stockholm

Jag var ganska skakad av lastbilsdådet i Stockholm igår och hade svårt att fokusera på något på jobbet. Några kollegor kom in och uttryckte sin sympati och för att kolla att jag var ok. Andra (ej kollegor) verkade istället tycka att det inte var så mycket att vara upprörd över. Bara 4 döda? Det är vardagsmat i USA.

Jag blir ganska illa berörd av den här cynismen. Dels är det ju sant att skolskjutningar och andra vansinnesdåd händer här varje dag, ofta med betydligt högre dödssiffror än attacken i Stockholm, men hela den här attityden att folks liv inte är värda någonting oroar mig. Det är samma sak jag hör när framför allt unga svarta män skjuts ihjäl av polisen efter att ha begått ett mindre brott, och folk bara “men om han inte ville bli skjuten skulle han kanske inte ha snott den där grejen från affären”. Vi har liksom inte dödsstraff utan rättegång på snatteri i det här landet, vad är det för fel på folk!??

Men i alla fall, tillbaka till Stockholm. Grejen med den attacken är ju inte så mycket dödssiffrorna – fyra personer döda och 15 skadade är HEMSKT, men med en lastbil som kör i full fart längs Drottninggatan hade det ändå kunnat vara betydligt värre. Det som gör i alla fall mig mest upprörd är att det hände i SVERIGE. Lilla, lugna Sverige – landet där folk står och källsorterar under terroristhot, där tungt beväpnade poliser hjälper gamla tanter över gatan, och där vi har varit förskonade från den typen av attacker som många större städer i Europa har drabbats av under de senaste åren. 

Tanken på hur sårbara vi är, hur lätt det är att skapa kaos i ett land och en stad där invånarna inte går runt och är konstant cyniskt paranoida. Känslan av att man inte är trygg någonstans. Men som motvikt: alla som under fredagen öppnade sina hem för främlingar som var fast i staden och inte kunde ta sig någonstans. Att Stockholm valde att enas och hjälpa istället för att misstänkliggöra varandra.

Så funkar det inte i USA.