Vardagsfilosoferande

Man måste inte skaffa barn

unfit-parents

Jag har vetat att jag inte vill ha barn väldigt länge. När jag var yngre och påpekade detta brukade jag få kommentarer i stil med “Men du är ung, du hinner ändra dig” — för att det tydligen är så osannolikt att en ung kvinna inte vill ha barn att det liksom inte går att acceptera, i alla fall inte förrän hon är tillräckligt gammal för att veta bättre. Om ens då. Jag har ändrat åsikt om ganska mycket genom åren — jag har till exempel gått från att tycka att utsvängda jeans är ganska fult till att tycka att det är skitsnyggt. Men vissa saker har jag aldrig, aldrig tvivlat på. Att jag inte vill ha barn är en sån sak.

Och på senaste tiden har de nedlåtande kommentarerna faktiskt tystnat en smula. Jag tror att det främst beror på tre saker:

1. Jag är tillsammans med en 36-årig man som inte heller vill ha barn. Och det vet ju alla att om en vuxen man säger att han inte vill ha barn så menar han det och kommer inte att ändra åsikt om saken. Tydligen gör detta min åsikt mer trovärdig också? “Kul” hur det där fungerar.

2. Både Paul och jag har numera syskon som har barn, så våra föräldrar och styvföräldrar har en massa ungar att underhålla sig med redan. Detta innebär mindre press på oss att föröka oss.

3. Nästan inga av mina vänner har eller vill ha barn. Och nästan alla har hundar och/eller katter istället. Det är alltså väldigt lite barnsnack i allmänhet i min umgängeskrets, men däremot skickar vi gulliga videos på våra husdjur till varandra på Snapchat hela dagarna. Precis som jag vill ha det.

Jag skriver detta eftersom jag just läste det här inlägget hos Sofia om hur svårt det är att slippa undan omvärldens kritik, även om man nu “gör rätt” och faktiskt skaffar barn. Som kvinna går det liksom inte att vinna.

Det här är inte menat som en kritik av någon som har valt att skaffa barn (såklart, duh), det är ju jättebra att andra vill och orkar. Personligen kan jag inte tänka mig något värre än att gå igenom en graviditet och förlossning för att sen tillbringa resten av mitt liv med att ta hand om och oroa mig för en annan människa. Nä. Det är inte för mig. Jag och Paul highfivar varandra minst en gång i veckan, på riktigt, för att vi är så nöjda med vårt barnfria liv. Och det är helt okej. Vi har inte gått miste om meningen med livet, och det gör mig inte till en sämre kvinna. Man måste inte skaffa barn bara för att alla andra gör det.

26 Comments

  • Annika

    Vi är inte heller intresserade av det. Nu är det ju rent praktiskt omöjligt för oss pga pendlandet – vi får frågor med jämna mellanrum och då brukar jag skämta att barnet skulle få bo i ett låst skåp på flygplatsen så att vi bägge fick träffa det lika mycket (det är ingen som skrattar men de släpper frågeställningen…) – men även annars har vi gradvis kommit fram till slutsatsen att vi varken känner oss dragna till föräldraskap eller speciellt lämpade för det. Mina föräldrar har jag aldrig hört säga att de drömmer om barnbarn så där har vi inget tryck (och tur är det för min syster har inte heller barn…). Svärmor vill nog egentligen men har tack och lov alldeles för mycket takt eller respekt för att trycka på om det. Jag tycker det svåraste är det sociala man inte blir en del av – vi har inte ett naturligt socialt nätverk genom ett stort intresse som ni har – och speciellt på en mindre plats som den där vi är nu i sommar är det mesta sociala för folk i vår ålder barn- och familjerelaterat. Det är helt förståeligt att barnfamiljer umgås mer regelbundet med andra barnfamiljer pga. vill vara på liknande aktiviteter och barnen kan leka med varandra. Men man kan känna sig isolerad trots att beslutet i sig känns bra. I San Diego är det bättre och där har vi ett större kontaktnät av vuxna med och utan barn där det inte spelar någon roll.

    • Cinderalley

      Ah, för oss är det ju tvärtom, om vi skulle få för oss att skaffa barn skulle vi antagligen inte ha någon att umgås med längre eftersom vi nästan uteslutande hänger med andra barnlösa par. Men jag kan verkligen förstå de som skaffar barn för att alla andra gör det, just av de här anledningarna (och för att man kanske inte har reflekterat över att det finns alternativ).

  • Jennie

    Prrrrreeeaaach sistah’! Jag har dock alltid trott att jag ville ha barn, “sen”. “Sen” kom aldrig och nu framstår det mest som en så obekväm och omständlig sak att göra. Jag har ju barn i mitt liv genom vänner och familjs barn och jag är jättenöjd med den dealen. Jag kan vara festlig moster/faster när jag är där, sen går jag glatt hem till mitt ekivokt och bohemiskt inredda hem och gör det jag vill 24/7, semestrar dit jag vill, skaffar och byter ut hobbys bäst jag vill etc. Jag tänker att det är ett superrationellt beslut att inte skaffa några, eller så har min biologiska klocka fuckat ur och ba “PUDLAR!” istället. Vad som: värdigt liv, I got it anyway!

      • Jennie

        Hehe. Ja! Oh, och du! Jag pratade med min karl om det här ämnet, och vi upphöll oss kring din #1 där du upplever att din åsikt blir mer trovärdig om den bekräftas av en man. Vi spånade kring att det ju (att du blir mer respekterad nu) kan bero på att ni helt enkelt är TVÅ, och att det är svårare att argumentera mot. Det är lika logiskt tänker jag. En liten tröst, i en sexistisk värld, kanske.

  • Elina

    Sitter här och ammar Allan men tänker ändå “hear hear!” pga är också trött på att människor lägger sig i andras val. Jag har aldrig förstått varför det hetsas så med att skaffa barn, till de som säger att de inte vill ha några. Jag tänker snarare att det väl är jättebra att de som inte vill ha barn vet det och inte skaffar några, än de som skaffar barn och efter att barnet är fött kommer på att de inte vill vara föräldrar. Och herregud som jag förstår er, det är faktiskt inte alls roligt jämt att ha barn. Det är sjukt jobbigt, man får inte sova och oron! Men jag vill ha en familj där barn ingår och då får man ta det onda med det goda :). Men tycker att det är en privat fråga och blir bestört över att mina barnlösa vänner blir utsatta för folks åsikter om den här frågan hela tiden! Kram!

    • Cinderalley

      Precis, det är ju det som är grejen. Jag FÖRSTÅR verkligen inte vad det är som får andra människor att lägga sig i något som är så himla privat. Med det sagt så har du ju världens gulligaste lilla familj, så du har ju helt klart gjort rätt val 🙂 Kramar!

  • Jenny

    Jag onskar att vi kande fler par som inte vill ha/har barn. Vi har bara tva sana par i vart umgangeskrets, medans alla andra som gift sig skaffat barn strax efter att de gift sig. Det har med att folk lyssnar da en vuxen man inte vill ha barn ar ju sa javla konstigt. Ar ratt forvanad over att folk inte sager saker som “men du da? Vad synd, tank om du vill ha barn och han vill ju inte det?” Men det ar ju bra att ingen sagt sant. Nar Robert berattar for hans arbetskamrater att hans fru verkligen inte vill ha barn sa fragar folk honom “men tank om du vill ha dem?!” och sa sager han bara “ja men alltsa jag vill ju inte heller ha dem.” Och sa blir det slut med det snacket. Ibland verkar det som om folk blir mer upprorda over att HAN inte vill ha barn, och jag har fortfarande inte riktigt fattat varfor.

    • Cinderalley

      Kom och häng med oss och våra barnlösa vänner! 🙂 Och ja, det är väl inte så himla konstigt om man gifter sig med någon som känner likadant som en själv i barnfrågan? Annars hade det ju blivit jättejobbigt.

      • Jenny

        Ja men seriost, vill ju komma och hanga i ert garage nangang ju! Precis, barnfragan ar ju anda en deal breaker. Man gifter sig inte med nagon som tanker annorlunda kring den saken, da blir man ju bara olycklig.

  • M

    Igenkänningsfaktorn = skyhög. Blev så glad av att läsa att det FINNS andra som tycker exakt som jag och min kille (32 resp 35 år, highfivar varandra också typ varje vecka pga så himla nöjda med vårt beslut!!). Blir däremot extremt provocerad av folks evinnerliga åsikter kring detta, pga har stor integritet och skulle aldrig drömma om att kommentera någon annan persons livsval. Folk som i vanliga fall är artiga och väluppfostrade tappar liksom ibland all form av vett när det kommer till detta. Jobbigt även att i sällskap där folk inte vet mitt val (exempelvis jobbet pga tycker ej att de har med mitt privatliv att göra) tar vissa människor VARENDA chans att berätta hur mycket det förväntas av mig att yngla av mig (sa du att du är trött? du är säkert gravid!!! jaså ni har ett rum över hemma? perfekt barnrum!! osv i all oändlighet). Har även vid minst två tillfällen blivit klappad på magen (är ej särskilt tjock) av bekanta som gratulerat till graviditeten (!!!). Min kille däremot har typ aldrig märkt av omgivningens åsikter, blir man förvånad eller. Ooops blev visst lite småbitter här men det som faktiskt är jobbigast är att inga av våra vänner har valt samma väg som vi. Vi har fantastiska vänner, men tappar kontakten med fler och fler pga lever totalt olika liv. Det är så himla, himla tråkigt. Skulle så gärna vilja ha åtminstone någon vän utan barn.

    • Cinderalley

      Alltså, sånt här gör mig så jäkla förbannad! Jag förstår verkligen inte hur man är funtad om man säger såna saker och lägger sig i andras privata beslut. Och trist att ni tappar kontakten med folk. Kanske går det att hitta likasinnade att hänga med genom något gemensamt intresse – typ andra barnlösa par som gillar att resa eller spela instrument eller brygga egen öl eller hoppa fallskärm eller jag vet inte vad folk sysslar med nuförtiden? Vi har ju motorcyklar som största intresse och det har funkat sjukt bra för oss. 🙂

  • Anja

    Haller med! Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Tanken ar lika absurd som typ att jag skulle vilja ha typ en giraff som husjur. Lyckligtvis har jag sluppit de flesta kommentarer och patryckningar fran omgivningen, men jag vet ju att manga andra far utsta en hel del och jag kan bara inte forsta varfor andra manniskor ens bryr sig? Det maste vara nan slags osakerhet som kommer smygandes nar dom inser att alla inte behover folja normen for att vara lyckliga? Nat slags flock-beteende. Hursom, jag ar vid 38 ars alder mycket glad och nojd med att vara kapten over mitt eget skepp har i livet (bildligt alltsa, har inte lyckats komma over ett piratskepp pa riktigt an!).

    • Cinderalley

      Haha, håller med om hur absurt det är att förutsätta att alla vill ha barn. Jag har 100 ggr hellre en giraff som husdjur! Och ett piratskepp! 🙂

  • Anna

    Hear hear! Gud vad det är skönt att läsa om någon annan som känner likedant, ibland känns det verkligen som jag är den där barnhatande avarten då alla jag känner antingen har barn eller planerar att skaffa. Jag har också alltid vetat att jag aldrig vill ha barn. När jag var i 20-årsåldern tänkte jag att jag en dag skulle kunna gå med på ett barn – ett! – för att kompromissa. Men man kan inte kompromissa om ett åtagande som är på livstid, man kan inte kompromissa om någon annans liv. Visst, ibland ser jag på min äldre bror och hur han umgås med sina numera vuxna söner och tänker att det där vore fint att ha… men vill man hänga med någon och dricka öl och snacka skit så är det vänner man ska skaffa sig, inte barn.
    Det värsta tycker jag är att det faktum att man inte vill, inte godtas. Det måste finnas någon anledning. Typ, ärftliga sjukdomar, cancer, sterilitet, eller någon annan katastrof som förhindrar en att skaffa barn så att man tårögt kan förklara att det bara inte går (obs att jag förstår att den situationen är 100 gånger jobbigare än att bara bli tjatad på som frivilligt barnfri). Säger man att man inte vill, kommer folk genast på en massa anledningar till att man trots det borde skaffa barn. Kan inte det få räcka, att man inte vill?

    • Cinderalley

      Det är ju det som är grejen – det är ett så sjukt stort åtagande, garanterat större än något annat man gör i hela livet. Och såna beslut tycker jag inte att man ska ta lättsamt, eller kompromissa om. Och jag tycker verkligen att det räcker med att inte vilja!

  • Louise Pettersson

    Detta var en befrielse att läsa. Jag är 33 år och har aldrig haft en stor dröm om barn. Däremot har jag på senaste år börjat tvivla en del. Kanske jag skulle vilja ha ett, men jag vill inte att alla i min närhet ska ställa dessa frågor ständigt till mig. OM och NÄR. Tycker det är fruktansvärt ofint och osympatiskt. Man vet ALDRIG varför det finns de som inte har barn, de kanske har försökt i flera år men att det helt enkelt inte går och det är en enorm sorg. Omständigheterna i förhållandet kanske gör att de inte heller går att skaffa barn ( i mitt fall har min sambo 3 barn sedan tidigare och har ett jobb som gör att han bor utomlands flera månader per år). Att skaffa barn då hade gjort att jag nästintill hade blivit ensamstående vilket jag ABSOLUT inte vill. Så jag har en chihuahua istället och funderar vidare (ett tag till). Skaffar jag ett så gör jag det och gör jag det inte så är det som du säger inte slutet för mitt liv eller att mitt liv saknar mening. 🙂 Tack för detta inlägget, det känns genast mycket bättre att läsa om andra med samma tankar.
    Kram till dig!

