(Bild från The Syria Campaign)

Ursäkta för deprimerande inlägg, men har svårt att skriva något lättsamt idag. Jag sitter och tittar på videoklipp där människor som är fast i Aleppo säger adjö till världen och försöker med allt jag har att inte börja storgråta på jobbet. Ni vet den där känslan av hjälplöshet över all skit i världen som man som en ensam människa inte kan göra något åt? Den känslan kommer jag alltid att förknippa med 2016.

Och 2017, antar jag. Det här är ju liksom inte slutet på någonting, det är början. Kriget i Syrien kommer inte ta slut, Sverigedemokraterna kommer inte att få färre röster i opinionsundersökningarna, och även om Trump skulle bli avsatt som president så är vi fast med den kanske ännu farligare Mike Pence istället.

Och medan Syriens största stad står i lågor tillsätter USAs nya president fler vita miljardärer med kopplingar till Ryssland till de högsta regeringsposterna. Jag är inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, men det här är så jävla läskigt. Med mardrömstrion Trump, Putin och Assad vid rodret  kommer 2017 bli ännu värre, det känns ganska uppenbart.