Det ofattbara

Aftermath

Tack fina ni för kommentarerna på förra inlägget, de värmer. Jag är så dålig på att hantera döden. Jag känner knappt någon som har dött så jag har liksom inte fått öva, vilket jag förstås är oändligt tacksam över. Men det blir extremt svårt när det väl händer.

Paul har verkligen haft sin beskärda del av döden i sitt liv, och är mycket bättre på att handskas med den här situationen än jag är. Men jag tänker att det nog är bra, att ha någon som är stabil att luta mig mot när jag är raka motsatsen.

Jaja. Det går väl över det här med. Idag har jag till exempel inte gråtit alls hittills så det får väl betraktas som att saker går i rätt riktning. Nu känner jag mig mest bara passivt arg gentemot de förra ägarna för att de inte kunde fatta det här beslutet, så att vi tvingades göra det istället.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *