Den här helgen lämnade vi knappt garaget varken lördag eller söndag. På den nivån att vi intog de flesta mål mat på stående fot i garaget, efter att ha insett att vi glömt bort att äta och blivit tvungna att slänga ihop en 10-minuterspasta för att inte få totalt blodsockerfall. Allt slit resulterade i alla fall i två spännande saker*, som jag råkar ha dokumenterade i videoform.

Spännande sak 1:

 

My first time riding jockey.. I didn’t stall! ✌ @paulskura #shovelhead #yolo

A video posted by Sanna (@cylinderella) on


Jag körde Pauls ena hoj för första gången. Båda hans hojar är gamla choppers med sk jockey shifter, vilket innebär att man kopplar med foten och växlar med en spak som sitter direkt på själva växellådan. Moderna motorcyklar har ju ett kopplingshandtag på styret och man växlar med foten. Den stora skillnaden är alltså att på vissa äldre Harleys måste man ta bort handen från styret för att kunna växla, samt att man inte kan sätta ner vänsterfoten när man stannar, om man inte lägger i neutralen först. Detta är extremt knepigt till exempel om man behöver stanna i en backe, och är dessutom helt tvärtom från hur de flesta (inklusive undertecknad) är vana vid att köra motorcykel. Det kallas för övrigt suicide clutch av en anledning.

Men i alla fall. Under hela vårt förhållande har Paul tjatat om att jag måste lära mig att köra hans hojar. Jag har velat göra det mest för att bevisa att tjejer också kan köra jockey (duh, klart de kan) (det är en sjukdom jag har, det här behovet att alltid behöva motbevisa alla sexistiska bikersnubbar som tycker att tjejer hör hemma bakpå hojen), och i lördags blev det äntligen av. Jag var ärligt talat ganska nervös, det är svårt att tänka och göra precis tvärtom på något man är så himla van vid. Men det gick bra! Jag fick inte ens motorstopp!? Jag körde några varv runt kvarteret och sen fick det räcka, i alla fall för den här gången.

Spännande sak 2:

My ironhead is a RUNNER! 🤘🏆 ☄️ Thank you @j_benz1 @paulskura 🙌 #projectironhead

A video posted by Sanna (@cylinderella) on


Efter ett drygt ÅR av att ha byggt en chopper från grunden tillsammans lyckades vi äntligen starta min H-D av årsmodell 1976 i söndags. Den har varit nästan-klar ganska länge, med undantag från allt det elektriska. Varken Paul eller jag kan speciellt mycket om elektricitet, så vår kompis Johnny kom hem till oss i söndags och drog klart alla sladdar och justerade både det ena och det andra. Så vid det laget kände vi liksom att det var dags att hälla i olja och bensin och bara go for it. Och hon startade upp hur fint som helst! Inte så tokigt ändå för en 40 år gammal motorcykel som har varit avställd i minst ett år? Nu ska vi bara fixa de allra sista detaljerna, och sen kan jag äntligen få köra henne också. ÅH! Att såna här gamla maskiner kan göra en så lycklig ändå?

*Brasklapp för att ni kanske inte alls tycker att detta är spännande? Jag är så insnöad på hojgrejer, har svårt att få in i huvudet att andra kanske tycker detta är skittråkigt. Ni får säga till i så fall.