    • Cinderalley

      Jag tycker själv att hundar och katter är mycket trevligare än barn, så jag förstår dig 🙂 Kramar tillbaka!

  • Connie

    Jag har alltid trott att jag vill ha barn “sen”. Men så fick jag lite ålderspanik (är 37) och pendlar mellan att verkligen vilja ha barn och att absolut inte vilja ha barn. Att tveka på om min man är fathers material och om jag är redo att ge upp min frihet? Är bara så rädd att ångra mig sen. Tänk om jag inser om 10 år att jag verkligen vill ha barn? Och att det då är för sent?

    • Cinderalley

      Åh gud ja det låter som en jättejobbig situation. Men jag tror att man får helt enkelt bara bestämma sig för ett av alternativen och sen går man all in. Då finns det liksom inget utrymme för att ångra sig.

  • CC

    Blir alltid så ledsen över att en alltid ska behöva stå till svars för sina val i livet. Oavsett om det gäller barn, jobb, tatueringar eller vadsomhelst….
    Jag tror ju i min enfald att folk är kapabla att ta det beslutet själva.
    Jag har flera kompisar som valt ett barnfritt liv, medan jag själv alltid velat ha barn ( och har två fina, äldre tonåringar ) .
    oavsett våra val är vi nöjda med våra liv☺

    • Cinderalley

      Ja eller hur! Jag tror att det handlar mycket om folk som trycker ner eller ifrågasätter de som har gjort något annorlunda för att de ska må bättre över sina egna val. Så länge man själv är nöjd är det ju grymt dock! 🙂

  • Malin

    Åh gud. Kände sån enorm frihet när jag läste detta inlägg; Tack! Är 33 år och har aldrig känt en längtan, snarare tvärtom. Är dock så jävla jävla jävla rädd för att ångra mig. Och att vi ska bli ensamma och inte ha några vänner att hänga med. Min vanligaste tanke är att “det kommer nog blir bra” bara man skaffar barn, men magkänslan slår bakut när jag tänker på att bli mamma. Älskar vår hund så sjukt jävla mycket, skulle typ dö om ett eventuellt barn blev allergiskt och DEFINITIVT göra mig av med barnet istället för hunden. Nästan for realz. Men så kan man ju inte tänka/säga? Äh fy fan för alla normer hit och dit, man blir så jävla stressad 🙁

    • Cinderalley

      Haha, vet precis vad du menar, jag skulle välja hund och katt över barn alla gånger. Och om du inte vill ha barn så behöver du inte! Det blir bra ändå, jag lovar.

  • Ninna

    Men gah för att du anses trovärdig i din åsikt först iom att din man inte heller vill ha barn. som att en kvinna inte är en person utan en kvinna, och såna automatiskt ska vilja ha barn.
    Respekt för att alla lever som de vill tycker jag.

    Själv så tänkte jag när jag var yngre att jag skulle bo ensam med min katt. För killar var ändå så bröliga och jobbiga. Nu vart det inte riktigt så, jag blev ensamstående mamma till en son som idag är 10. Men det vart ändå rätt, han är underbar och allt annat än brölig, haha. Och så skaffade jag för 4 år sedan katten som jag alltid vetat att jag vill ha 🙂 Jag har dock aldrig bott sambo med en man och vete katten om det kommer att hända ens, då ska jag riktigt råka snubbla på någon speciell. Dom är lite min motsvarighet till barn för dig haha. Min erfarenhet är att dom flesta män är så fruktansvärt självupptagna och inte lär det gå över heller 😉 Dock så älskar jag ju inte alla barn för det heller och tycker det är lite jobbigt att få besök av vänner som har mindre barn, eg inte för att barnen är jobbiga i sig utan för att föräldrarna är så härdade/ignoranta/slappa och sen får man skena runt och vakta sina prylar..

  • Allis

    Vad skönt att läsa ditt inlägg. Jag är 31 år och har också alltid vetat att jag inte vill ha barn, och jag tycker folk i allmänhet har svårt att bara acceptera detta svar, speciellt från en relativt ung tjej (Typ: “Du kommer att ändra dig”, “Vi får väl se om ett par år”, “Barn är meningen med livet”). Jag tycker det är jobbigt med all press kring graviditet och barn, och längtar nästan på sätt och vis tills jag passerat 45-strecket och folk slutar hetsa/fråga/ tycka/försöka övertala/lägga sig i om vad man själv borde vilja. Sedan kan det ju vara ett känsligt ämne som man faktiskt inte vill prata om av olika anledningar.

    PS: Min biologiska klocka är också inställd på taxar, länkar mina korvars instagram //Crazy Dachshund Lady 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *