Categories
Vardagsfilosoferande

En nagel i ögat på patriarkatet

Jag tänker ganska ofta på var jag hade varit idag om jag inte hade upptäckt feminismen. När jag var i 15-årsåldern var jag med och startade Pirata, ett feministiskt punkkollektiv i Stockholm. Vi satte upp punkspelningar med band med bara tjejer i, vilket var välbehövligt i en väldigt mansdominerad scen. Det var solidaritet och systerskap och revolutionsromantik och allmän pepp, och mina tonår hade varit så mycket svårare utan den här insikten: vi klarar oss utmärkt utan män.

Jag har feminismen att tacka för så mycket. Att jag sällan har tvivlat på att min åsikt räknas eller känt att mitt värde har suttit i min kropp eller mitt utseende, att jag förtjänar respekt och lika lön för lika arbete, att jag kan ta för mig och säga ifrån även i mansdominerade sammanhang, att jag har rätt att bestämma över min egen kropp. Även om det inte alltid är helt lätt i ett samhälle som aktivt arbetar för att trycka ner kvinnor och vända oss mot varandra.

Den här helgen var en bra påminnelse om varför vi fortsätter kämpa. Att marschera tillsammans med miljoner kvinnor över hela världen gav mig en sån himla kärleks- och energiboost. Vi är starkare tillsammans och vi behöver fortsätta stå på barrikaderna och göra våra röster hörda.

Igår skaffade jag mig en liten permanent påminnelse om att alltid ta striden. Att vara en nagel i ögat på patriarkatet. Den här helgen var bara början.

venustattoo

10 replies on “En nagel i ögat på patriarkatet”

WORD!

Har en valdigt liknande resa sjalv – laste Simone de Beauvoir i tonaren och har varit feminist sen dess. Eller, snarare upptackte jag att det jag alltid varit kallades feminist 🙂

Marscherna i lordags var sa javla fantastiska, jag buzzar fortfarande.

Gud, du är min stora idol!

Önskar jag kunde varit med på en marsch , det kanske anordnades en i Göteborg – var ändå för dålig för att delta. Jag följde marscher från olika instagramfeminister i USA istället då de livestreamade osv. Mäktigt!

Det är så fruktansvärt läskigt att sitta här och se vad som händer med Trump. Jag fylls av sorg och oro när jag ser hans utspel och artiklar om honom. För varje dag känns det tyngre. Marschen lyfte mig något… 4 år – jag hoppas människor runt hela jorden fortsätter att göra det svårt för honom.

Ja, det är verkligen hemskt, det har bara gått några dagar sen han blev president och han har redan gjort så mycket skada för så många. Usch. Men jag tror verkligen att vi är fler emot honom än med honom, det är en liten tröst. Kram!

Ja, jag hade ganska mycket positiv energi i mig efter marschen… nu så här några dagar senare vill jag mest krypa ner i ett mörkt hål och inte komma ut på fyra år. Men det går ju inte för sig.

Mycket bra motiv !
Kan ff inte förstå hur den där galna pajasen kunde ta sig hela vägen.
Känns som ‘Chicken race deluxe’ är på gång för mänskligheten.
Marscherna gav iaf hopp.

Ja det är ju helt åt helvete verkligen. Men om inte annat har det ju fått oppositionen att organisera sig lite bättre.

Leave a Reply to Johanna Lagerfors Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *