Livet och lyckan,  Nostalgi,  Vardagsfilosoferande

Det tidiga 00-talet

Jag läser Emma Sofie W:s inlägg om högstadie– och gymnasietiden och känner att jag har hört så många liknande berättelser från andra tjejer i min generation. Alla mådde så jäkla dåligt. Och så tänker jag att jag är så sjukt glad över att jag blev punkare när jag var i 13-årsåldern, eftersom jag är helt övertygad om att det besparade mig en hel massa lidande.

Jag växte upp i Hässelby, allra längst ut på tunnelbanans gröna linje, och gick hela grundskolan i Hässelbygårdsskolan. När jag gick i högstadiet hade alla tjejerna vita savannbyxor med svarta string och linnen som visade magen och Buffaloskor, eller så hade de Adidasbyxor instoppade i strumporna och var kickers, och så pratade alla Rinkebysvenska oavsett härkomst. Och på något vänster hade allas föräldrar tydligen råd att punga ut med de tusenlappar en äkta Canada Goose-jacka kostade.

Själv hade jag en 30 centimeter hög lila tuppkam och nitjacka och piercingar i ansiktet och alldeles för mycket kajal och passade inte alls in i förorten. Jag var den enda punkaren i Hässelbygårdsskolan och folk tyckte att det var roligt att kalla mig hora endast av den anledningen. Men grejen är att det liksom inte spelade någon roll. Jag gav verkligen blanka fan i vad alla kickers i skolan tyckte om mig, och så här i efterhand inser jag hur befriande det måste ha varit att inte behöva bry sig om att passa in eller ha på sig rätt märkeskläder eller att försöka få någon menlös kille att lägga märke till en.

Varje dag efter skolan åkte jag in till T-Centralen för att hänga på Lava eller Plattan, för det var där punkarna hängde. Och det jag minns tydligast från min tonårstid är hur jäkla kul vi hade det jämt.

Vi piercade läpparna med säkerhetsnålar, vi startade band fast ingen kunde spela något instrument, vi åkte kundvagn nerför trappan på Plattan, vi fick a-lagare att köpa ut Kir eller folköl som vi drack i någon park, vi tog tunnelbanan ut till övergivna kullar i Farsta och hade fester i skogen hela natten, vi hade falskleg och gick på krogen fast vi bara var 15, vi åkte på alla festivaler och bodde i billiga tält som alltid läckte vatten när det regnade och vi missade alla banden eftersom det var mycket roligare att hänga på campingområdet.

Ingenting var omöjligt, och ingen kunde säga åt oss vad vi fick göra och inte göra. Varje jul smet vi ner till Kungsträdgården och drog ut sladden till den stora julgranen så all julgransbelysning slocknade. Och så var vi feminister och kastade ägg på H&M-affischer och porrbilar, ända tills vi blev veganer, då slutade vi att kasta ägg.

Det är klart att allt inte var frid och fröjd hela tiden heller. Vi var tonåringar. Vissa tog droger, andra skar sig i armarna eller drack för mycket. Det fanns alltid någon smärta som behövde dämpas. Men grejen är att den där utseendehetsen och behovet av att smälta in och vara snygg, smal och populär, det existerade inte på samma sätt hos oss. Vi var alla outsiders. Och den gemenskapen skulle jag inte byta bort för något i världen… och jag kan sakna den där sorgfria tonårstiden så himla mycket ibland.




0 Comments

      • Anja

        Absolut, forutom att det var vita Levi’s 501:or, Fila-skor och Henry Lloyd-jackor som ansags *harkel* “snyggt”. Annars stammer din berattelse in nastan pa pricken forutom att jag inte ar fran Hasselby plus att jag hangde mycket (hela sista manden i nian) pa Barbahuset ute i Haggvik. Ah nostalgiiiiiiii 🙂

  • Zahra

    Vi ju konstaterat förr att vi verkar ha rört i samma kretsar & antagligen runt samma folk så det var jätteroligt att läsa din berättelse, för den är så lik min på många sätt. Men jag vill säga en sak bara & jag ska försöka göra det på ett schysst sätt, vill absolut inte trasha dina minnen eller så. Men när jag upptäckte punken & Sthlms punkarna var det inte alls så befriande & härligt som du beskriver det. Visst, jag hittade ganska snabbt min/vår lilla klick med vänner, men vi det tog många många år innan vi fick hänga på spelningar, i Vitan osv utan att bli helt utmobbade. Folk skrek efter mig & min dåvarande bästis på plattan, de hånade oss & spottade (på riktigt) på oss. Varför? För vi var överviktiga. Jag minns en tråd på helgon där det vi diskuterades dels som blöjpunkare & som tjocka sådana dessutom. Huvva. Vi var i ständig konflikt med några, det var fruktansvärt. Man blev liksom en outsiders bland outsiders, pga sin vikt. När vi senare blev skinheads fick vi gå genom samma sak igen, vi var för tjocka & för fula. Jag har också varma minnen av att få vara med i sin lilla grupp, vi mot världen, allt det där. Men det fanns också mobbning, utfrysning, & vissa var mer populära än andra. Nu säger jag absolut inte att det var du eller dina vänner som gjorde nåt sånt, men jag ville nog bara ha sagt att hetsen om att vara smal, snygg & populär existerade även i punk/skinheadkretsar, vilket är jävligt synd.

