Det ofattbara

2017 kommer bli ännu värre


(Bild från The Syria Campaign)

Ursäkta för deprimerande inlägg, men har svårt att skriva något lättsamt idag. Jag sitter och tittar på videoklipp där människor som är fast i Aleppo säger adjö till världen och försöker med allt jag har att inte börja storgråta på jobbet. Ni vet den där känslan av hjälplöshet över all skit i världen som man som en ensam människa inte kan göra något åt? Den känslan kommer jag alltid att förknippa med 2016.

Och 2017, antar jag. Det här är ju liksom inte slutet på någonting, det är början. Kriget i Syrien kommer inte ta slut, Sverigedemokraterna kommer inte att få färre röster i opinionsundersökningarna, och även om Trump skulle bli avsatt som president så är vi fast med den kanske ännu farligare Mike Pence istället.

Och medan Syriens största stad står i lågor tillsätter USAs nya president fler vita miljardärer med kopplingar till Ryssland till de högsta regeringsposterna. Jag är inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, men det här är så jävla läskigt. Med mardrömstrion Trump, Putin och Assad vid rodret  kommer 2017 bli ännu värre, det känns ganska uppenbart.

3 Comments

  • Annika

    Ja, det är fasansfullt. Men…ge fan i att sitta och titta på de där filmerna, inget blir bättre av det – utan snarare blir du mer hjälplös eftersom det försvinner en massa energi bara på att titta på hemska saker på internet som du inte kan förändra! Istället gå och ge en riktigt fet donation till UNCHR och Doctors Without Borders. Och sen får vi väl på allvar börja lägga om livet, sätta oss in på djupet i EN av katastroferna och verkligen bli med i kampen för att dra åt andra hållet, åt allt det där vi tror på.
    Jag vet varför de och andra filmer och all skit som pågår flyter runt på internet – för att saker inte ska bli bortglömda, för att vi ska bli “berörda” – men jag tror inte det har den rätta effekten, jag tror bara man slits åt ett håll i ett par veckor tills en annan ännu värre katastrof eller iallafall ny katastrof kommer flytande och så slits man åt ett annat håll. Och all energi går åt till den reaktionen på nåt sätt. Och man flimrar runt mellan en massa grejer. Det som behövs är ju verkligen ihärdigt hårt arbete i EN riktning – valfri – inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt, lobbygrupper eller att specialisera sig och ge sin tid och pengar till ett land, en konflikt, en grupp utsatta människor. I tio, femton år minst (och fyra allra minst). Men för att orka det tror jag inte man kan vara med fullt ut i känslostormarna som sveper förbi dagligen och stundligen på facebook och andra sociala medier….
    Jag brukar ju inte länka till min blogg här men jag lägger in mitt inlägg om just det här som jag skrev häromdagen eftersom jag funderade på det här då och så du inte ska tro att jag är känslokall utan att jag har verkligen tänkt igenom hur det här fungerar. Om du inte vill ha länken i dina kommentarer får du gärna ta bort den igen… hursomhelst: http://hntiveckan.blogspot.com/2016/12/ge-fan-i-fejknyheterna-om-du-vill.html

Leave a Reply to Cinderalley Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *