Vi gjorde det! Vi tog oss ända till Grand Canyon och hem igen, 200 mil på hoj på knappt tre dagar. Så här såg det ut:

DSC_0075

I fredags tog både Katie och jag en halvdag på jobbet, och vid 13-tiden satte vi oss på hojarna och styrde kosan mot Phoenix, Arizona, ca 6 timmar från San Diego. Vi var nästan framme när solen började gå ner, så vi stannade och tog lite foton i det perfekta ljuset med den perfekta saguaro-kaktusen i bakgrunden.

DSC_0092

Det var 40 grader ute större delen av vägen, vilket är så varmt att det är svårt att beskriva. Sitter man på en hoj iklädd full skyddsmundering är det lite som att sitta i en bastu i skinnkläder. Men fint var det i alla fall!

DSC_0105

I Arizona är det lagligt att köra hoj utan hjälm på sig, något vi aldrig skulle få för oss att göra. Om man inte befinner sig på en helt tom väg i mitten av ingenstans och kör jättelångsamt bara för att ta några bilder, det vill säga.

G0131309

Sen körde vi in mot Phoenix medan solen gick ner bredvid oss och temperaturen gick ner från 40 grader till “bara” 35.

20170505_212551

Framme på hotellet bytte vi om till shorts och promenerade till närmsta bar, som råkade ligga i ett superfancy shoppingcenter. Vi hade inte ens duschat efter att ha kört hoj i ökenhetta i 6 timmar och passade verkligen INTE in bland alla extremt hippa människor på det här stället, men hur mycket brydde vi oss om det? Inte alls.

Nästa morgon satte vi av upp i bergen. Det var perfekt väder ute och kaktusar överallt.

20170506_104904

Det var fortfarande så tidigt att när vi var hungriga efter lunch hade inga restauranger öppnat ännu. Så vi fick nöja oss med en extremt underväldigande lunch på en hotellrestaurang. Jag åt till exempel världens tråkigaste avokadotoast plus en tallrik med potatis *insert gråtskrattemoji*.

20170506_120534

Att köra genom Arizona är ett jäkla äventyr i sig. Landskapet skiftar hela tiden och varje ny vy är mer spektakulär än den förra. Här var vi nästan framme vid Grand Canyon och det var så SJUKT blåsigt. Men så vackert att man kunde gråta.

DSC_0149

Ja och sen var vi då framme. Grand Canyon. Det är svårt att sätta ord på detta. Det är så stort och mäktigt att det inte riktigt går att ta in. Man måste liksom fokusera på en liten del i taget för att det blir för överväldigande annars, hjärnan kan inte registrera all den här storslagenheten på en gång.

DSC_0161

Vi körde in i nationalparken genom den östra entrén (istället för den mer populära/turistiga södra) och då är detta den första utsiktsplatsen. Desert View Tower. Men vad babblar jag för? Här kommer en bildkavalkad:

DSC_0210

DSC_0207

DSC_0160

DSC_0191

Den här sista bilden tillägnar jag min mamma eftersom jag vet hur mycket hon älskar när jag sitter längst ute på smala klippavsatser med branta stup nedanför.

20170506_132859

Katie hade sin bästa rump-tischa på sig dagen till ära.

20170506_135741

Den här dagen råkade det dessutom vara International Female Ride Day, vilket vi alltså firade med att göra den kanske mest episka motorcykelresan någonsin. Är för övrigt så glad att jag har hittat Katie, vi kör hoj så himla bra tillsammans. Plus att vi har synkat våra hjälmbluetooths till varandra så vi kan prata medan vi kör.

DSC_0193

Hej då Grand Canyon!

20170506_191549

Vi stannade och åt i Flagstaff och sen körde vi vidare söderut längs 89A, som är nummer 2 på den här listan över USA:s mest sceniska roadtrips. När man kommer in i Sedona är det lätt att förstå varför (även om inga bilder gör det rättvisa).

20170507_082808

Sen var det plötsligt söndag morgon. Vi vaknade i Cottonwood där det var ca 10 grader ute, och det skulle bli ännu kallare på vägen, så vi tog på oss alla varma kläder vi hade med oss och körde upp i bergen. Vi stannade lite snabbt i Jerome, en gammal gruvstad som ligger i en brant bergssluttning. Ser nästan sydeuropeiskt ut.

G0361418

Efter att ha kört flera timmar genom olika bergsstäder och på slingriga vägar med hårnålskurvor i typ 5-gradig värme tills vi tappade känseln i fingrarna, och sen ha korsat gränsen till Kalifornien igen (där det var betydligt varmare), befann vi oss plötsligt i Glamis, på en av mina absoluta favoritvägar.

20170507_144154

Att vara omgiven av de här sanddynerna är som att befinna sig i ett månlandskap.

20170507_155430

Sen stannade vi en sista gång, i El Centro. Det skulle nämligen regna resten av vägen hem så vi var tvungna att dra på oss regnställ.

20170507_154235

I brist på vattentäta stövlar får man improvisera!

20170507_155419

Sen körde vi de sista 20 milen i ösregn, kyla och vind. Det var ganska miserabelt. Men på något sätt ändå ett passande avslut på det här äventyret. När jag kom hem var jag så fysiskt utmattad att jag på riktigt började gråta när Paul frågade vad jag ville ha till middag eftersom jag inte kunde ta så stora beslut. Men betyget på den här helgen blir ändå helt klart 10 kaktusar av 10 möjliga