Jag går runt lite som i limbo här, medan jag väntar på det där samtalet som ska tala om för mig att jag får flytta tillbaka in i min lägenhet igen. Men jag börjar tvivla på att det kommer. Idag fick jag veta att det nog dröjer minst 10 dagar till, och det värsta är att det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Det är bara att acceptera.

Under tiden får jag tiden att gå genom att utföra sociala experiment på mina katter, som är om möjligt ännu mer missnöjda än jag över situationen. Lilla Blue, som vi tillfälligt har döpt om till Turtle, är kanske världens keligaste katt, speciellt på morgonen när jag precis har vaknat. Då kryper hon in under mitt täcke och lägger sig tätt intill och spinner och ger mig blöta kattpussar i ansiktet. Det sociala experimentet har gått ut på att återskapa samma situation mitt under dagen. Och det ger resultat – sätter jag igång min väckarklocka nu, när som helst på dygnet, så hoppar hon upp i mitt knä och börjar spinna. Cuddle by brainwash, som jag föredrar att kalla det.

Och eh, kanske att jag behöver komma ut ur huset lite oftare innan crazy catlady-tendenserna tar över helt. Typ skaffa en hobby eller så.