-
Bill Cosby, Cecil the Lion, Sandra Bland och Planned Parenthood
Det har varit en extra deprimerande vecka i amerikanska medier, och jag vet inte hur mycket som har nått Sverige. Så här kommer ett litet axplock av de mest diskuterade nyheterna från de senaste veckorna. Den ena värre än den andra.
Bill Cosby
En folkkär amerikansk komiker och skådespelare har anklagats för våldtäkt av 46 kvinnor, vilket antagligen innebär ett enormt mörkertal av offer som inte har klivit fram. Cosby har själv erkänt under en rättegång att han har drogat kvinnor i sexuellt syfte. De flesta av våldtäkterna ägde rum för så pass länge sen att preskriberingstiden har gått ut, så det är inte speciellt sannolikt att en av de värsta serievåldtäktsmännen i USAs historia ens kommer att hamna i fängelse.
Cecil the Lion
USAs näst mest hatade man, efter Bill Cosby, är just nu Walter Palmer, en tandläkare från Minnesota. Enligt uppgifter i media har han betalat 55.000 dollar för rätten att få skjuta ett lejon i Zimbabwe. Han ”råkade” dock skjuta Cecil, ett lokalt kändislejon, genom att lura ut honom ur nationalparken där han bodde. Big no-no. I ett brev till sina tandläkarpatienter ber Palmer om ursäkt för att ha skjutit det folkkära lejonet. Vad han inte verkar förstå är att folk är upprörda över att han sköt ett LEJON, period.
Se även: Kimmel chokes up on air over Cecil the lion, likens hunter to Bill Cosby
Sandra Bland
En 28-årig svart kvinna blev stoppad av en polis för att ha bytt fil utan att använda blinkers. Tre dagar senare hittades hon död i sin fängelsecell. En minst sagt oproportionerlig eskalering av händelser, och Sandra Bland är bara en i raden av de svarta kvinnor och män som har dödats, direkt eller indirekt, av polisen de senaste månaderna.
Se även: #WhatHappenedToSandraBland
Planned Parenthood
I en extremt oärligt redigerad video som släpptes nyligen, av antiabortgruppen Live Action, framstår det som att Planned Parenthood, en organisation som erbjuder kraftigt subventionerade reproductive health services främst till fattiga, tjänar pengar på att sälja bebiskroppsdelar (???) på svarta marknaden. Det är ju såklart inte sant över huvud taget, men eftersom Planned Parenthood även ägnar en liten del av sin verksamhet till att utföra aborter så anser landets konservativa kristna att de är antikrist och bör stoppas till varje pris. Och den här videon ger dem vatten på sin kvarn.
Se även: Planned Parenthood is Not Selling Baby Parts, You Fucking Idiots
Jag skulle egentligen också skriva något om Hulk Hogan, som har avslöjats för att ha hävt ur sig en massa rasistisk och homofobisk smörja på film, och Madyson Middleton, 8-åringen som hittades våldtagen och mördad av sin 15-åriga granne i ett soprum i Santa Cruz häromdagen. Men nu orkar jag fan inte mer.
-
#GIRLBOSS
Jag läste #GIRLBOSS, skriven av Nasty Gals grundare Sophia Amoruso, och blev så inspirerad att jag ett par dagar senare gick in till vår CEO och presenterade en idé som jag har funderat på ett tag. Och fick positiv respons, så nu verkar det mest vara detaljer och budget som ska funderas ut. Är lite chockad över att det var så enkelt.
Jag är i regel väldigt skeptisk till självhjälpsböcker, men denna funkar för att den är skriven av någon jag faktiskt kan identifiera mig med. Jag och Sophia Amoruso är ungefär lika gamla, har typ exakt samma frisyr, och är båda gamla punkare. Mellan lika delar girlpower-klyschor och handfasta råd droppar hon bandreferenser och citerar obskyra band. Så om hon kunde bli miljonär innan 30 så kan väl jag? Eller nej, det kan jag nog med all sannolikhet inte, men ändå. Det är en motiverande tanke!
