#kämpashowan

Jag skriver nästan aldrig om politik på bloggen. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag ofta bara blir matt och apatisk av att tänka på all skit som pågår i världen, och kanske framför allt i Sverige just nu. När jag flyttade från Sverige för snart 6 år sen satt det (så vitt jag vet) inga nazister i riksdagen, och jag läste inte dagligen artiklar och blogginlägg om våldsamheter riktade mot antirasister, kvinnor, invandrare och homosexuella.

Som gammal punkare och anarkafeminist fick jag visserligen uppleva ganska mycket otrevligheter i mina tonår, ofta i samband med demonstrationer, men även på krogen, på stan och i lokaltrafiken. En gång blev jag och en kompis till exempel knivhotade på tunnelbanan för att vi ”såg ut som kommunister”. Och jag vet inte hur många jag känner som blev spöade av nazister helt oprovocerat bara för att de var punkare (underförstått: kommunister).

Men det här var över 10 år sen, och för oss var det ett subkulturellt problem snarare än ett nationellt och strukturellt problem. Var man ”alternativ” fick man liksom finna sig i att ta lite skit för det.

Men nu? Jag vet inte ens hur jag ska närma mig vad som tycks pågå i Sverige just nu. Mordförsök under fredliga manifestationer, oprovocerade attacker, järnrör, hotfulla och idiotiska uttalanden från folkvalda politiker, ett parti som växer sig starkare trots att det verkar bestå uteslutande av neandertalare och historierevisionister. Hur blev fascism socialt accepterat? Var kommer allt hat ifrån?

Jag förstår inte.