Jag är egentligen ingen stor sportnörd, men jag har alltid haft en svaghet för fotboll. När jag var yngre hade jag väggarna täckta av Manchester United-prylar, ett tag stod jag i klacken på Söderstadions Norra Stå under nästan alla Hammarbys hemmamatcher, och jag lusläste DN:s sportbilaga nästan varje morgon för resultat i fotbollstabellerna. Jag saknar det. I det här landet heter fotboll nämligen inte fotboll utan soccer, och anses i allmänhet vara en händelselös sport med för få mål och för lite kroppskontakt.

Det är dock få dagar på året som får mig att sakna fotboll mer än Super Bowl Sunday, årets största amerikanska sporthändelse. Jag har försökt lära mig att uppskatta amerikansk fotboll, mest för att jag saknar att vara engagerad i ett lag och gå på livematcher, men det går verkligen inte. Det är en så himla efterbliven sport. För det första är det sjukt störigt att det i princip inte existerar kontinuerligt spel – istället springer alla och kastar sig i en hög på varandra och så blåser domaren av och så börjar allt om igen. Sju minuter på tidtagaruret tar ofta närmare en halvtimme i realtid. För det andra så är det bara dumt att ha olika lag som man byter ut beroende på om man spelar offensivt eller defensivt. I riktig fotboll spelar hela laget hela matchen, det krävs så himla mycket mer skills för det. För att inte tala om kondition. Och för det tredje är reglerna komplicerade och ologiska, vilket går emot allt jag annars uppskattar med sport.

Men i alla fall. Vad jag egentligen tänkte säga är att det igår var Super Bowl Sunday, och trots mitt ointresse råkade jag hamna på en sportbar med ett helt gäng snubbar som samlas varje år för detta tillfälle och satsar pengar på allt från själva sporten till vilka reklamer som kommer visas i pauserna. Själv förlorade jag en dollar när jag tvärsäkert hävdade att Madonna skulle köra “Ray of Light” som öppningsnummer i halvtidsshowen, och hon sedan öppnade med “Vogue”. Men det fanns i alla fall öl och gratis mat, så en helt bortkastad söndag var det kanske inte.