Ibland känner jag att jag saknar svensk byråkrati. Den är – tro det eller ej – så himla mycket mer personlig och okomplicerad än amerikansk dito. Igår till exempel fick jag ett brev från Skatteverket med föreläggande att lämna inkomstdeklaration, vilket är lite märkligt med tanke på att jag inte har jobbat i Sverige sen 2008. Jag blev lite skrämd av hot om ganska ordentliga förseningsavgifter och ringde Skatteupplysningen, där en mycket trevlig karl meddelade att jag bara behövde skriva ett brev, “på vanligt papper”, och förklara hur det ligger till, så skulle allting lösa sig.
När det kommer till amerikansk byråkrati ligger nästan allt på en ganska frustrerande Kafka-inspirerad nivå. Här hade jag för det första aldrig fått prata med en riktig människa. Ringer man IRS (alltså det amerikanska skatteverket) i något ärende över huvud taget slussas man i regel runt bland automatiska val och förinspelade röster via knapptryckningar i evigheter, innan den automatiska rösten beklagar att den inte kunde hjälpa till och avslutar samtalet. För att inte tala om handläggningstider. Jag är just nu mitt uppe i en immigrationsprocess där det enligt uppgift kan ta allt mellan 6 månader och 2 år innan jag får någon sorts besked.
När jag öppnade brevet från Skatteverket igår råkade jag sitta i bilen med en kompis, som sneglade på pappret i min hand och undrade: “Is that a real signature?” – för ja, föreläggandet var undertecknat av en riktig person. Och det är kanske en liten och obetydlig detalj, men sånt kan jag verkligen sakna här i de automatiserade myndigheternas högborg.
Jag heter Sanna och gillar motorcyklar, kattungar, öl, vegmat, tatueringar, äventyr, palmer och punkrock. Bosatt i San Diego, Kalifornien sen 2008.