-
Min lilla skitiga katt
På lunchen idag var jag och lämnade av min katt Turtle hos veterinären. Hon behövde ett bad, och det är nog säkrast för alla inblandade att en professionell pet groomer hanterar detta traumatiska. Turtle är en väldigt ängslig katt som är rädd för allt och alla, och sitter och skriker högt i buren så fort jag behöver ta henne någonstans. Jag blir oerhört stressad av detta, och nu är jag ett nervöst och emotionellt vrak medan jag väntar på att de ska ringa och säga att jag kan hämta hem henne igen.
Kan känna att det är tur att jag inte tänker skaffa barn alltså. Mina nerver klarar ju uppenbarligen inte ens att lämna bort min katt i ett par timmar trots att hon inte ens är sjuk, bara lite skitig. Vet inte hur jag skulle hantera ett sjukt barn eller liknande.
Aja. Försöker väga upp kattbadstraumat med mutor. Igår fick de ett sprillans nytt sånt här torn till exempel.
-
#TheEmptyChair
Om ni vill bli förbannade, äcklade, och alldeles matta av sakernas vidriga tillstånd—men ändå få känna en smula hopp över möjligheten till upprättelse och potentiell framtida förändring—läs då New York Magazines intervjuer med 35 av den amerikanske serievåldtäktsmannen och komikern Bill Cosbys offer. Som ett slag i ansiktet.
-
Take me out to the ballgame
Igår gjorde jag något så amerikanskt som att gå på mitt livs första baseballmatch. Det var mitt jobb som bjöd på en heldag på Petco Park, som är San Diegos baseballarena. Vi började på kontoret med öl och pizza, sen promenerade hela gänget på omkring 30 pers ner till Petco Park som ligger i downtown, bara några kvarter från vårt kontor. Jag fick ganska mycket skit för att aldrig ha sett en baseballmatch innan. Jag kontrade med att jag är från Europa och att vi bara bryr oss om fotboll där. Eller ja. “Soccer”.
Jag satt bredvid två baseballfantaster så jag fick chans att ställa jättemånga dumma frågor under matchens gång, och nu vet jag ganska mycket mer än jag gjorde tidigare om sporten och dess regler. Är dock fortfarande helt ointresserad.
I San Diego har de här två bokstäverna lite trevligare innebörd än i Sverige. Vi förlorade dock mot San Francisco, även om jag var mer intresserad av att dricka öl än att faktiskt kolla på matchen. Det händer ju liksom ingenting i baseball?
Hela gänget! Bra arbetsdag på det hela taget. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb?
-
Bevis på den globala uppvärmningen
Idag regnade det igen. Jag vet att många undviker att prata om vädret eftersom det ses som en konversation i brist på riktiga samtalsämnen, men för mig är vädret oerhört intressant att prata om. Detta är till exempel helt sjukt:
San Diego broke its all-time July rainfall record Saturday when 1.03 inches fell. That broke not only the July single-day record of 0.83 inches set July 25, 1902, but also the record for an entire July’s rainfall, which was 0.92 inches July 1-31, 1902.
It’s also more rain than San Diego saw in all of January this year; on average, January is the second-wettest month and July the second-driest, with January averaging 66 times more rainfall than July. The only other time July has out-dampened January in San Diego was 1976, when July had 0.02 inch to January’s trace.
San Diego added to its total Sunday with another 0.66 inch of rain as of 11 p.m. The month-to-date total of 1.70 inches, which fell in less than 36 hours, is more rainfall than San Diego had seen in the previous 101 Julys combined; a total of 1.68 inches fell during July from 1914 through 2014 in San Diego.
Det har alltså regnat mer i San Diego de senaste dagarna än i alla julimånader kombinerade sedan 1914!? Om det fortfarande är någon som sitter därute och förnekar den globala uppvärmningen så är ni välkomna till Södra Kalifornien. Där vi gick från extrem torka till extrema översvämningar över en helg.
-
Yee-haw!
Eftersom ni ändå verkar vara ett par stycken som är intresserade av det här med ridning så kommer här en liten uppdatering på ridlektionsfronten. Jag har börjat rida en ung häst som heter Koda, han är ganska ny på det här med att ha sadel på sig och så, men jag är också lite ny så vi utvecklas liksom tillsammans. Min ridlärare är en liten tjej i 20-årsåldern som är extremt peppande och har en motiverande övertro på min kapacitet. Då går det inte riktigt att fega ur.
