I hela mitt liv har jag varit irrationellt livrädd för två saker. Att bli levande begravd, och att brinna inne. Ofta har jag även lekt med tanken på att förlora exakt allt jag äger i en eldsvåda – det har alltid känts som ett alternativ nästan lika illa som att själv dö i branden. Allt som går förlorat – alla minnen, viktiga dokument och kära ägodelar – och att behöva bygga upp sitt materiella liv från grunden, bara tanken har alltid gett mig svår ångest.

Men så en dag står ens hus plötsligt i lågor, och man sitter hjälplös utanför på trottaren utan en aning om vad som kommer att finnas kvar när elden är släckt. I ett helt annat liv har jag många gånger gått igenom i huvudet vad jag skulle rädda om detta, otänkbara, någonsin skulle hända. Listan kan göras lång – dator, skor, kläder, skivor, böcker, foton. Så mycket värdsliga prylar som inte spelar någon roll eftersom det ändå inte finns tid att rädda något. I ögonblicket man inser att ens hus brinner handlar det bara om ren och skär panikartad överlevnad.

När jag satt utanför mitt brinnande hus, för exakt en vecka sen, hade jag en del tid att fundera på allt detta. Om någon hade gett mig en minut att springa tillbaka in i lägenheten och rädda det allra, allra viktigaste så hade jag tagit med mig följande: mitt pass, min externa hårddisk, samt en helt oersättlig pärm med viktiga papper. That’s it. Min fina garderob och mina 200 par skor, mina böcker, instrument, tavlor, möbler, filmer och prylar kändes plötsligt helt umbärliga och obetydliga.

Nu klarade sig alla mina saker ganska hyfsat – exakt allt jag äger luktar brandrök och är täckt av rökdamm, men det går ju i de flesta fall att bli av med. Men det smärtar mig något så oerhört att tänka på grannen ovanför, som är en av de mest sympatiska och osjälviska människor jag känner, och vars lägenhet brann ner till grunden. Dagen innan branden hade hans alldeles nyblivna fästmö flyttat in. De körde ner flyttlasset hela vägen från Oregon, och packade in allt hon ägde i lägenheten dagen innan den brann ner. Av fyra hundar och en katt överlevde tre av hundarna, och av lägenheten och dess innehåll finns bara en förkolnad massa kvar.

Jag har varit över till lägenheten ett par gånger den senaste veckan. För att kolla brevlådan, för att hämta prylar, för att se om någon av grannarna behöver hjälp med uppröjningen. Och så fort man närmar sig huset slår en unken lukt av rök, aska och fukt emot en. Båda lägenheterna ovanför min saknar dörrar och har stora gapande hål i taket. Och kollar man under trappan kan man till exempel hitta en halvt sönderbränd lärobok i spanska, eller något som en gång i tiden förmodligen var en dörrmatta.

Strömmen är fortfarande avstängd eftersom det är så mycket vatten i väggarna, och det kommer förmodligen dröja minst ett par veckor innan någon bor här igen. Det är så oändligt ödsligt och ensamt.

Alltså, rubriken är kanske en smula överdriven men jag kunde inte låta bli. Har äntligen fått lite medvind i hela efter-brand-kalabaliken. Min hyresvärd ringde imorse och sa att de hade hyrt in en flyttfirma för att packa och flytta alla mina grejer, och sen när allt är färdigrenoverat så flyttar de tillbaka in och packar upp allt igen. Det är en sån otrolig lättnad att slippa göra det själv. Jag åkte över till lägenheten idag och plockade ihop lite grejer som jag kände mig obekväm med att ha främlingar packa åt mig, typ underkläder och sånt. Det känns lite märkligt att ha ett gäng flyttkarlar gå igenom exakt allt jag äger, men jag antar att mitt behov av privatliv har ganska låg prioritet i en sån här situation.

Nästa steg blir att försöka få hyresvärden att betala för kemtvätt av mina kläder, kuddar, sofföverdrag och annat tvättbart. Exakt allt jag äger luktar brandrök just nu. Och som vegetarian råkar jag tycka att det är lite extra jobbigt att gå runt och lukta rökt skinka hela tiden.