Ända sen jag slutade plugga och började jobba heltid har jag antingen bott väldigt nära jobbet eller jobbat hemifrån. Jag har alltså aldrig behövt ge mig i kast med att köra bil i rusningstrafik. I ärlighetens namn har jag alltid känt mig en smula bättre än de människor som tillbringar halva sina liv i bilköer till och från jobbet, som viljelösa slavar under systemet. Men nu är jag plötsligt själv ett får i skocken. Mitt nya jobb ligger drygt 3 mil från mitt hus, men i eftermiddagsrusningen känns det som 30.

En av mina absolut sämsta egenskaper är att jag inte har något tålamod. Är själv ett under av effektivitet (typ) och förväntar mig detsamma av min omgivning. Så det är bortom frustrerande för mig att sitta fast i bilköer utan att komma någon vart. Det är inte ens att det tar tid som är problemet, utan det faktum att man är i princip stillastående på en fyrfilig motorväg utan någonstans att ta vägen.

Så jag gör allt jag kan för att undvika trafiken: kollar min Sigalert-app för trafikuppdateringar säkert 10 gånger om dagen, testar olika motorvägar för en smidigare lösning (hittills är alla ungefär lika illa), och igår blev jag så less att jag helt sonika körde av motorvägen och tog sidogator hela vägen hem istället. Sidogator är trevligare men tar mycket längre tid. Igår körde jag i alla fall kusten ner till Mission Beach och stannade vid en bar på boardwalken och tog en öl. Satt i solen och läste en bok och drack min Newcastle ända tills Sigalert sa att det var safe att ge sig hemåt igen. Det fina i kråksången, kan vi väl kalla det.

beachbeer