Jag jobbar på min hållning och att bygga muskler och sådär (har som bekant ganska trasiga axlar, det hjälper inte direkt i en sport där bra hållning är typ 80% av prestationen). Men så här såg det i alla fall ut för ett par veckor sen, första gången någonsin jag hoppade i galopp.
-
Svensk sommar i San Diego
Fixade kommentarsfunktionen och kände mig helt ensam igen, tills jag insåg att alla kommentarer hamnade i SPAM-foldern! Nu ska alla vara godkända i alla fall, och vad glad jag blir att ni fortfarande hänger här ♥
In other news har vi haft den kanske knäppaste helgen rent vädermässigt i San Diego sen jag flyttade hit. I lördags åskade och blixtrade det så att hela huset skakade, och det regnade oavbrutet precis hela helgen. Och inte Southern California rain (dvs duggregn) utan riktigt ösregn. Dessutom var det över 30 grader varmt och extremt hög luftfuktighet. Huvudvärksväder deluxe.
Jag har bott i San Diego i snart sju år och kan inte minnas att jag någonsin har varit med om regn i juli tidigare. Och definitivt inte en åskstorm som denna. Den här staden är dessutom inte speciellt väl förberedd på andra sorters väder än värme och solsken, så så fort det börjar regna får alla panik och kör i diket typ. Aja. Jag och Paul hade en massa helgplaner som gick i stöpet pga vädret, så vi hängde mest i garaget och drack Bud Light Lime istället.
Väldigt mycket svensk sommar över detta.
-
MEH!
VAD FAN. Jag insåg just att det inte har gått att kommentera här på… jag har faktiskt ingen aning om hur länge? Det förklarar kanske varför jag har känt mig så ensam här på sistone. Nu ska det i alla fall gå att kommentera igen, så håller tummarna för att någon fortfarande läser här!
-
Det stora launchpartyt
Ni vet den där välgörenhetsorganisationen som jag är involverad i? Moto F.A.M. (Fundraising & Awareness Movement) heter den i alla fall, och i lördags hade vi vårt stora launchparty.
På bara 8 veckor har vi lyckats få till ett ganska ordentligt following av människor som tycker att det vi gör är bra och vill hjälpa till så gott de kan. Vi hade ett helt gäng fina voluntärer (ovan) som hjälpte till hela dagen, och över 50 företag och individer som hade donerat sjukt mycket bra grejer till vår stora utlottning. Över 300 personer kom på eventet, och på 4 timmar samlade vi in över 5000 dollar (omkring 45000 kronor) som kommer att gå oavkortat till att hjälpa folk som har varit involverade i motorcykelolyckor.*
Vi som är hjärnorna bakom den här organisationen fick kliva upp på scen och presentera oss och berätta lite om vad Moto F.A.M. är och vad vi vill åstadkomma. Jag kan inte komma på något som skrämmer mig mer än att tala inför folk (speciellt inför 300 stenhårda bikers) och jag har ingen aning om vad jag sa eftersom jag fick en temporär blackout av nervositeten. Men enligt Paul lät det bra i alla fall, han vet hur mycket jag hatar public speaking och hade varit rädd att jag skulle tappa det helt och börja babbla något nervöst på svenska haha. Tur att jag inte gjorde det.
Team Moto F.A.M. ♥ (Ni fattar at F.A.M. delvis står för Family, va? För så känns det ibland i det här motorcykelcommunityt, att vi är som en stor familj. Och vi vill hjälpa våra egna.)
Jag och Mallorie höll ställningarna i vårt booth, sålde t-shirts och lotter och tog emot donationer och sånt. (Jag har förresten klippt av mig håret igen, som ni kanske ser. Nu får det plats under motorcykelhjälmen.)
Så himla mycket folk hade kommit från alla möjliga platser för att supporta. Vi fick så mycket positiv respons och pratade med så många fantastiska människor, och jag var helt hög på livet i typ två dagar efteråt. Även om jag var så utmattad efteråt att jag stupade i säng och sov i 12 timmar så fort vi kom hem.
*Tänker att det kanske inte finns lika stort behov för en sån här organisation i Sverige, eftersom man inte riktigt riskerar att nekas vård pga bristande försäkring, eller att bli totalt bankrutt av alla vårdkostnader vare sig man har försäkring eller ej? Och det är i så fall bra, vårt end game är att inte behövas mer.
