbete/karriär. För de välbeställda har det alltid gått: anställ en nanny. Men vad ska vanligt folk göra, om de vill arbeta och få barn? En sakta ökande medvetenhet börjar trots allt spira – även om det är långt kvar till att mannen låter sig bjudas på middag på restaurang.
Stå på dig – du behövs på barrikaderna!

Ja, det ar klart att det hander saker, aven om det ar i snigeltakt. Jag pratade mer om hur jag uppfattar klimatet i vardagslivet, aven om det enligt min erfarenhet ofta inte ar battre i arbetslivet. Om du laser nagot intressant i amnet far du garna skicka vidare, jag ar hemskt intresserad av att lasa!

Jag har alltid tänkt att USA är lite av ett u-land på många områden, men jag tänkte att det ändå finns “andningshål” av lite mer medvetna människor, typ dina alternativa kvarter där du bor. Eller inte ens där?

Jo, det finns andningshal (bra ord!) lite har och var, kanske framfor allt i punkscenen. Det ar inte ens i narheten av den svenska punkscenen, dar valdigt manga av mina manliga vanner kallar sig feminister, ar vegetarianer och gar under svart fana pa forsta maj. Men det ar i alla fall battre an ingenting!

Daremot ror jag mig ratt mycket i rockabillykretsar (vilket ju ocksa betraktas som alternativt) och dar kan vi snacka cementerade konsroller.

Välkommen till Tokyo 2011. Det är precis likadant här. Här håller man på könsrollerna och gör antagande efter ens kön.
Jag vet precis hur frustrerande det kan vara att av att bli behandlad som ett barn som inte kan gå på toaletten själv.
Visst finns det fina gester i det hela, som när min pojkvän som alltid följer mig till dörren ch ser till att jag kommer “iväg” ordentligt.

Jag var dock väldigt tydlig med min pojkvän redan när vi dejtade att jag minsan ville betala, inte bara för mig själv utan för oss båda och att jag vägrade att bli bjuden varje gång vi gick ut. Självklart har jag ingenting emot att bli bjuden så länge det inte är varje gång, och enbart på grund av att han är man.
Det var också först han träffade mig som jag fick honom att inse att det inte var konstigt att umgås med en vän av det motsatta könet bara för att man var i ett förhållande. Bara för att du umgås med någon av av motasatt kön så betyder det inte att du automatiskt kommer att attraheras av den personen.
Där tror jag dock att Amerika har kommit lite längre än Japan.

Jag har haft liknande upplevelser med killar jag har dejtat har – de har liksom inte haft anledning att reflektera over sana har saker innan de traffade mig och jag genast borjade indoktrinera dem med feministisk teori. Haha, namen, typ. Men nar de val har fatt upp ogonen for ojamlikheterna ar det lattare att bli behandlad som en jamlik. Det har saklart mycket att gora med samhallet man ar uppvaxt i – om alla accepterar konsrollerna som de ar finns det ju ingen anledning att ifragasatta dem.

Ja, det finns väl en anledning till att jag, trots att jag bott både i England & Tyskland, bara varit tillsammans med svenska killar – även när jag bott utomlands. Det kanske beror på bekvämlighet, men jag står inte ut med en man som inte fattar koncept som Pappa Med Barnvagn, Djur Har Rättigheter eller Båda Städar & Lagar Mat Hemma.
Dessutom hade jag nog varit evig singel i USA, jag som hatar att laga mat/städa, älskar att rapa högt efter öl, gå på fotbollsmatcher & tycker det är sjukt jobbigt att gå i högklackat 😀

Du kanske ska leta upp en ditflyttad svenne & inleda det ultimata, jämställda samlivet för att visa alla hur trivsamt det är med lite genus ibland! ;D

Jamen verkligen! Nu har jag visserligen varit gift i 1,5 ar med en amerikansk man, och vi har haft ett mycket jamlikt forhallande. Sa jamlikt att det ar narmast oamerikanskt! Men det ar ju mycket tack vare att jag har varit valdigt tydlig med att jag inte accepterar att bli behandlad som nagon jakla hushallerska, och ocksa tack vare att han inte har nagra som helst machokomplex. Det handlar nog mycket om att bara hitta ratt person – manga snubbar ar ju oppna for de har ideerna, de har bara inte vaxt upp med dem som svenska killar har.

