I söndags packade vi in oss elva personer i tre bilar och styrde kosan mot Salton Sea, som är Kaliforniens största sjö. Det blev en två dagars roadtrip fylld av kontraster, och varken ord eller bilder kommer nog ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Men jag gör ett försök i alla fall.




Första dagen var nyårsdagen och alla var lite småtrötta från gårdagens festligheter, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen. Vi körde i flera timmar genom milsvid öken och genom bergen för att komma till Slab City – en halvt övergiven squatter town dit folk åker för att campa och ta droger. När vi kom dit var det redan för mörkt för att se någonting, så vi bestämde oss lite spontant för att åka till Palm Springs över natten. Det innebar ytterligare ett par timmar i bilen, men det var helt klart värt det när vårt hotell visade sig vara rena lyxhotellet med utomhusjacuzzi och uppvärmd pool. Där satt vi i ångorna och drack champagne ungefär halva natten, innan vi gick upp till rummen och somnade.




Eftersom det nästa dag var högsommarvärme ute tog vi tillfället i akt och hängde vid poolen i ett par timmar innan vi orkade börja dagen på riktigt. Palm Springs ligger i öknen omgivet av höga berg och är ungefär raka motsatsen till Slab City. Hit åker de rika och berömda för att komma iväg från storstaden och relaxa. Ett ordentligt gruppfoto fick vi till i alla fall.






Med ytterligare ganska många mil bakom oss kom vi fram till Salton Sea. Ingen av oss hade varit där innan, men alla hade hört rykten om att det skulle lukta illa. Det var dock en underdrift. Hela kustlinjen var full av tusentals döda fiskar, och istället för sand upptäckte vi ganska snart att vi knallade runt på pulveriserade fiskskelett. Och stanken var därefter. Det är något så djupt sorgligt i att ha en fin villa med strandtomt, och så består hela stranden av djurkadaver.





Vi åkte vidare till Salton Sea Beach Marina, som en i sällskapet snabbt definierade som “one of the biggest physical manifestations of broken dreams in America”. Om strandvillorna med fisktomt på stället innan var sorgliga var det ändå ingenting jämfört med det här. Vi körde genom en trailerpark av nedgångna ruckel som mest påminde om en spökstad. En och annan hund sprang runt mellan husen, men vi såg knappt till en enda människa. Det finns många fattiga områden i Kalifornien, men jag har aldrig sett något som ens påminner om detta förut. Jag undrar fortfarande vad invånarna där har gjort för att förtjäna att bo i vad som bäst beskrivs som ett hellhole – i fallfärdiga trailers omgivna av öken och en sjö kantad av kilometervis med död, ruttnande fisk. Kontrasten från morgonen i Palm Springs kändes närmast surrealistisk.

När solen började gå ner åkte vi till närmaste casino en stund, och sen började den långa färden hemåt. Under de timmar det tog att komma tillbaka till San Diego igen körde vi uppför slingriga bergsvägar i beckmörker utan en enda annan bil i sikte på flera mil och drack öl och lyssnade på bluegrass. Om jag fick välja en enda sak att göra resten av livet ligger såna här roadtrips ganska bra till.