Vi har haft Coco nu i en knapp månad, och med undantag för att hon inte tycker om att vara ensam har hon i princip varit den perfekta hunden. Fram tills i måndags. Jag vet inte om det har hänt något speciellt som har triggat det, men hennes separationsångest tycks plötsligt ha blivit ganska många resor värre.

I måndags tuggade hon sönder en pall som stod vid dörren och sin säng, samt kissade på golvet i köket.

I tisdags tuggade hon sönder pallen ännu mer, och sen rymde hon. Vi gick för att hämta upp middag och lämnade henne på framsidan av huset medan vi var borta, i mindre än en halvtimme, för att hon inte skulle tugga sönder något mer. Framsidan består av kanske en 10 kvadratmeter stor gård omgärdad av ett knappt två meter högt plank samt en grind. Precis när vi var på väg hem ringde Pauls granne och sa att Animal Control stod och knackade på vår dörr. De ville inte säga vad de gjorde där så vi skyndade oss hem, något panikslagna. Det visade sig att Coco på något vänster hade tagit sig över planket och Animal Control hade hittat henne på gatan några kvarter bort. Den här hunden är alltså 10 år gammal. Hade jag försökt hoppa över samma staket hade jag antagligen brutit benen av mig, och då är jag ändå inte ens 30.

Och så idag kom Paul hem till detta:

cocodestroy

cocodestroy2

Nu vet vi inte riktigt vad vi ska ta oss till. Coco är verkligen den mest kärleksfulla, keliga och människoälskande hund jag någonsin träffat. När vi är hemma är hon hur lugn och glad och avslappnad som helst. Men så fort vi lämnar henne ensam, även om vi bara går ut till garaget, så blir hon helt panikslagen. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har gått ut med henne, eller hur många leksaker och andra distraktioner vi försöker sysselsätta henne med medan vi är borta. Och vi måste liksom gå till jobbet, vi kan inte bara sitta hemma med hunden hela dagarna.

Jag har läst en hel del online om desensitization och counterconditioning, vilket verkar vara hundpsykologernas rekommendation för att handskas med den här typen av svår prestationsångest? Men sånt tar tid, antagligen flera månader. Och under tiden kan vi liksom inte ha en hund som förstör allt vi äger så fort vi går hemifrån, och som rymmer om vi lämnar henne utomhus. Om inte annat för hennes egen skull, kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste må av detta.

Hur mycket jag än hatar att ens tänka tanken så skulle det här eventuellt kunna vara en förklaring till varför hennes tidigare ägare inte ville ha kvar henne… VAD GÖR MAN!?

Nu ska vi i alla fall ta henne till veterinären för att se om det finns några medicinska orsaker till det här destruktiva beteendet. Så vi får se vad som händer.