åh, det här är en av dom grejerna som jag är mest nervös över med att åka till Kanada i januari, och då vet jag ändå att jag bara ska vara där i fem månader, men ändå.

Men jag vet inte, nu har jag visserligen inte varit i Kanada, men jag forestaller mig det som en nordamerikansk version av Sverige. Samma typ av politiska system osv. Jag misstanker att det ar betydligt battre dar an i USA. Men det vore himla spannande att hora hur du upplever det!

Intressant! Jag inser nu hur jävla jobbigt jag hade tyckt det hade varit att få barn i USA och inte i Sverige. Här är jag orolig att om jag får en son kanske folk ifrågasätter om jag sätter på honom rosa. Misstänker att det hade blivit ett helt annat holabalo i USA.

Ja, verkligen, det är en av många anledningar till att jag inte vill ha barn – skulle aldrig någonsin vilja uppfostra en unge i det här landet.

Håller helt med. För mig var det något av en chock. Vardagslivet hade jag ändå en förväntning om att det skulle vara genomsyrat av urtida könsroller (tänkte att så länge det inte sjönk till nivån i Mad men så kunde jag vara glad). Men jag läser en utbildning inom social arbete där förtryck är ett ämne som står på agendan genom hela utbildningen, både här och i Sverige. Men skillnaderna är milsvida, hemma pratade de om “småsaker” som laddade ord som hade en inverkan på atmosfären i samhället – här handlar det mer om “du har rätt att inte bli sexuellt trakasserad av din chef (som per automatik antas vara en man)”, “det är inte acceptabelt att du blir ifrågasatt som mamma för att du väljer att arbeta deltid istället för att vara hemmafru på heltid” osv.

Under de lektioner vi har om könsroller håller jag numera väldigt tyst, för i början när jag yttrade mig under dessa lektioner blev professorerna helt chockade över mina “liberala” tankar och sa att dessa inte var applicerbara i det amerikanska samhället, men kanske i det socialistsamhälle jag kommer ifrån där vi av någon anledning eftersträvar en familj där båda föräldrarna arbetar (att försöka förklara att även mannen kan vara hemma med barnen var som att hälla vatten på en gås).

Men herregud, jag är inte förvånad men blir ändå ganska chockad över dina erfarenheter i skolan. Man tänker sig ju annars att universiteten är betydligt mer liberala än resten av samhället. Men jag tänker också rätt mycket på det där, att i Sverige är den grundläggande jämställdhetsidén ändå pass accepterad att diskussionerna ofta hamnar på detaljnivå, medan man här fortfarande behöver establish a base line, i brist på bättre svenskt uttryck.

Jag kanner verkligen igen mig! Har bott i London i 8 ar nu och jag maste erkanna att jag ganska rejalt tonat ner min feministiska “sida” under dessa ar, darfor att jag helt enkelt inte orkar. Alla mina vanner vet att jag ar feminist, detta nagot de tycker ar ytterst kontroversiellt och skulle sjalva aldrig kalla sig feminister. Skulle jag endast vara van med feminister sa skulle jag nog vara ganska ensam, alt bara ha svenska kompisar. Far intrycket att folk tycker att det ar lite lojligt att jag ar feminist och fick mycket sana “lighthearted comments” efter att jag deltagit i en stor feministiskt konferens, Blir sa less. Nu vantar jag mitt forsta barn och kan saga att jag tyvarr kanner mer och mer att jag kompromissar mina vardering for att overhuvudtaget kunna leva i detta samhalle. Jag far mest utlopp for mina asikter pa internet dar jag foljer manga svenska feministiska bloggar och diskussioner, da aven min kille blivit less pa mitt eviga tjatande om dessa “inbillade orattvisor.

På riktigt? Jag måste säga att jag blir ganska förvånad över att det är så illa i London, som ju ändå är en modern stad på många sätt. Och visst blir man less, det känns så himla 1800-tal att det fortfarande finns könsklyftor liksom.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *