larry

I måndags gjorde Paul och jag något som är väldigt ovanligt för oss numera: vi gick till en bar för att gå på punkspelning och kom inte hem förrän klockan 1 på natten. Eftersom vi båda har jobb som kräver att vi vaknar tidigt och helst inte är bakis har vi i princip helt slutat att gå ut på vardagskvällar. Speciellt Paul, som börjar jobba klockan 4 på morgonen och därför kliver upp strax efter 3. (Han gick inte till jobbet i tisdags med andra ord.)

Jag går inte direkt ut på helgerna heller längre, tycker att det är så himla ovärt att gå på krogen. Dyra drinkar, massa fulla idioter, dålig musik, hög volym så man inte kan föra ett samtal, plus att man kommer hem sent, får för lite sömn och är bakis nästa dag. Förstår verkligen inte det roliga i detta, men det är väl bara jag som börjar bli gammal.

Så, att gå ut en helt vanlig måndag var lite som att kliva in i en tidsmaskin. Jag sprang in i så himla många personer jag känner som jag helt hade glömt bort eftersom vi aldrig direkt har umgåtts utanför krogscenen. Det är kanske fyra-fem år sen jag slutade gå ut speciellt ofta, så flera av de här personerna har jag inte träffat sen 2012 eller så. En tjej jag inte kommer ihåg alls kom fram och visade ett foto hon hade på mig från när hon tydligen sminkade mig för en plåtning för en massa år sen.

Det känns så bisarrt att tänka på att det finns en hel värld därute där personer jag brukade hänga med gör exakt samma saker som de gjorde för fem år sen, som ett parallellt universum. Själv hör jag till de där tråkiga som har klippt mig och skaffat ett jobb och inte går ut på måndagar längre. Om inte Larry & His Flask spelar, då gör jag ett undantag.