paulcoco

Det är så konstigt att Coco bara har varit vår hund i tre veckor. Det känns som om hon aldrig har bott någon annanstans; hon är så lugn och trygg och glad med oss att det är nästan omöjligt att tänka sig att hon för inte så länge sen hittades hemlös på San Diegos gator.

Adopterade djur är ju inte alltid helt lätta att ha att göra med, eftersom de ofta kommer från traumatiska förhållanden och av förklarliga skäl inte litar på människor. Men träffar man Coco skulle man aldrig kunna tro att hon har haft det svårt. Hon älskar människor, och att bli klappad och kliad, att ligga på soffan och snarka högt, och att gå på långa promenader. Och hon viftar frenetiskt på svansen när Paul hittar på små sånger och sjunger för henne, vilket han gör typ hela tiden.

Till och med separationsångesten verkar ha blivit bättre. Vi har jobbat på att inte göra en stor grej av att gå hemifrån, och att samtidigt försöka förknippa det med något positivt.

DSC_0087

Innan vi tog hem Coco tänkte vi att det kanske var lika bra att hon var så gammal, att skaffa hund är ju ett väldigt stort ansvar och med en så gammal hund binder man inte upp sig för mer än typ 4-5 år. Så himla naivt tänkt. Jag älskar redan den här hunden av hela mitt hjärta och kan inte ens föreställa mig dagen då det är dags att ta farväl. Fy fasen för döden och korta djurliv. Vi får väl helt enkelt se till att göra det allra bästa av de åren vi får tillsammans.