Ni vet Lana MacNaughton och hennes Womens Motorcycle Exhibit som jag har skrivit om tidigare? För ett tag sen hörde Lana av sig till mig på Instagram och undrade om jag ville plåta med henne, och SÅKLART ville jag det. Sån himla ära att få vara en del av världens bästa fotoprojekt ju.

Och i lördags var det dags. Lana ville ha en ökenbackdrop, så vi bestämde oss för att mötas i Borrego Springs som ligger ungefär två timmar nordost om San Diego. Nick hade med sig kameran och fotade bakom kulisserna hela dagen. Alla bilder nedan är tagna av honom – och det finns ännu fler på hans blogg.

ride01

Eftersom jag inte var så sugen på att köra två timmar ut i öknen helt själv så la jag upp detaljerna på Facebook, och lördag morgon dök fyra tappra karlar upp utanför mitt garage med sina hojar. Hela gänget blev alltså jag, Nick, Otto, Mel och Fred.

ride02

Fortfarande på väg ut ur San Diego – det ser man på grönskan. I öknen växer ingenting, utom möjligen kaktusar.

ride03

Större delen av färden gick genom bergen på såna här små kringelikrokiga vägar. Så himla mycket roligare på motorcykel än i bil.

ride04

Efter ett tag blev det så varmt att vi var tvungna att stanna och dricka vatten, skala av ett lager kläder, och smörja in med solskydd. Passade på att kolla kartan så att vi var på rätt väg också. Lite halvknepigt eftersom vi hade kartan på telefonen och mitt ute i ingenstans finns det ingen täckning. Men det gick bra ändå.

ride05

Väl framme i Borrego Springs blev vi presenterade för de här två tjejerna som också skulle fotas av Lana. Och den gula Sporstern hade jag hyrt för dagen, eftersom min egen inte är i speciellt pålitligt skick just nu.

ride06

Fyra Honda och “min” Harley.

ride07

Otto var snäll nog att skjutsa runt Lana på sin chopper medan hon tog kort på mig och de andra tjejerna.

ride08

Det var så SJUKT varmt där ute, över 40 grader i skuggan. Vi satte upp tält för att åtminstone komma undan från solen en liten stund.

ride09

På väg hem började det riktiga äventyret. Jag skulle lämna tillbaka min hyrda hoj senast klockan 17 eftersom hyrstället stängde då. Dessvärre råkade vi ta fel väg ut ur öknen och hamnade i El Centro, som ligger 15 mil öster om San Diego. Vi körde genom en alldeles tom öken i helt omänsklig hetta i flera mil utan att se så mycket som en bil eller byggnad, innan vi äntligen kom fram till en gammal bensinmack. Den visade sig vara nedlagd, men ha ett öppet kafé. Vid det laget var jag så överhettad att jag höll på att svimma när jag klev av hojen. Min skandinaviska hydda är inte byggd för såna här temperaturer. När jag hade fått i mig en flaska Gatorade, en flaska vatten och en påse chips (för saltets skull) kunde vi köra vidare.

Eftersom tre av oss hade hojar med mycket små bensintankar var det ganska viktigt att hitta en mack som faktiskt hade bensin. Vi hittade en motorväg och körde i säkert 3 mil innan vi äntligen såg skyltat om bensin. Min hoj fick totalt bensinstopp ungefär 200 meter från macken, och jag fick rulla med motorn avslagen den sista biten. Det var så perfekt av vi liksom bara kunde skratta åt hela situationen.

Vi kom tillbaka till San Diego vid 20-tiden, alltså tre timmar senare än beräknat. Jag hade ringt hyrstället i förväg och förklarat situationen och de gick med på att jag kunde komma in när de öppnade nästa morgon istället. Slutet gott, allting gott. Och jag lovar att ni får se bilderna från den riktiga plåtningen också så fort jag har dem. Kommer bli så himla grymt.