    • Cinderalley

      Nej men det är klart att du inte trashar mina minnen – vi hade helt enkelt olika upplevelser. Tonåringar kan vara så jävla elaka, så jag blir inte förvånad även om det är helt fruktansvärt vad ni fick gå igenom. I mitt gäng hade vi folk av alla storlekar, det var allt från pinnsmalisar till överviktiga och så vitt jag vet var det ingen som fick skit för endera. Alla såg ut som fan, men det var ju mer eller mindre med flit. Jag reflekterade aldrig över min egen vikt under den här tiden, jag har inte ens någon uppfattning om hur mycket jag vägde, just för att det helt enkelt inte spelade någon roll.

      Och jo, det fanns väl en viss hierarki även inom punkscenen. Men det gick ju att helt enkelt bara skita i “elitpunkarna” och hänga med schysta personer istället, det är i alla fall min upplevelse.

  • emma sofie w

    Jag tror det var något sådant sammanhang jag hittade på internet, att växa upp i en småstad i norrbotten är inte sådär jättepepp för någon som inte vill vara smalsnygg och ha savannbyxor och string. Men jag minns Stockholm som en fristad, vi hängde på Lava, i Vitan och alla var som jag. Tryggheten i det fick nog mig att härda ut, det var inte bara jag som var “konstig”, för det var nog så många såg mig i min hemstad.

    • Cinderalley

      Ja, jag hade väl tur på det viset att jag växte upp just i Stockholm, det är en så pass stor stad att det alltid går att hitta ett sammanhang och likasinnade.

  • Angelica

    Din berättelse påminner otroligt mycket om min gymnasietid. Inte så mycket högstadiet dock. Den tiden (96-99) spenderades i en håla i Norrland där jag mobbades för att jag var blyg och fattig. Sedan blev jag alternativ, flyttade till Västerås och började estetiska programmet inriktning konst och OJ så jag trivdes! I min klass fanns de flesta alternativa stilar representerade men att vi tillhörde olika stilar gjorde inte något för vi var ju ändå alla outsiders på vårt eget vis. Outsiders i en skola full av snobbar som kallade oss flumesteter och ansåg att vi måste vara dumma i huvudet för att vi gud förbjude inte enbart memorerade kungar och statsskick utan även gjorde något kreativt. Men vi sket i vad andra tyckte om oss. När en sam-klass inför studenten gjorde en sketch om stereotyper från de olika programmen och esteten hade lång svart peruk och tiara så brydde jag mig inte, även fast jag var den enda esteten med långt svart hår och tiara på skolan. Hade det varit högstadiet så hade jag dött av skam men som artonåring skrattade jag bara. Vad DE tyckte om MIG spelade liksom ingen roll för VI, jag och mina vänner, hade våra egna ideal. Tyvärr var jag ändå deprimerad. En hel barndom av mobbing innebar att jag när jag väl fick ett perfekt liv var alldeles för skadad och van vid att vara deprimerad att jag liksom inte fattade att jag inte längre hade något att vara ledsen över. Nu i efterhand ser jag tillbaka på gymnasietiden och tänker att den på alla sätt och vis var perfekt. Jag önskar att jag hade sett det då och uppskattat den tiden mer. Jag saknar också ungdomen. Det var en speciell tid.

    • Cinderalley

      Jomen det är ju så, så himla fint när man hittar sitt sammanhang och likasinnade, då spelar det inte så stor roll vad alla andra tycker!

  • CC

    Sonen har kört sin egen stil länge. Började med tuppkam som sjuåring (rakade av den i våras efter att ha haft den i halva sitt liv) och har mer och mer gått över till punk (musik, kläder osv) genom åren.

    Han har kört sin egen stil å inte brytt sig vad andra tyckt (coolt att stå upp för vem man är!).
    Men i en småstad är det ju inte helt enkelt att hitta likasinnade. Önskar att han oxå kunde få den gemenskapen du beskriver (men som mamma vill man ju inte gärna höra om festandet tex 😉 )
    Ibland blir han trött på uppmärksamheten pga hår å kläder, men ibland tror jag han njuter lite av det:)
    Mååånga gånger har tuppkammen fotografterats av “beundrare” (både i smyg, men även de som bett om lov.)
    Är stolt att han står för sin sak å är trygg i det!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *